Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. (Leijonhufvud), Sten - 5. (Leijonhufvud), Märta - 6. (Leijonhufvud), Erik - 7. Leijonhufvud, Axel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Leijonhufvud
515
Leijonhufvud
han i strid mot folkrätten fängslad
oeh kvarhölls, sedan det nordiska
sjuårskriget s. å. utbrutit, ända till 1565.
Han fick då resa hem mot löfte att
inom viss tid infinna sig i Danmark
igen men hindrades därifrån av Erik,
vars misstänksamhet mot Johans
mödernesläkt blivit allt starkare. Enligt
R. Elander, som förutsätter, att L.
hela tiden sökte undergräva Eriks
regim, skulle han i Danmark ha handlat
i samförstånd med konung Fredrik. L.
bevakades efter hemkomsten noga av
Eriks spioner, och i jan. 1567 tvungos
de båda ledarna för det aristokratiska
partiet, L. och Svante Sture, att
underteckna en förbindelse, innehållande
flera för dem högst allvarliga
beskyllningar. I april s. å. kallades L. till
Erik i Svartsjö, fängslades och fördes
jämte de andra herrarna till Uppsala,
där han undgick att drabbas av
Sture-morden endast därför att det var
oklart, om ordern att skona "herr
Sten" avsåge L. eller Sten Axelsson
Banér. I juni följde en försoning på
Stockholms slott mellan L. oeh Erik,
som nu befann sig i sin ångerperiod,
och efter Eriks avresa till Svartsjö
hörde L.till dem, som under konungens
sjukdom förde regeringen i
huvudstaden. Han anslöt sig dock genast
från början till hertigarnas resning
mot Erik och deltog vid de
upproriskas möte i Vadstena juli 1568. Vid
kapitulationsunderhandlingar med
Erik på Stortorget i Stockholm 29
sept, s. å. blev L. med eller utan
konungens goda minne så svårt sårad
av en drabant, att han några dagar
senare avled. Enligt traditionen skall
han på dödsbädden av Johan ha
upphöjts till greve. Hans hustru och barn
fingo 1569 grevlig värdighet; de voro
de första av ätten Lewenhaupt. —
Gift 1548 med Ebba Månsdotter
Lilliehöök (s. 590). — Litt.: B. Elander,
"Herr Sten" (1932); I. Andersson,
"Erik XIV" (1935). S. G.
5. (Leijonhufvud), Märta
Eriksdotter, grevinna, f. 24 dec. 1520 på
Ekeberg, Lillkyrka skn, Örebro län,
† 15 jan. 1584 på Stegeholm,
Västervik. Syster till L. 2, L. 3 och L. 4.
— L., som var syster till Gustav
Vasas andra gemål, Margareta, blev
1538 gift med riksrådet greve Svante
Sture. Denne, som f. ö. först varit
trolovad med Margareta, intog en
betrodd ställning hos sin svåger Gustav
Vasa och stod till en början även väl
med Erik XIV. L., på grund av sin
härskarnatur kallad "kung Märta",
synes ha varit en driftig husmor i
det högadliga hemmet, utrustad med
påfallande starkt ekonomiskt sinne.
Under 1560-talet drabbades hon av
svåra familjeolyckor. Sonen Sten
omkom i sjöslaget mellan Bornholm och
Rügen 1565, och vid Sturemorden i
maj 1567 dödades både hennes make
och sönerna Nils och Erik. På Erik
XIV:s ivriga böner och genom
mödernesläktens förmedling ingick L.,
som tills, med de fångna herrarna hade
förts från Svartsjö till Uppsala, en
förlikning med konungen mot 1 000 mark
lödigt silver i bot för Nils. Summan
använde L. till understöd åt
hertigarnas uppror följ. år; hon var då
närvarande vid de upproriskas möte i
Vadstena. År 1570 fick L. av Johan
III makens grevskap Stegeholms slott
och Västervik med vidsträckta
privilegier. — L., som synes ha spelat en
viktig roll under upprorets
förberedelse, lät, närmast för
j^iopaganda-ändamål, samla en del dokument om
Sturemorden. Dessa dokument, tryckta
i "Handlingar rörande Skandinaviens
Historia" (4, 1817), äro nu en viktig
källa för forskningen. S. G.
