Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Lidman, Sven - Lidner, Bengt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lidman
564
Lidman
s. å. kom en ny volym med samma
släktmotiv, "Thure-Gabriel
Silfver-stååhl". Huvudpersonen har, efter en
ensam och splittrad barndom, i
officersyrket funnit utlösning för sitt
verksamhetsbegär och sin idealitet.
Hans svärmiska nationalism får en
fruktansvärd chock av unionskrisen
1905, vars fredliga upplösning
förbittrar honom ända därhän, att lian
vill skjuta den huvudansvarige,
Oscar II. Figuren lär delvis vara
tecknad efter levande modell, men den
rymmer också mycket av förf. själv.
I "Köpmän och krigare" (1911)
kommer ett nytt element in:
storfinansen. L. gör där ett försök att
kombinera det nationella och ekonomiska
i en storsvensk syntes, som förebådar
den senare s. k. Kreugerromantiken.
Men romanen rymde också en annan
nyhet: de livliga, briljanta och
sakkunniga skildringarna av sv.-judiska
kretsar, med vilka förf. genom sitt
giftermål kommit i beröring. "Carl
Silfverstååhls upplevelser" (1912)
ger bilder av livet på en militär
övningsplats, sammanhållna av en
följe-tongsromantisk intrig. I
"Tvedräktens barn" (1913) går L. tillbaka
ett par generationer i ätten
Silfverstååhls krönika. Handlingen utspelas
under Gustav IV Adolfs tid, en
period av nationell förnedring, i vilken
L. fann anknytningspunkter till sin
egen sv. samtid. Huvudpersonen,
löjtnant Henrik-Göran
Silfverstååhl,tröttnar definitivt på förvirringen och
ondskan, tar avsked och blir präst,
därmed förebådande förf:s egen
utveckling. Under första världskriget
var L. red. för den aktivistiska tidskr.
Sv. Lösen (1916—18), som han dock,
tyngd av själsstrider, ägnade ett
alltmer förstrött intresse. — L. daterar
själv sin frälsning till 17 mars 1917.
Efter denna tid drog han sig tillbaka
från tidigare sysselsättningar och
umgänge, närmast för att fullborda
den redan 1914 påbörjade romanen
"Huset med de gamla fröknarna"
(191S), hans främsta skönlitterära
verk. Miljöskildringen återgår på
minnen från moderns anspråkslösa, av
inackorderingar fyllda hem vid
Brunkebergstorg. Handlingen rör sig kring
fyra gamla damer, "pauvres
honteu-ses", med skarpt och livligt tecknade
karaktärer. Deras ekonomiska
svårigheter och nödtvungna avflyttning från
sitt gamla hem ge händelseförloppets
ram åt det väsentliga, miljö- och
själsskildringen. I Rosalie Pistolschiöld
och Emma Wigelstjerna har L. gett
ett utomordentligt effektfullt
kontrastpar: den storsinta, djärva Don
Quijotenaturen, kompromisslös och
oförmögen till taktiska beräkningar,
samt den småsinta, ondskefulla, lyst-
na krämarnaturen. I Eurydike Berg
slutligen och hennes utförliga
dagboksanteckningar ger han uttryck åt
det extatiska och översvinnliga i sin
religiositet. — De närmaste åren
efter sin omvändelse ägnade L. åt
ensliga meditationer. Är 1919 kom lian
i kontakt med pingströrelsen, och
sommaren 1921 lät lian döpa sig vid
ett möte i Kölingared. Föreg, år
hade han utgivit sin sista roman
"Såsom genom eld", där han tar ett
förbittrat avsked av världen och följer
sin församling över
tungomålstalandets gräns. Han var 1922—48 red. för
Evangelii Härold och 1943—48 led. av
styr. för Förlaget Filadelfia ab., som
lian lämnade under offentligt
brännmärkande av en tendens hos ledaren
till en kommersialisering av rörelsen.
Intensivt verksam som religiös
förkunnare har han bl. a. utgivit
predikosamlingarna "Bryggan håller"
(1923), "Betlehemsstjärnan och
båglampan" (1926), "Människan och
tidsandan" (1932), "Guds eviga nu"
(1936), "Från Coventry till
Betlehem" (1942), "Uppenbarat" (1943).
Från den gängse kyrkliga och
frikyrkliga förkunnelsen skiljer sig L. i sin
predikostil starkt genom sin
okonventionella, drastiska
framställningskonst, som ej sällan får anekdotisk
tillspetsning. Han ger också
flerstädes ingående och osminkade
redogörelser för sin egen inre historia och
sina förfäders öden genom tiderna.
