Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lagerbring, släkt - 1. Lagerbring, Sven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lagerbring
412
Lagerbring
Bring. L. l:s son, ämbetsmannen Carl
L. (L. 2), upphöjdes 1813 i friherrligt
samt 1818 i grevligt stånd; han dog
barnlös. —■ En brorson till L. 1, Per
Bring (f. 1733, † 1799), slutligen
krigsråd, adlades av tyske kejsaren
med namnet von Bring, blev sv.
adelsman 1772 och adopterades på sin
farbror L. l:s namn och nummer. Hans
son, arméofficeren Gustaf Olof L. (L.
3), upphöjdes 1815 i friherrligt stånd.
Hans sonson var affärsmannen,
ämbetsmannen och politikern friherre
Gustaf L. (L. 4).
1. Lagerbring, Sven, före
adlandet Bring, historiker, f. 24 febr. 1707
i Bosjöklosters skn, Malmöh. län, † 5
dec. 1787 i Lund. Föräldrar:
kyrkoherden Ebbe Bring och Abela Klinthea.
— L. är vår förste vetenskaplige
fackhistoriker. Han fick en mångsidig
utbildning. Hans börd var helt skånsk,
d. v. s. ursprungligen dansk, men hans
far slöt sig snabbt till de svensktrogna
elementen. År 1720 inskrevs L. vid
Lunds univ. Han handleddes av N.
(von) Oelreich samt studerade för
bl. a. A. Eydelius och D.
Nehrman-Ehrenstråle, för den senare juridik.
Uppmärksammad för sin lysande
begåvning och sina solida kunskaper
blev L. 1731 adjunkt i juridiska
fakulteten. Hans juridiska utbildning blev
av stort värde för honom som
historiker. Genom Oelreich blev L. huslärare
i familjen von Fersen och därmed för
Axel von Fersen d. ä. Under vistelse i
Stockholm 1733—39 fick L. i dess
ledande hattkretsar lära känna
prak-tisk-politiska förhållanden och
excer-perade samtidigt historiskt
källmaterial i Riks- och .Antikvitetsarkiven.
Återkommen till Lund blev L. 1741
akad.-sekr., efterträdde 1742 sin lärare
K. Stobæus som prof. i historia och
kvarstod som sådan till 1770, då han
blev ständigt tjänstledig för
vetenskapligt arbete. Vid Adolf Fredriks
kröning 1751 blev L. jur. dr. Han
inkallades 1755 av Lovisa Ulrika i
hennes Vitterhetsakad. L. adlades 1769
och fick kansliråds titel 1770. Som
utmärkt universitetslärare framlade han
reformförslag, för vilka samtiden dock
icke var mogen, bl. a. ett 1747, att
avh. skulle få tryckas på svenska.
Bland L:s lärjungar märkas hans
förläggare C. C. Gjörwell, N. R.
Brooc-man, Jacob von Engeström och Bengt
Bergius. Störst inflytande har L. haft
genom sitt vidsträckta vetenskapliga
författarskap framför allt i historia
men även i bibliografi, kronologi,
arkeologi, numismatik, etnografi,
språkvetenskap, kyrko- och kulturhistoria,
biografi, genealogi och heraldik,
juridik, statsvetenskap och ekonomi,
filosofi m. m. S. E. Brings "Förteckning
öfver Sven Lagerbrings tryckta arbe-
ten och manuskript" (1907) ger en
imponerande överblick därav. — L:s
historiska produktion är synnerligen
vidsträckt. En stor del av hans avh.
röra lokalhistoria, särskilt
Skånelands, och äro huvudsakligen
antikva-risk-historiska beskrivningar, ibland
med urkundstryck. Ett av L:s
tidigaste arbeten var hans
lärdomshistoria, "Historia literaria eller inledning
til wetnskaps historien", varav blott
utkom bd 1 (1748). Han intresserade
sig mycket för planerna på ett sv.
"corpus diplomaticum" och fann i
fråga om medeltiden, att "ända till
köpebrev och kärring sladder vore
dyra klenodier". I sin förträffliga
"Samling af åtskilliga handlingar ...
som förmodeligen kunna gifwa lius i
swänska historien" (1—3, 1749’—58)
liar han också medtagit urkunder av
värde, liksom han i disputationsserien
"Monumenta Scanensia" (1744—51)
tryckte viktiga dansk-skånska
handskrifter. Över huvud inleder L. på
allvar den kulturskandinavism, som i
Lund fick ett av sina huvudsäten.
