Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristian I - Kristian II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kristian II
343
Kristian II
männen en konvention, som tills
vidare lämnade Gotland i hans ägo oeh
hänsköt frågan om öns framtida
statssamhörighet till en kommande
fredskongress i Halmstad. För att åt sig
skapa ett gynnsammare utgångsläge
vid förhandlingarna lät i nov. 1449
Karl Knutsson kröna sig i Trondheim
till Norges konung, en framstöt utan
betydelse, alldenstund landets
huvuddel, östlandet, behärskades av K:s
anhängare. Halmstadskonventionen
bilade i maj 1450 tvistigheterna helt
till K:s förmån; i sak tillförsäkrades
han både Norge och Gotland.
Motsatsförhållandet mellan de båda
monarkerna tog sig snart uttryck i nya
stridshandlingar. Ett stillestånd
lämnade Älvsborgs fäste i K:s hand och
avstängde Sverige från
förbindelserna västerut. Krigets
återuppblossan-de 1456 medförde strax en ny
framgång för K., i det att Borgholms fäste
kapitulerade. K:s blockad av Sverige
hindrade importen av salt och andra
livsförnödenheter och lamslog det sv.
bergsbruket. Det allmänna missnöjet
med Karl Knutssons regim utlöstes
på våren 1457 i öppet uppror under
ledning av ärkebiskopen Jöns
Bengtsson (Oxenstierna) och den danskfödde
rådsherren Erik Axelsson (Tott).
Karl flydde ur landet, och 3 juli 1457
kröntes K. i Uppsala domkyrka till
Sveriges konung. Genom en del
eftergifter åt den sv. kyrkan, som erhöll
bekräftelse på äldre privilegiebrev,
vann K. ärkebiskopens medverkan att
genomföra ett tronföljdsprojekt, som
för alltid skulle lämna Nordens
kronor åt den oldenburgska
furstefamiljen. På ett allnordiskt rådsmöte i
Skara lovade 19 jan. 1458 Norges
riksråd att efter K:s död mottaga
hans äldste son Hans som rikets
konung, och två dagar senare erkände
de sv. herrarna Hans som Sveriges
tronföljare och Dorothea som regent
under hans minderårighet. — Hertig
Adolf avled 1459 utan att ha ordnat
tronföljden efter sig i Slesvig och
Holstein, och 1460 lyckades K. åt sig
vinina de båda furstendömena.
Förvärvet, som på samtiden gjorde ett
överväldigande intryck, innebar, att
K. blev herre över det största
imperium, som någonsin funnits i Norden.
Han var emellertid icke framgången
vuxen. Det skulle för honom visa sig
ogörligt att på en gång vara Sveriges
och Slesvigs härskare. Vid
uppgörelsen om furstendömena hade K.
förbundit sig att med väldiga
penningbelopp utlösa sina bröder ooh
hertigarna av Schauenburg. Därvid tog
han, i strid med sin
konungaförsäkran, även i anspråk skatteinkomster
från Sverige. K:s
skatteutpressnmgs-politik ledde till förlusten av hans sv.
Kristian I. Minnespenning av B. Melioli.
rike. Då Jöns Bengtsson på eget
bevåg efterskänkt en nypåbjuden gärd,
förde K. honom fängslad till
Köpenhamn. Den oxenstiernska
släktkoalitionen började på nyåret 1464 uppror
under ledning av ärkebiskopens
kusin, linköpingsbiskopen Kettil
Karlsson (Vasa). K. ingrep med kraft och
beslutsamhet och förde redan på
vintern en större styrka till Stockholm.
Vid Harakers kyrka i Västmanland
mötte han 17 april 1464 Dalarnas
lantvärn under Kettils befäl och förlorade
slaget och därmed Sveriges krona.
