Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Larsson, Marcus - Larsson, Nils
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Larsson
482
Larssorr
"Fiskebåt på havet" (s. å.), "Lotsen
går ut" (s. å.). På Konstakad:s
utställning våren 1850 fascinerades L.
av de norska landskapsmålningarna,
vilket lockade honom att sommaren
s. å. företa vandringar i Norge. Följ.
vinter utnyttjades sommarens studier
till stora stafflimålningar, och
därefter var L. redo för sin nästa
konstnärliga upptäcktsfärd: en kryssning
på Östersjön och Nordsjön sommaren
1851. Från denna färd hemförde L. en
rik skörd av teckningar och studier.
Av de målningar, som följ. vinter
utfördes efter dessa studier, voro ett par
beställda av Oscar I, däribland
"Fregatten Josephine och korvetten
Lager-bielke vid Dusevik" (1852). Dessutom
kan nämnas "Fregatten Josephine och
korvetten Lagerbjelke till ankars i
norsk hamn" (s. å., Nat. mus.).
Framgången gav L. möjlighet att 1852
fortsätta sina studier i Düsseldorf.
De tre år (1852—55), som han
tillbragte där under stark påverkan av
A. Achenbach, medförde en
genomgripande förändring i hans konst. Den
växte i självmedveten kraft och
kom-positorisk djärvhet men förlorade
samtidigt något av den omedelbarhet,
som utgjort ungdomsverkens behag.
Lyckligtvis motverkades
skolinflytan-det av de friska naturintrycken från
somrarnas färder i hemlandet. Även
den gamle målarkamraten Carlemans
kamera fick göra tjänst för att skaffa
L:s detaljstudier ett exakt
verklighetsunderlag. Ur samarbetet med Zoll
växte några av L:s mest betydande
kompositioner fram ("Skeppsbrott vid
sv. kusten", 1S53, "Ljustring vid
månsken", 1854, "Färden till julottan",
1855). — Världsutställningen i Paris,
dit L. anlände i juli 1S55, blev för
honom en uppenbarelse. Upptäckten
att färgen spelade en så avgörande
roll i konsten betydde
Diisseldorf-skolans detronisering, men L.
accepterade därför inte utan vidare den
franska målarkonsten —- många av
dess koryféer, däribland Delacroix,
betraktades av honom som rena
charlataner. Därtill bidrog utan tvivel det
ringa erkännande lian själv rönte på
utställningen: i stället för den
väntade medaljen fick lian blott
hedersomnämnande. Det centrala motivet
blev nu för L. vattenfallet, som han
skildrar med allt större mästerskap
("Fjällandskap med vattenfall i
Norge", 1856, Nat. mus., "Vattenfall",
s. å., Göteborgs mus.). Men L. blev
aldrig länge stående vid en vunnen
position. Hans nyvunna behärskning
av de tekniska hjälpmedlen öppnade
för honom vägen till fantasins
underbara värld. Under ett nytt besök i
Düsseldorf 1S57 tillkom under loppet
av tio dagar det stora skeppsbrottet,
"jättetavlan" på 18 X 10 fot, som blev
det mest sensationella numret i hans
produktion och som sedan skulle följa
honom på alla hans irrfärder för
att efter hans död spårlöst
försvinna. Ej bara till måtten, även
till intensiteten drevs L. dessa år upp
till det möjligas gräns. Aldrig har
hans färgfantasi varit djärvare, aldrig
hans virtuositet större än i de olika
varianterna av temat "Brinnande
ångbåt" (1857 och följ. år, ett ex. i Nat.
