Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Lewenhaupt, Adam Ludvig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lewenhaupt
542
Lewenhaupt
Adam Ludvig Lewenhaupt.
Målning (detalj) av D. von Krafft (Gripsholm).
stock, där lian disputerade 1682, och
företog slutligen en utbildningsresa
till Frankrike. Hans stora bokliga
lärdom förskaffade honom sedermera
i armén namnet "den latinske
översten". År 1684 medföljde lian svågern
Conrad Gyllenstierna som
ambassadkavaljer i en beskickning till Moskva,
men vid återkomsten beslöt han ■—■
dock utan större entusiasm — att
ägna sig åt krigaryrket. L. blev
kornett vid Nils Bielkes kavallerireg. i
bajersk tjänst 1685 och deltog i
striderna mot turkarna i Ungern. År
1686 befordrades han till ryttmästare.
Efter ett besök i Sverige gick lian 1680
i nederländsk tjänst som major vid
överste Nieroths värvade
infanteri-reg., vilket tillhörde de sv.
hjälptrupper, som skulle bistå
Nederländerna mot Frankrike i det s. k.
pfal-ziska tronföljdskriget. Han
avancerade till överstelöjtnant 1691 ocli överste
1697. Han tog avsked ur nederländsk
tjänst 1698; någon större drabbning
hade han då icke deltagit i. Vid det
stora nordiska krigets utbrott 1700
utnämndes L. till överste för ett
ny-upprättat tremänningsreg. till fot.
Han befordrades till generalmajor
1703, generallöjtnant 1705 och
general 1706. Då Karl XII ryckte in i
Polen 1702, fick L. stanna kvar i
Kurland vid de trupper, som skulle
försvara östersjöprovinserna mot
ryssarna och trygga förbindelserna mellan
den sv. huvudarmén och hemlandet.
L., som efter sin seger vid Saladen
1703 utnämndes till v. guvernör över
Kurland, Pilten och Semgallen och
samtidigt fick högsta befälet över
trupperna i Kurland, lyckades hålla
tillbaka fiendens överlägsna styrkor.
Han vann nya segrar vid Jakobstadt
(1704) och vid Gemäuerthof (1705)
ocli kunde nu betraktas som en av
Karl XII:s främsta generaler. Han
utnämndes 1706 till guvernör över
Riga ocli fick s. å. högsta befälet över
den i Livland, Kurland och Litauen
stående sv. armén. Ryssarna
koncentrerade emellertid större styrkor mot
L. och lyckades så småningom besätta
Kurland, men de förmådde ej avskära
Riga. L:s operationer i
östersjöprovinserna voro av betydelse för
krigsläget i stort också därigenom, att de
tvingade ryssarna att avdela stora
styrkor för denna krigsskådeplats. —
Då Karl XII 1708 marscherade mot
Ryssland för att åstadkomma ett
avgörande i kriget, fick L. order att
med 16 000 man och medförande stora
förråd även för huvudarméns räkning
bryta upp från Riga ocli ansluta sig
till konungens egna trupper.
Avmar-schen fördröjdes till slutet av juni,
en månad över den beräknade
tidpunkten, och framryckningen gick sedan
mycket långsamt. Orsakerna till detta
kunna icke sägas vara helt klarlagda.
Man har pekat på svårigheten att
utrusta och hålla samman den stora och
tunga trossen, att marschera med den
på de av regn uppblötta vägarna
o. s. v., men man har också velat se
en betydelsefull orsak till dröjsmålen
i bristande energi från L:s sida och
i bristande förmåga hos honom att
upprätthålla disciplin. Efter att
under en månad förgäves ha väntat på
L. i Mogilev och efter att ha fått
missvisande uppgifter om hans position
ändrade Karl XII slutligen
marschriktning och tågade söderut mot
Se-verien, varigenom avståndet mellan
L. och huvudarmén ökades. Ryssarna
fingo nu möjlighet att kasta sig över
L. ensam. I en strid vid Lesna
lyckades L. visserligen slå sig igenom, men
lian gjorde stora förluster i manskap
och måste lämna kvar artilleri och
tross. En bidragande orsak till den
olyckliga utgången var L:s
överdrivna försiktighet. Striden var den första
av de stora motgångar, som drabbade
svenskarna under det ryska fälttåget.
L., som trots sitt misslyckande blev
nådigt mottagen av konungen, följde
nu huvudarmén, till en början utan
egentligt befäl. I slaget vid Poltava
anförde han fotfolket. Det dåliga
samarbetet mellan honom och fältmarskalk
Relinsköld anses ha bidragit till den
olyckliga utgången. Sedan L.
övertalat konungen att lämna armén och
gå över Dnjepr, förde han själv högsta
befälet över de slagna trupperna, med
vilka han kapitulerade vid
Perevo-lotjna. Hans åtgärd att, innan det
avgörande beslutet fattades, höra sig
för om manskapet ville strida eller ej,
har blivit starkt klandrad, men i
övrigt har lians ansvar för
kapitulationen bedömts mycket olika. Karl XII,
som annars i regel bedömde sina
generaler med välvilja och förståelse,
fällde en sträng förkastelsedom över
honom. Han ansåg, att L. handlat "mot
order och Soldatmanér på nesligit vis
och förorsakat obotligli förlust, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