Visserligen lösgav K. Jöns
Bengtsson ur fångenskapen, för att denne
skulle bekämpa Karl Knutsson, som
återuppsatts på den sv. tronen, men
sedan denne avpolletterats, behöllo de
båda biskoparna — och efter Kettils
död ärkebiskopen allena — makten i
Sverige. En vändning till det bättre
syntes på väg för K., då Gotlands
hövitsman Ivar Axelsson (Tott)
under samverkan med brodern Erik
skaffade sig allt större inflytande,
men Ivars äktenskap med Karl
Knuts-sons dotter Margareta förberedde i
själva verket svärfaderns tredje
konungaregim (1467—70), och K. kom
snart i öppen fejd med den mäktiga
Tott-släkten. K., som vid denna tid
även hade att dragas med stora
missräkningar beträffande Slesvig och
Holstein, sökte bättra sin politiska
och militära position genom att giva
de vendiska hansestäderna förmåner
på holländarnas bekostnad, Hans
understöd av de mot Karl Knutsson
fronderande sv. herrarna hade
emellertid icke den avsedda verkan, och
själv tillfogades K. av Sten St.ure
d. ä. nederlagen vid öresten 1470 och
Brunkeberg 1471. Den sistnämnda
striden bröt allt danskt inflytande i
Sverige för ett kvartsekel framåt.
Genom freden i Kalmar 1472
nödgades K. återlämna alla av honom
sedan länge innehavda sv. gränslän och
återgiva herrarna av Tott-släkten de-
ras danska län och egendomar. —
Under K:s tidigare regering hade den
danska riksstyrelsen alltmera
utövats från det k. kansliet, medan de
höga riksämbetena förlorat i
betydelse. K:s kortvariga sv. regim
företedde vissa antydningar i samma
riktning. Hans definitiva nederlag i
maktkampen om Sverige hade
återverkningar i Danmark, där riksrådet
åter tog ledningen ocli vid IC:s
frånfälle stod rustat att hävda sina
befogenheter. Den förste oldenburgaren
på Danmarks tron torde även själv
ha haft en känsla av att hans
strävanden i mångt och mycket slagit
fel. Insikten härom torde ha
medverkat till att K. vid 1470-talets mitt
företog långfärder till Rom och
Rlien-länderna, där hans lysande yttre ocli
hans vinnande personlighet firade
triumfer. Han ligger begravd i sitt
eget kapell i Roskilde domkyrka. -—
Gift 1449 med Dorothea av
Brandenburg. — Litt.: C. Paludan-Muller,
"De første Konger af den
Oldenborgs-ke Sliægt" (1874); E. Årup,
"Danmarks Historie" (2, 1932); S. Kraft,
"Senare medeltiden. II. Tidsskedet
144S—1520" (i "Sveriges historia till
våra dagar", 3: 2, 1944). S. Kft,
Kristian II, sv.-dansk-norsk
konung, f. 1 juli 1481 på Nyborgs
slott, Fyn, Danmark, † 25 jan. 1559
på Kalundborgs slott, Själland,
Danmark. Föräldrar: konung Hans och
drottning Kristina, f. prinsessa av
Sachsen. Om K:s ätt se Oldenburg.
— K., som synes lia erhållit en
allsidig uppfostran, tillförsäkrades på
faderns begäran redan i slutet av
1480-talet tronföljden i Danmark och
Norge. Sedan konung Hans 1497
kommit i besittning av Sverige,
fram-tvang han i maj 1499 i Stockholm
sonens korande även till sv.
tronföljare. När fadern kort tid efteråt
lämnade Sverige, styrde den adertonårige
prinsen ett par månader landet ■—
den unge furstens, såvitt man vet,
första politiska lärospån. År 1502
lyckades K. framgångsrikt pacificera
det oroliga Norge, dit han 1506
återkom som ståthållare eller vicekonung;
då visade han sig som en i stort sett
dugande regent. I Norge gjorde K.
1507 bekantskap med Sigbrit
Villoms-dotter och dennas dotter Dyveke, som
inom kort blev hans älskarinna.
Konungen synes lia varit henne
lidelsefullt hängiven, och det är icke
otänkbart, att hennes plötsliga död 1517
rubbat hans själsliga jämvikt, — Den
20 febr. 1513 avled konung Hans.
Ehuru K. redan erkänts som blivande
konung, fick han icke utan villkor
bestiga tronen utan måste först avge en
för aristokratin förmånlig
kungaförsäkran. Hans regering kom att i hög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
