Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leopold, Carl Gustaf af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af Leopold
535
af Leopold
s. å.), är mer präglad av borgerlig
känslosamhet. Som skald hyllade L.
Gustav III i en mängd dikter, såväl
högstämda som lekfullt ironiska men
alltid utmärkta av ett respektfullt
smicker. Ett starkare patos visar dock
"Till Hans Majestät Konungen, efter
Dess hemkomst från kriget 1790", i
vilket han vädjar om nåd för
anjala-männen. Hans övriga diktning
omfattade främst ståtliga odén och
lärodikter över moralproblem i
1700-tals-klassicismens stil och upplysningens
anda efter mönster av Pope och
Voltaire, vilkas trogna beundrare L.
vallinder hela sitt liv. Till lians mer
berömda lärodikter höra "Försynen" (i
Extra Posten 1793), som behandlar det
ondas problem, "Ett Tillkommande"
(1786), "öfver Begäret till ett
Odödligt Namn" (1791), "Det Blinda Nitet"
(tr. i "Samlade skrifter", 2, 1801) och
framför allt "Predikaren" (i Extra
Posten 1794), som ger en
sammanfattning av L:s försiktigt avvägda
upplysningsåskådning. Ett mäktigt
ode, präglat av retorisk kraft, är
"Det slutande Århundradet" (1799).
Bland dikter av mera lyrisk art
märkes "ögonkast på naturen" (i Extra
Posten 1793). —• Inom akad.
framträdde L. som granskare och bedömare
i 1700-talsklassicismens anda. Han höll
på klarhet, reda och förnuft men
lämnade inom tillbörliga gränser
utrymme åt känslan och fantasin. Sina
estetiska åsikter sammanfattade lian
i slutet av 1700-talet i
undersökningen "Om Smaken och dess allmänna
Lasrar" (tr. i Samlade skrifter, 2,
1S01). Som akademisk prisdomare var
L. en säkerligen behövlig
tuktomästare. men han utövade samtidigt ett
återhållande inflytande på
diktningen. Så bidrog ban t. ex. genom sin
kritik av den unge F. M. Franzéns
prisdikt "Sång öfver grefve Gustaf Philip
Creutz" (1797) att hindra dennes
utveckling mot romantik, och han
lov-prisade väl obetydliga akademiska
eftersägare. Som polemiker i litterära
frågor var L. både bitande skarp och
ömtålig för kritik; därom vittnar
bl. a. polemiken med G. Regnér 1785—
88, förd huvudsakligen i Stockholms
Posten och Regnérs tidskr. Sv.
parnassen. När Thorild angrep Kellgren
som kritiker och vände sig mot den
härskande akademiska riktningen,
ställde sig L. på den senares sida och
bekämpade Thorild med ironins och
satirens vapen bl. a. i "Bref till den
Store och Märkvärdige Författaren
Th - - hvilken efter at hafva gjordt sin
Lagstiftning i Witterheten gick ocli
gjorde sitt Nödvändiga i Financerne"
<1792) och "Den Nya Lagstiftningen
i Snillets Verld något litet ifråga satt"
(s. å.). Genom sin elaka visa om Pehr
Enebom (i Extra Posten 1795)
förlöjligade lian för all framtid en av
Thorilds mindre efterföljare. Bakom
den gycklande ton L. använde under
dessa litterära strider dolde sig en
allvarlig oro för de följder Thorilds
frihetskrav skulle medföra för
litteratur ocli samhällsordning. Striden med
Thorild blev betydelsefull för L:s
senare strävan att fastslå den goda
smakens krav och ånge de oförgängliga
mönstren för diktningen. — Efter
Gustav III:s död 1792 ägnade sig L. i
första hand åt essäistik oeh
journalistik. Under förmyndartiden gjorde
lian sig för en tid fri från sina
liov-tjänster och bosatte sig för åren 1793
—95 i Linköping. Typiskt för L:s
smidighet är, att han närmade sig den
av gustavianerna illa tålde
Reuterholm, som han tillägnade en längre
lärodikt, "Förtjensten" (1795). L:s
författarskap visade under denna tid
känslighet för nya riktningar, t. ex.
en viss borgerlig rousseauism. Därom
vittnar bl. a. en uppsats om Rousseau
i Extra Posten 1795. Den berömda
vers-berättelsen "Eglé och Annett" (1800),
L:s mest levande dikt, präglas av
såväl gustaviansk högreståndskultur
som 1790-talets borgerliga livssyn. I
tidn. Extra Posten (1792—95),’vars
främste medarb. L. var,
offentliggjorde han, förutom dikter, uppsatser i
litterära och allmänna frågor,
recensioner och granskningar samt de båda
moraliserande novellerna "Berget. Et
af den Wise Coglus Äfwentyr" och
"Kräket, eller de tre svåra Orden.
