Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lind, Jenny
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lind
601
Lindahl
glansrollen Araina i
"Sömngånger-skan", Amazili i Spontinis
"Ferdinand Cortez", Minette i "Den
tjuv-aktiga skatan", titelpartierna i
"Armida" och Donizettis "Anna Boleyn",
Fiorilla i Rossinis "Turken i Italien",
Julie i Berwalds "Jag går i kloster",
Thyra i J. van Booms "Näcken",
Vingåkersflickan i ett
"National-Divertisse-ment" 1843 och Märta i "En majdag
i Värend". Under konsertresor till
Finland, sv. landsorten och Danmark
1843 hyllades hon överallt med den
största hänförelse; i Köpenhamn
befästes hennes vänskap med bl. a.
balettmästaren A. Bournonville och hans
familj. Här förälskade sig den fule och
femton år äldre H. C. Andersen djupt
och hopplöst i L., en obesvarad kärlek
som gett reflexer i flera av hans sagor.
Mellan L. och hennes galante
sångar-kamrat J. Günther rådde däremot på
1840-talet en ömsesidig böjelse, som
slutligen (1848) resulterade i
förlovning; denna bröts dock redan efter
några månader, då L: s känslor förblevo
svala och G. inte ville bli henne en black
om foten. Under denna period hade
nämligen en vändpunkt inträtt i L:s
liv: hennes världskarriär hade bör jat.
Meyerbeer, som hört henne sjunga
redan i Paris, erbjöd henne engagemang
i Berlin, där hon till invigningen av
det nya operahuset 1844 skulle kreera
hjältinnan Vielka vid urpremiären av
hans nya opera "Ett fältläger i
Schlesien". Det för henne skrivna partiet
kom visserligen av olika orsaker att
vid urpremiären sjungas av en annan
sångerska, men efter dennas
misslyckande gjorde L. stormande succé i både
detta och andra partier. Under ett
besök i Stockholm 1845 utökade hon sin
repertoar med Marie i "Regementets
dotter", sedermera en av hennes
berömdaste roller. Åren 1846—47 följde
nya triumfer på operascener och
konsertestrader runt om i Tyskland,
Danmark och Österrike, och 1847 blev hon
österrikisk och preussisk
kammarsångerska. Hon knot vänskapsband
med Mendelssohn och paret
Sclm-mann och hänförde musiker som
Berlioz, Spolir och Gade. Oehlenschläger
och Grillparzer skrevo dikter till
hennes ära. Oratoriesången, där L. redan
1839 — i "Årstiderna" — hade
försökt sig, började vid denna tid alltmer
fånga henne; jubel och andakt väckte
hennes framträdande vid musikfesten
i Aachen 1846, sedermera kallad
Jenny-Lind-festen, i partier i Händels
"Alexandersfesten" och Haydns "Skapelsen".
Välkomnad till London av drottning
Victoria själv, hos vilken hon i
fortsättningen gav flera konserter,
uppträdde hon 1847 på Her Majesty’s
Theatre därstädes med enastående
framgång som Alice, Amina, Marie,
Norma och Susanna i "Figaros
bröllop". Hon sjöng där s. å. även Amalia
i Verdis "I masnadieri" (Rövarbandet,
efter Schiller) vid verkets urpremiär
under tonsättarens ledning; trots
individuella glansprestationer föll
verket dock igenom. År 1848 sjöng hon i
London ytterligare Adina i Donizettis
"Kärleksdrycken" och Elvira i
Belli-nis "Puritanerna" samt det för henne
skrivna sopranpartiet i Mendelssolins
oratorium "Elias". Ansträngd genom
talrika konserter och turnéer,
däribland i engelska landsorten, med
vacklande hälsa och personliga
sorger — bl. a. hade ännu en förlovning,
med engelsmannen C. Harris 1848—49,
gått isär — samt alltmer fylld av
religiösa betänkligheter mot
teaterlivet, drevs L. efter hand till beslutet
att lämna scenen. Med en rad
framträdanden i sina glansroller i London
1849 — sist i "Robert" — tog hon
slutgiltigt avsked för att därefter
endast ägna sig åt konserter,
välgörenhet och sånglektioner. Åren 1S50—51
företog hon under ledning av
impressarion Ph. Bamum en sensationell
turné genom Nordamerika ocli Kuba.