6. (Leijonhufvud), Erik
Abra-hamsson, riksråd, f. 8 nov. 1551 i
Stockholm, † 27 april 1616 på
Hjälmarsberg i Almby förs., Örebro. Son
till L. 2. i hans första gifte. — L. följde
som ung farbrodern Sten L. (L. 4)
på dennes beskickning till Danmark
och blev där liksom han kvarhållen
1563. Först 1568 utväxlades L. och
blev vid hemkomsten knuten till Johan
III:s hov. Han blev lagman i Närke
1584, riksråd 15S9 och deltog i det för
rådet så ödesdigra Bevalmötet mellan
Johan III och Sigismund 1589 men
fick kvarbliva i rådet. Under tvisterna
mellan hertig Karl och Sigismund
sökte L. 1595 bli kvitt rådsämbetet
men förgäves. Han deltog dock sällan
i rådslagen och övergick under
inbördeskriget 1598 öppet på Sigismunds
sida. Ställd inför rätta i Linköping
1600 blev ban dock benådad med
fängelse och efter en tid frigiven. Under
Gustav Adolfs tid satt L. åter i rådet.
—■ Gift 1) med Carin Åkesdotter
(Soop), † 1594; 2) 1596 med Elisabet
Gyllenhorn. B. H—d.
7. Leijonhufvud (Lewenhaupt),
Axel Stensson, greve, riksråd, f. 11
febr. 1554 i Jönköping, † före 17 sept.
1619 troligen på Rossheim i Elsass.
Son till L. 4. — L. stod synnerligen
väl med sin kusin, Johan III, och
blev, efter studier i Tyskland och
Italien, 1576 häradshövding i Oppunda,
Södermani. län, samt 1586 riksråd.
Föregående år hade ban tillerkänts
Raseborgs grevskap (som modern fått
1569), och 1587 blev han ståthållare
i Finland, där lian bodde 15S7—89.
Hans styrelsetid där har kvarlämnat
dystra minnen: redan nu framträdde
han som en även för samtidens begrepp
hård bondeplågare — i detta
hänseende sin moders, "grev Ebbas", son.
Vänskapen med Johan grumlades un-
der konungamötet mellan Johan och
Sigismund i Reval 1589, då L.
biträdde rådets motstånd mot Sigismunds
hemresa, oeh förhållandet övergick
till öppen fiendskap, sedan Johan följ.
år upptäckt, att L. satt upp
krigsbefälets i Narva skarpa skrivelse till
Johan i samma fråga. Han miste nu
sina ämbeten och förläningar. Typiskt
för lians temperament var kanske, att
han ensam bland de avsatta "oråden"
yrkade på väpnat uppror mot
konungen. Först på Johans dödsbädd
försonades lian med denne. Hertig Karl
hade därvid varit medlare, men L:s
förhållande till denne var dock ej
bättre än att ban efter Johans död i
Västergötland försökte anstifta ett
uppror mot Karl, som tillträtt
regeringen i Sigismunds frånvaro.
Resningen, som fick rätt betydande
politiska återverkningar, tog aldrig fart,
trots L:s ivriga propaganda, varför
han begav sig över Danmark till
Polen, där han av Sigismund återfick
sitt grevskap. Han följde denne till
Sverige 1593 och förliktes följ. år med
hertig Karl, som vars pålitligaste
anhängare inom rådet lian nu uppträdde
under tvisterna med Sigismund.
Anledningen till denna plötsliga omkastning
torde ha varit av ekonomisk art. L:s
famil j hade sedan länge stora
fordringar på kronan, vilka Sigismund
vägrade uppfylla; av Karl fick L. 1595
ett pantelän som säkerhet för
fordringarna. Vid brytningen mellan Karl
och rådet hösten 1596 slöt sig L. till
Karl, ocli han var den ende av rådet,
som bevistade Arboga riksdag följ. år.
Hans brytning med konungen var
därmed fullständig. Av Karl återfick L.
nu Raseborg 1597 samt blev s. å.
lagman och 159S ståthållare i
Västergötland, där hans gamla släktgård
Grävsnäs var belägen. Vid Linköpings
blodbad 1600 var han led. av den
nämnd, som dömde lians gamla
kolleger i rådet, bl. a. hans vän Erik
Sparre, till döden. Strax därpå följde
åter ett omslag. L:s opålitliga kynne
och Karls misstänksamhet ledde till
en ny brytning, varefter L. s. å.
lämnade Sverige ocli begav sig till sina
besittningar i Tyskland. Hans gods i
Sverige konfiskerades och
överlämnades till hans bror Mauritz men
tillföllo efter dennes död L:s söner. I
Tyskland riktade L. en intensiv
propaganda mot Karl och Vasahuset.
I en stor försvarsskrift från 1608
angriper han främst Karl och bönderna,
med vilkas stöd Karl kunnat
genomföra sin revolution. Denna
"demokratiska" diktatur var för L:s
adels-konstitutionella åskådning en
styggelse. Hans teckning av
"bondekonungen" har påverkat historieskrivningen.
— Förgäves sökte L. 1613 få den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
