Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Levertin, Oscar - Levgren, Anders Georg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Levertin
550
Levgren
utövade kring 1S90, då lian och L.
tillsammans vistades i Davos.
Gemensamt skrevo de den estetiska
stridsskriften "Pepitas bröllop" (1890).
Udden är riktad mot den urartade
naturalismen, som enbart vill skildra
vardagsliv i en vardaglig form;
själv-ironiskt talar L. här om den
samlar-förtjusning ban förr känt "inför
verklighetens alla ’småmynt’". Det nya
program, som L. och Heidenstam enats
om, går ut på att återinföra i
diktningen fantasi, subjektivitet och
form-kultur. Därmed hade L. brutit med
Det unga Sveriges litterära program;
den naturvetenskapliga världsbilden
höll lian däremot också i
fortsättningen i huvudsak fast vid. Romanen
"Lifvets Fiender" (1891), som L.
dedicerade till Heidenstam, visar, hur
hans åskådning förskjutits i riktning
mot skepsis och tolerans, delvis under
Renans inflytande. Som konstverk är
romanen ofullgången. —■ L:s
konstnärliga genombrott skedde med
diktsamlingen "Legender och visor" (1891).
I dräkter hämtade från saga, legend
och bildkonst har L. här uttryckt sitt
djupast personliga stämningsliv,
kärlekssorgen, känslan av dödsnärhet ocli
sitt religiösa andaktsbehov. Som
prolog har han ställt dikten "Beatrice",
där kärleksminnet förklaras i den
Dan-teska diktens ljus.
Medeltidsinspirationen är överhuvud stark i denna
diktsamling, liksom i de följande. En
diktgrupp för sig bildar "Judiska
Mo-tiver", med ämnen ur judisk saga ocli
tradition. L:s hållning till det judiska
var historikerns och den pietetsfulle
poetens. Större delen av dikterna
skrevs i Davos, vilket till en del
förklarar pessimismen och de hektiska
färgerna. — Återvänd till Sverige
fortsatte L. både sin forskning och sin
diktning. År 1S94 utgav han en
undersökning, gjord efter komparativ
metod, "Gustaf III som dramatisk
författare". S. å. publicerades hans "Nya
dikter". De markera ett nytt stadium
i L:s stämningsliv och lyrik. En
starkare, djärvare livskänsla präglar
sådana dikter som "Sång före natten"
och "De visa och de fåvitska
jungfrurna". Men det kontemplativa,
drömförsjunkna draget finns kvar
exempelvis i "En munks visa" och i
"Ithaka". — Efter "Nya dikter"
inriktades L:s verksamhet åt andra håll
än lyrikens. År 1896 utgav lian sin
första essäsamling, "Från Gustaf
III:s dagar", innehållande
psykologiska karakteristiker av bl. a. Gustav
III och Bellman. I 1700-talets miljö
rör sig L. även i den brett
kulturhistoriskt upplagda boken om Johan
Wellander (1896—97). År 1897
inträdde L. i det då ombildade Sv.
Dagbladet, där han till sin död var den
ledande litteraturkritikern. De flesta
av lians recensioner äro omtryckta i
den samlade upplagan av hans
skrifter. — Något kritiskt system liade L.
inte: lian byggde på intryck och
inlevelse. Han har karakteriserat sig
själv som "den sympatiske kritikern,
som gärna ser allt till det bästa".
Därmed har lian antytt sin
motsatsställning till den äldre doktrinära
kritiken, sådan den företräddes av C. D. af
Wirsén. Det fanns emellertid för
Levertin med hans generösa natur en
fara att utsträcka sympatien alltför
långt och att slösa beröm också på
medelmåttorna. Å andra sidan hade
L:s förmåga av "sympatisk" inlevelse
sina gränser. Frödings storhet förstod
lian inte, och inför det irrationella ocli
primitivt eruptiva i Strindbergs natur
stod han främmande. Trots dessa
begränsningar har L:s kritik haft den
största betydelse och inflytande. Hans
perspektiv voro vida. Mycken
uppmärksamhet ägnade han åt europeisk,
främst fransk litt. Men framför allt
är det de sv. diktarna av olika
generationer, som han nalkats med sin
förstående kritik. — I Sv. Dagbladet och
Ord och Bild skrev L. inte bara
dagskritik utan också större essäer. Som
läromästare i essäns konst liar han
främst haft Sainte-Beuve och
Brandes. Hans essäer präglas av
psykologisk karakteriseringskonst och
estetisk inlevelse i förening: ofta bli de
till’ en sorts dikter över diktverken.