Framför allt är detta fallet i "På
resan genom livet" (1934) och
"Blodsarv" (1937). Den sistn. ger en
kaleido-skopiskt brokig släktskildring, byggd
på ett rikt material av brev och
dagböcker. L. har också utgivit en övers,
av Augustini Bekännelser (1921) samt
en samling andliga dikter, "Oroligt var
mitt hjärta tills det fick frid i Dig"
(1933). —• Kierkegaards tre
levnadsstadier, det estetiska, det etiska och
det religiösa, ha använts som schema
för L:s utvecklingsgång. Ett samlat
perspektiv torde dock starkt
framhäva den psykologiska enheten. I
motsats till flera fin de siècleförfattare,
som övergingo till en religiositet i
mer eller mindre mystiska former,
måste L. från början ha haft ett
mycket starkt religiöst behov. I den
hedniskt livsberusade ungdomsdiktningen
framskymtar ofta oavsiktligt
syndakänslan som bakgrund till ett
desperat trots. Den första religiösa
väckelsen (frånsett barndomsintrycken)
daterar L. till 1908. Romandiktningen
är fylld av högspända
samvetskonflikter, som alla utmynna i en
avgörande kris, ur vilken en ny
människa framträder. Samtidigt är det
estetiskt-litterära draget konstant. L.
har alltid, även i den religiösa för-
kunnelsen, utnyttjat sin vidsträckta
beläsenhet ocli sitt utomordentliga
minne till att ge sin framställning
en mångstämmig och brokig
karaktär av litteraturintryck. Det börjande
1900-talets mäktiga
antiintellektua-listiska strömning med viljekult och
politisk aktivism som konsekvens
mötte starkt gensvar hos L. Det
teoretiska, tankemässiga har icke
intresserat honom. Trons lydnad liar
varit ett grundläggande behov, vare
sig det gällt den nationella eller den
religiösa aspekten. Därför har L.
också dragits till den teoretiskt mest
okomplicerade, men praktiskt mest
krävande och kompromisslösa formen
av kristendom. — Den feodala
synen i L:s romaner är ovanlig i vår
1900-talslitteratur. Det är den gamla
adliga godsägar-, officers- ocli
äm-betsmannaklassens känslovärld och
moralbegrepp, som åskådliggöras av
L: s romanfigurer; tendensen är starkt
antiborgerlig. Högreståndskulturen i
dess sista livsyttringar har i L. en
förälskad skildrare. Han
uppmärksammar livligt genealogiska och
heraldiska detaljer, klingande namn ocli
stolta titlar, ännu märkbart i
"Blodsarv". Det genealogiska intresset
sammanhänger med en
ärftlighetsdeter-minism, som någon gång kommer
rasmystiken nära men också medför
en oavlåtlig analys av de egna
arvsanlagen: sensualismen och den vitala
livsaptiten från mödernet, plikt- och
kulturtraditionen från fädernet. —
L:s stil är starkt patetisk och
affekt-betonad. Den vill nästan alltid ta
läsaren med storm, bedöva honom,
rycka honom med i spänning,
upprördhet eller förkrosselse. I sin
religiösa vältalighet har L. därvid
kunnat utnyttja vissa drag i sin
församlings folkliga vokabulär, fastän de
hos honom få en annan konstnärlig
valör. — Gift 1) 1908—17 med Carin
Thiel; 2) 1920 med Brita Augusta
Otterdahl. — Litt.: F. Böök, "Resa
kring sv. parnassen" (1926); O.
Wieselgren, "S. L." (i Biblioteksbladet
1932); J. Landquist, "S. L." (i Sv.
Litteraturtidskr. 1943). Sv. R.
Lidner, Bengt, skald, f. 16 mars
1757 i Göteborg, † 4 jan. 1793 i
Stockholm. Föräldrar: organisten och
lackfabrikören Olof Liedner och Elisabet
Margareta Boethius. ■— L., vars far
avled 1759, var efter sin brors död 1761
enda barnet. Sedan modern 1762 gift
om sig med bokhållaren Samuel Aurell,
uppfostrades L. hos denne. År 1771
dog modern; Aurell ingick snart nytt
äktenskap. L:s barndomsupplevelser
ha satt djupa spår i hans diktning och
utvecklat hans hysteroida anlag;
saknaden efter modern och drömmen om
ett idylliskt familjeliv skulle han gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