L:s storverk äro hans rikshistoria
"Swea rikes historia ifrån de äldsta
tider til de närwarande" och hans
kortare historiska översikt "Sammandrag
af Swea-rikes historia" (1775;
tillökad och omarb. uppl., 6 bd, 1778—
80). L. grundlade den moderna
vetenskapliga sv. hävdaforskningen. Hans
förnuftskritik var en murbräcka mot
ogrundad tradition, samtidigt som den
var tidsbetonat inskränkt genom de
rationalistiska omtolknings- och
förklaringsförsök, som för vår tid bli
överdrivna även hos L. —- historisk
uppfattning i vår mening kunde han
icke ha. Väsentligt var dock hans sinne
för historisk källkritik och arkivalisk
forskning. Därtill kom hans
sanningskrav: "sanning är historiens liv". Som
fornforskare förkastar han visserligen
ej allt det, som för oss är förlegat
sagostoff, men är i grunden likväl
skeptisk: "alla gamla historier äro
med sådan grannlåt möblerade".
Arkeologiskt når L. på en viktig punkt
längre än Dalin: han medtog i själva
texten i del 1 (1769) av sin "Swea
rikes historia" hänvisning till
arkeologiska grävningar och fynd som
bevismaterial; därjämte gjorde han
grundade anmärkningar mot Dalins
vatten-minskningsteori. I annat var han
okritisk; så t. ex. trodde han, att
Kiviksgraven var romersk. Även
numisma-tiskt var han i vissa fall framsynt och
omordnade Lunds univ:s
myntkabinett efter Berchs system. Intresserad
också för hjälpvetenskaperna framhöll
L. direkt medeltidsgenealogins
betydelse. Hans senare delar av
rikshistorien (1773, 1776, 1783 samt fragment
av bd 5 1787) nå till 1400-talets mitt;
ett sista kapitel (behandlande åren
1460—63) är tryckt postumt av L.
Weibull i L:s "Skrifter och bref"
(1907). Som medeltidshistoriker är L.
betydande, icke genom sina "bifogade
omdömen", vilkas relativitet han själv
framhöll, utan genom sin arkivaliska
orientering, sin beläsenhet och lärdom.
Utan att vara beundrare av Voltaire
tillgodogjorde han sig dennes uppslag
i sin gruppering av den historiska
skildringen, i växlingen av stoffet
(ut-och inrikespolitik, biografi,
kulturhistoria), därtill direkt inspirerad
också av C. G. Tessin. Även den möderne
medeltidsforskaren kan draga nytta av
L: s verk och imponeras av hans
kringsyn. I grunden en karolinsk moralist
gör han visserligen i sin historia ofta
tidsbetonade kommentarer, och detta
kommer till synes också i hans för sin
tid märkliga och ännu intressanta
"Sammandrag af Swea-rikes historia".
Detta verk, som går fram till Gustav
III:s statsvälvning, har ss. första 1x1
en skildring av samtida förhållanden
i Sverige, en blandning av
kulturhistoria, hävdateckning och mycket
upplysande handbok i 1700-talets
statskunskap. I alla sina historiska verk är L.
rojalist, kritisk mot högadeln —
därmed inledande det sedan så bekanta
"aristokratfördömandet" — och starkt
oppositionell också mot den frihetstid,
som han hann att överleva. L. präglar
i "Sammandrag" den ensidiga bild
därav, som länge kvarstod oantastad:
en trätande, rutten period med
"oord-mingsfrihet", partiplundringar,
partiskhet och rättsosäkerhet; det ljusa
inslaget är dock redan för honom
periodens rika kulturliv. Själv socialt
förankrad i det burgna borgerskapet
var L. snarast utpräglad
intelligensaristokrat. lian hälsade med glädje
1772 års staisvaivnmg. År 1781 höll
han sin sista föreläsning i Lund. Vid
hans bortgång skrev A. J. Retzius, att
Lund "mist sin krona". ■— På alla sina
arbeten har L. satt en starkt personlig
prägel. Han var en klar och sund
förnuftsmänniska med förkärlek för
sakliga uppgifter. Skarpsynt och objektiv
analytiker var han därjämte mäktig
samlande syntes. I allt hade han en
originell, flödande humor, som ej
minst kommer till synes i hans brev.
1 skrifterna föreföll den samtiden ofta
opassande. Även den djupt
beundrande Gjörwell saknade stundom hos
honom en värdighet, motsvarande ämnets
art, och önskade "feja" L:s stil. I
själva verket var L. också som
skribent före sin tid och med sin naturliga,
friska reaktion och sitt konkreta
uttryckssätt delaktig i den frambrytande
realism, som bebådar modern sv. prosa.
I sin lärdomshistoria framhöll L.
nödvändigheten av att även "avmåla de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