överallt mottogs hon som en
drottning och hemförde fantastiska
honorar ■—- en enda biljett auktionerades
bort till 625 dollar! —, vilka hon dock
till stor del skänkte till olika
välgörande syften. År 1852 ingick lion
äktenskap med sin ackompanjatör, den unge
tyske pianisten, sedermera
oratoriekompositören Otto Goldschmidt (1S30
—1907), med vilken hon s. å. bosatte
sig i Dresden och 1858 nära London.
Under 1850—60-talen gav L. ännu
talrika konserter, oftast i samband
med välgörenhet, i England och på
kontinenten. Hennes framträdande i
"Skapelsen" i Dusseldorf 1S55 väckte
hänförelse bl. a. hos Brahms och
Kjerulf. Vid en Händel-fest i Halle
1858, då medel skulle samlas till en
staty av mästaren i hans födelsestad,
sjöng L. i "Messias"; på statyn, som
restes 1861, bär ett av helgonen
hennes drag. Sverige besökte hon åter
1860, 1865 och 1876, dock utan att
uppträda. Vid en konsert i London
1883 sjöng hon för sista gången
offentligt. Hon var lärarinna i sång i sin
makes Bach-kör 1876—83 samt i
Royal College of Music från 1883. De
enda som fått privatlektioner av L.
uppges ha varit de unga sv.
sångerskorna Mathilda Ebeling och Amalia
Riego. — L. blev 1876 hedersled, av
Konstakad. Till denna och till Mus.
akad. gjorde hon stora donationer,
vilkas avkastning årligen utdelas som
resestipendier om 5 000 kr. till unga
konstnärer: en musikidkare och två
bildande konstnärer. — År 1881 fick
L. Litteris et artibus med briljanter
och serafimerbandet. — L., "den
svenska näktergalen", var enastående som
konstnär mindre i fråga om
röstbegåvning än genom sin idealitet och
charmen i sin personlighet. Hon hade en
glansfull sopran av stort omfång
(h—g’"), klockren intonation, virtuos
teknik i drillar ocli passager, skicklig
andhämtning och omsorgsfull
artikulation. Framför allt grep hon dock
åhörarna genom röstens besjälade
uttrycksfullhet och gestaltens
personliga magnetism. I nutida mening var
hennes sång inte alltid stilenlig; på
konsertestraden kunde hon ha svårt
att återhålla gester och sceniskt liv.
Som operasångerska hade hon sin
största styrka "i det dramatiska
uttryckets mångskiftande nyancer"
(Dannström). Bäst låg för henne den
muntra, smått rustika friskheten ocli
den rena, ädla oskulden. Hennes
förnämsta roller, Bellinis, Donizettis och
Meyerbeers hjältinnor med sin
lindrigast sagt osammansatta psykologi,
ställde heller inga krav på nämnvärd
fördjupning. Mozarts Donna Anna
gjorde hon rätt och slätt till den av
rättmätig harm lågande, kränkta
ungmön ; kärlekshatet var en känsla, som
föll utanför hennes naturliga register.
Typer hon fann motbjudande kunde
lion alls inte framställa; operarollerna
voro för henne "ett medel att uttryck»
sin egen ideella mentalitet", att
förkunna "ädelmodets, den högre
moralens och rättvisans slutliga seger"
(Pergament). Om således hennes
aktion rörde sig helt inom hennes
egna gränser och baserades mindre på
objektiv gestaltning än på intuitiv
inlevelse, så skapades därur å andra
sidan en uttryckets omedelbarhet, vari
lion knappast hade sin like. Hon
spelade inte rollen, hon var den. Också
hette det om henne, att hon aldrig
utförde samma roll likadant två gånger.
— I förening med hennes stridiga
naturanlag torde denna alltför livliga
inlevelse ha varit djupaste orsaken
till att hon lämnade scenen. Av
naturen å ena sidan frimodig, livlig,
klipsk, energisk, men därjämte envis,
kärv och häftig, var hon å andra sidan
samtidigt överkänslig, en "mimosa",
som hade lätt för att bli nedstämd ocli
sluten. Denna senare sida blev
säkerligen stärkt av den religiösa påverkan
som hon tidigt rönte. Utrustad med
denna i sig själv disharmoniska
läggning, som den avgudande samtiden
stundom var blind för, ocli därtill
genom sina moraliska grundsatser
förhindrad att ta lika lätt på tillvaron
som hennes yrkeskamrater allmänt
gjorde, kom L. inom teatern att hetsas
till en rastlös självförbränning ocli
snärjas i en självupptagenhet, mot
vilken den sunda hälften av hennes natur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