mus.). Det gamla
skeppsbrottsmotivet, som han tidigare behandlat som
ett rörligt och underhållande
skådespel, har där förvandlats till en
undergångens avgrundsfest. — L. hade dessa
år vid besök i Sverige hälsats som
den hemvändande triumfatorn. En
motion i riksdagen 1857—58 om
inköp till statssamlingarna av den stora
"Vattenfall i Småland" föll
emellertid igenom. Detta nederlag kom
beslutet att mogna hos L. att draga sig
tillbaka från storstadslivet och i
intim beröring med naturen söka
konstnärlig förnyelse. I Flenshult i
Karlstorps skn byggde han den ryktbara
ateljé, från vars översta våning
blicken famnar flera mil av det
småländska landskapet. L. ville där skapa
en målarskola, men "den galne
hovmålaren" passade minst av allt till
lärare. Han gav sig i stället ånyo ut
på resor. På en av dessa målade lian
1859 för Lunds studenter på tio
timmar den "Brinnande ångbåt"
(Akademiska fören., Lund), som är det
ryktbaraste provet på L:s
improvisationsförmåga. S. å. brann hans villa
i Flenshult ned. Detta betydde
förlusten av den fasta punkt, som han
sökt vinna i tillvaron. Men ännu kunde
lian skapa inspirerade verk
(fonddekorationen för F. Hedbergs
"Majkungen", förvarad på Dramatiska
teatern). Från detta ögonblick
framträdde dock något hårdnat, förstenat
i L:s konst. Hans äktenskap liade vid
Nils Larsson.
denna tid upplösts. År 1860 gav lian
sig ut på en sista resa, under
vilken han gästade Runeberg i Borgå i
Finland och sedan från Ryssland for
vidare till England. Under denna
period visar L:s konst en sista
utvecklingsfas. Hårdheten finns där
fortfarande, men den kan i lyckliga
ögonblick få ett drag av heroisk
storhet ("Sognefjorden", 1861, Nat. mus.).
— För de stora effektnumrens skull
får man inte glömma L:s intima
studier, i vilka han med ett par djärva
penseldrag förstått att fånga en
stämning. L. är samtidigt den störste
romantikern och en av de skickligaste
naturimitatörerna i sv. konst. Han är
bl. a. repr. i Nat. mus., Göteborgs och
Malmö mus. samt Ateneum,
Helsingfors. —■ L. blev led. av Konstakad.
1857. — Gift 1852—59 med Adelaide
Roos. — Litt.: A. Gauffin, "M. L., ett
sv. geni" (1943). A. G—n.
Larsson, Nils, i Dala,
lantbruksskolföreståndare, f. 20 maj 1877 i
Månslunda i • Fågeltofta skn,
Kris-tianst. län. Föräldrar: lantbrukaren
Lars Nilsson och Inga Larsdotter. —
L. bedrev läroverksstudier i Ystad 1888
—91 och genomgick 1897 en kurs vid
Rösiöskolan, där han av P. J. Rösiö
mottog livsavgörande intryck. Efter
att ha inköpt egendomen Dala i
Västerstads skn, Malmöli. län, grundade han
där 1901 Skånska lantbruksskolan,
som han ägde och ledde till dess
nedläggande 1941, då lian belönades med
statspension. — L. har utfört en
kulturfrämjande livsgärning genom sin
outtröttliga verksamhet i jordbrukets,
särskilt småbrukets, tjänst, och med
liknande rätt som Rösiö kan också lian
kallas jordbruksapostel. Han är en
självständig och dugande pedagog och
har vid sin skola, som åtnjöt
statsbidrag från 1969 och bidrag från
länets hushållningssällskap från 1911
samt besöktes av talrika elever från
hela landet ävensom från Finland,
Norge ocli Baltikum, uträttat ett
mycket gagnrikt och högt skattat arbete.
Framstående talare liar han också
utanför skolan bedrivit en mycket
omfattande föreläsningsverksamhet
särskilt i jordbruks- och samhällsfrågor
men även i litterära spörsmål ocli i
sifferlek, skildrande sina metoder för
snabbräkning, vari han är en mästare.
L. liar publicerat talrika artiklar i
dagspress och fackpress samt utgivit
ett tjugutal böcker och skrifter; bland
dessa märkas "Lantbrukets
hävstänger" (1—4, 1905—07),
"Jordbruksspörsmål och jordbrukskrav" (1—11,
1909—41; flera uppl.), "Jordbrukets
geometri" (1912; 4:e uppl. 1946),
"Jordbrukets grundlinjer" (1912) och
"Snabbräkningens grunder" (1927),
som alla utgått i väldiga uppl. Sär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