Grekisk saga", liksom även flera
satirer, av vilka den bästa är
"Lärdoms-Historien; sällskapshändelse.
Dedicerad till wara stora Bokkännare af en
Ignorant", av vilken en bibliofiluppl.
uteavs 1947. Samtliea bidrag
utmärkas av L:s uttrycksfulla ocli väl
avvägda stilkonst. Hans polemik
under dessa år — mot adeln eller mot
radikaler som L. M. Philipson —
bestäms av hans strävan att balansera
mellan reaktionens och revolutionens
ytterligheter. Efter Extra Postens
indragning som en följd av den
Reuter-holmska politikens skuggrädsla
medarbetade L. flitigt i G. Adlersparres
tidskr. Läsning i blandade ämnen
(1797—1801); han försvarade där
tryckfrihetens och
medborgarfrilie-tens grundsatser och fullföljde
Kellgrens kamp mot allsköns vidskepelse
och upplysningsfientlighet, övertygad
anhängare av upplysningens
"moral-sense"-filosofl underkastade ban
Kants läror en kritisk granskning.
Inom akad. var L. omkring
sekelskiftet sysselsatt med att utarbeta regler
för sv. rättstavning. Hans
"Afhandling om Svenska stafsättet" (1801)
blev normgivande för stavningen un-
der 1800-talet. L., som aldrig kom att
stå den olitteräre Gustav IV Adolf
nära, blev 1799 kansliråd, 1802 led. av
Vitt. akad. och 1804 av Vet. akad.
Han adlades under den nva regimen
1809, blev s. å. led. av Kanslistyr.,
1814 led. av Mus. akad. och fick 1818
statssekr:s titel. Vid utarbetandet av
1S09 års författning tillhörde ban
tryckfrihetskommittén, och från
honom kommer regeringsformens
definition av tryckfriheten i paragraf
86. Hans arbete i denna fråga
bygger på en hävdvunnen
upplysningsåskådning men ock på hans
erfarenheter av en publicists mödor på grund
av begränsad tryckfrihet. — Efter
Kellgrens död 1795 var L. den främste
auktoriteten inom det akademiska
lägret. Typisk är den delvis
skämtsamma, delvis vördnadsfull
benämning han erhöll: "Hans Poetiska
Majestät". De unga nyromantikerna sågo
också i L. sin förnämsta motståndare
och utsatte honom för skarpa
angrepp. t. ex. i Lorenzo Hammarskölds
"Kritiska bref rörande herr
Canzli-Rådet C. G. af Leopolds samlade
skrifter" (1810), Atterboms artiklar
i Sv. Literatur-Tidn. (1814—16) ocli
"Markalls sömnlösa nätter" (1820),
där L. förekommer under namnet
Po-lyhistrio. I P. A. Wallmarks
tidningar Journal för Litteraturen och
Theatern och Allmänna Journalen svarade
L. med några satiriska alster, "Silf’
vertonen eller Tasso i Phosphorisk
öfversättning" (1813), "Nya
Kolonien, eller Revolutionen i
Sång-Kon-sten" (1814) m. fi., vilka förlöjliga
fosforism och göticism. För Tegnérs
"Svea" hade L. föga förståelse, men
"Frithiofs saga" vann hans sympati,
och Tegnérs erkännsamma hyllningar
för L., t. ex. dedikationen av "Axel",
och hans försvar för den akademiska
riktningen gjorde förhållandet dem
emellan gott. På 1800-talet sysslade
L. med studier i
transcendentalfiloso-fin, vilken han föl-kastade soni
gammal metafysik. Hans deistiska, på
"sunda förnuftet" grundade
livsåskådning kommer bäst fram i avh. "Idéer
till en populär Filosofi öfver Gud och
Odödlighet" (tr. i Samlade skrifter,
3, 1802). — L. var en förträfflig
brevskrivare, som nedlade stort arbete att
få breven formfulländade, ehuru de
väl ofta fyllas med klagan över
kroppsliga krämpor och
penningbekymmer. Av L:s rika korrespondens
äro särskilt breven till Gustav III,
J. A. Lindblom, N. von Rosenstein, B.
G. Westberg, P. A. Wallmark och
Marianne Elirenström av stort
per-son- och litteraturhistoriskt intresse.
— År 1821 blev L. blind. Isolerad från
yttervärlden levde han som "den
blinde siaren Teiresias" i en krets av trog-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