I essäsamlingen "Diktare och
drömmare" (1898) ger L. vida utblickar
över europeisk och sv. dikt och konst.
Den inledande Lucretiusessän har
karaktären av programförklaring. Mot
den nya mystiken, mot Strindbergs
tro på "makternas" ingripanden
sätter L. tron på en mekanisk, lagbunden
världsordning. Viktig är också essän
om Renan: dennes förening av
positivism och mystik är för L. ett ideal.
— Året efter "Diktare och drömmare"
avslutade L. sitt stora konsthistoriska
arbete, "Niclas Lafrensen d.y." (1899).
Det är en brett lagd skildring av den
sv. målarkonstens utveckling under
1600-ocli 1700-talen, med särskild
hänsyn till de sv.-franska förbindelserna.
—• L:s forskningar och inlevelse i
1700-talets litteratur oeh konst
befruktade även hans skönlitterära skapande.
Under 1890-t alet skrev han en rad
1700-talspastischer i novellens form, vilka
lian 1S99 utgav under titeln
"Rococo-noveller". Bland1 dem ingår den
märkliga berättelsen "Kalonymos" med
starka självbiografiska inslag. — Till
romanen återvände L. med
"Magistrarne i österås" (1900) och till lyriken
med "Dikter, tredje samlingen" (1901).
I båda är den svenska inriktningen
påfallande. Romanen ger en skildring av
strandade snillen i en sv. småstad.
"Dikter" inleds med "Moderspråket",
en hyllning till det sv. språket, ocli
"Folket i Nifelhem", en
folklynnes-karakteristik av svenskarna. Det
genomgående stämningsläget i "Dikter"
är tungt resignerat. L. liar här
försökt sig i en ny, kärvare och
fåordigare stil. Av kritiken blev denna
samling hårt bedömd på grund av sina
stilistiska ofullkomligheter; den
innehåller dock några av L:s bästa dikter.
-— En stor framgång blev L:s
litteraturhistoriska essäsamling "Svenska
gestalter" (1903). I de första essäerna
ger L. en rad psykologiska porträtt av
sv. 1700-talsdiktare. I de senare, som
handla om Tegnér, Snoilsky och Selma
Lagerlöf, kommer särskilt det
svenska perspektivet fram. —■ År 1903
publicerade L. i Ord och Bild utkastet
till ett större lärt arbete över etsaren
Jacques Callot. Detta blev oavslutat,
liksom L:s stort upplagda bok om
Carl von Linné, varåt han ägnade de
sista åren av sitt liv. Endast några
kapitel blevo färdiga, däribland
"Stenbrohult", avsnittet om Linnés
barndomsmiljö. De utgåvos postumt ss.
"Carl von Linné. Några kapitel ur ett
oavslutat arbete." (1906). —
Epilogen till L:s lyriska diktning bildar
"Kung Salomo och Morolf" (1905).
Motiven till denna diktcykel äro
hämtade från österländska och medeltida
källor. I denna sagoväv har L. lagt in
mycket av sig själv och sitt eget öde:
bl. a. speglas den kris, som inträtt i
vänskapen med Heidenstam, och L:s
motsatsställning till folkskalden
Fröding. Från prologen, "Sagan och
sångaren", stammar L:s bekanta
självkarakteristiker: "själv är jag
väster-och österland"; "själv är jag både
visdom och dikt". — Av L. ha bl. a. Carl
Larsson och R. Thegerström målat
porträtt och Carl Milles utfört en
porträttherm (trä, Nat. mus.). •— En
samlad uppl. av L:s skrifter utgavs i 24
bd 1907—12 av A. Lundegård och
Ebba L. L:s föreläsningar "Fransk
litteraturhistoria" utgåvos 1912—16. -—
Gift 1) 1887 med Lisen Svanström,
† 1S89; 2) 1899 med Ebba Mesterton,
f. ron Redlich. — Litt.: D. Sprengel,
"O. L." (1907, utvidgad uppl. 1918);
W. Söderhjelm, "O. L." (1—2, 1914—
17); II. Ahlenius, "O. L. En studie i
hans tankevärld" (1934); F. Böök,
"O. L." (1944); C. Fehrman, "L:s
lyrik" (1945) och "O.L." (1947); Anna
Levertin, "Den unge L. Minnen och
brev" (1947). F.
Levgren, Anders Georg,
affärsman, f. 13 sept. 1788 i Göteborg,
† 6 maj 1857 därstädes. Föräldrar:
handlanden Lars L. oeh Margareta
Kristina Embring. — L. erhöll
burskap i Göteborg som handlande 1811
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
