Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Magnus Birgersson - Magnus Birgersson - Magnus Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Magnus Birgersson
190
Magnus Eriksson
det sv. stadsväsendets uppkomst ocli
äldsta utveckling’’ (1926); S.
Tunberg, "Äldre medeltiden" ("Sveriges
historia till våra dagar", 2, 1926);
E. Lönnroth, "Kyrkan och det sv.
tronskiftet 1275" (i "Studier tillägnade
Curt Weibull", 1946). A. S—k.
Magnus Birgersson, prins, f. 1300,
† troligen 27 okt. 1320 i Stockholm.
Föräldrar: konung Birger Magnusson
och drottning Margareta {Märta)
Eriksdotter, s. 242. Om M: s ätt se
Folkungaätten. — M. hyllades vid ett
sv.-danskt möte i Fagerdala 1304 som
tronföljare av de församlade sv.
stormännen. Då fadern 1306 blev tillfångatagen
av sina bröder Erik och Valdemar på
gården Håtuna, lyckades man bringa
M. i säkerhet lios dennes morbroder,
konung Erik Menved av Danmark.
Han återvände sedan till föräldrarna
och blev 1309 trolovad med prinsessan
Ingeborg Håkansdotter av Norge, som
emellertid 1312 i stället äktade hans
farbroder, hertig Erik. Vid tiden för
"Nyköpings gästabud" 1317 befann sig
M. i Danmark, där han värvade
krigsfolk. Med detta skyndade han 13 IS
till faderns undsättning i kampen mot
hertigarnas anhängare.
Legotrupperna återvände snart till Danmark, och
]M. blev snart innesluten i Stegeborg,
som han på hösten 1318 måste uppgiva.
Enligt det vapenstillestånd, som
in-gicks mellan Erik Menved och
hertigpartiet, utlovades, att segrarna ej
skulle förgripa sig på den fångne
junkerns unga liv. Trots detta blev
lian emellertid senare halshuggen i
Stockholm. M. begravdes sedan i
Riddarholmskyrkan. "Erikskrönikan"
skildrar den unge tronföljarens
olycksöde med en stark medkänsla, sannolikt
emedan den samtida opinionen
reagerade mot lians hårda öde. A. S—k.
Magnus Eriksson, sv.-norsk
konung, f. 1316, † 1 dec. 1374 under
sjöresa vid norska kusten. Föräldrar:
hertig Erik Magnusson och hertiginnan
Ingeborg Håkansdotter, f. prinsessa av
Norge. Öm M:s ätt se Folkungaätten.
— M. var endast tre år gammal, då han
1319 ärvde Norges kungakrona och
blev väld till konung i Sverige. I det
förstnämnda landet efterträdde lian
sin morfar, Håkon V, i det senare sin
farbror Birger Magnusson. Tydligt är
emellertid, att M. ss. sina upptog
åtskilliga av de politiska idéer och
strävanden, för vilka hans fader gjort sig
till tolk. M:s förtrogenhet med Norge
och dess problem torde ha stärkts av
den omständigheten, att hans moder
under flera år fungerade som hans
förmyndare och sedan i övrigt stod
honom nära även som rådgivare i
politiska ting. Hon och hennes
medhjälpare Knut Porse sökte att med det
sv.-norska unionsriket förena det rika
Skåne, som på 1320-talet befann sig på
glid ut ur den sönderfallande danska
monarkin. Uppslaget, som
förverkligades först under M:s regering som
fullmyndig konung, förhindrades 1322
av den sv. rådsaristokratin, som
därefter fram till M:s
myndighetsförklaring 1332 liade ledningen i Sverige.
Konflikten mellan modern-regentinnan
och stormännen blev kännetecknande
för den intressemotsats mellan
kungamakt och aristokrati, som skulle
framträda även under M:s egen regering
och för honom bli av ödesdiger
betydelse. — I själva begynnelsen av sin
tid som regerande konung vann M. en
mycket betydande framgång. Det tyska
herraväldet i Danmark ledde till att
skånelandskapens invånare bröto sig
ut ur det danska riket och efter beslut
av en ståndsmässigt ordnad
representation gåvo sig under den sv.
kronan ss. en med sina gamla fri- och
rättigheter utrustad part i en union.
Valet av M. till konung över
Skånelandskapen skedde i Kalmar 1332 och
bekräftades av landstinget i Lund.
Då fred i öster under
förmyndarregeringens tid slutits i Nöteborg 1323 och
gränsen mot Novgorod då fastställts,
härskade sålunda den sextonårige M.
över ett nordiskt rike, som syntes gå
en tryggad och lysande framtid till
mötes. Det bestod av det egentliga
Sverige, Finland till Nöteborgsfredens
gräns, Gotland, Norge med biländer,
Skånelandskapen samt —■ till en tid
— säkerligen också betydande delar
av Själland; en lovande kolonisation
synes därjämte ha pågått efter
Norrlandskusten. Är 1343 gav till
yttermera visso Danmarks nye härskare
Valdemar Atterdag sin bekräftelse på
Skånelandskapens övergång till
Sverige. M. var alltså konung över ett
mycket stort rike, och hans
huvudintressen måste bli dels att försvara
det utåt, dels att inom dess gränser
hävda sin myndighet i alla dess olika
delar. En märklig skrift om liur en
monark skulle styra sitt rike,
"Konungastyrelsen", tillkom under hans
tid; där framlades — visserligen efter
utländska mönster — de krav, som
kunde ställas på en stark men
ansvarsmedvetenkonungamakt. M:s
tidigare regering blev också en i sitt slag
enastående reformperiod i vårt land,
säkerligen möjliggjord genom
samarbete mellan konungen och den med
samhälleliga värv förtrogna
råds-aristokratin. Träldomen avskaffades
(genom Skarastadgan 1335),
bestämmelser fastställdes i fråga om
krigar-ståndets rättigheter och skyldigheter,
ordningsregler fixerades för det
rättsliga och ekonomiska livet. Sveriges
bergsbruk, vår enda dåv.
industriform, nyorganiserades, varvid stats-
myndighetens intresse noga
tillgodosågs; av särskild betydelse blev
därvidlag privilegiet för Stora
Kopparberget av 1347. — Hela denna
verksamhet nödvändiggjordes i själva
verket av den genomgripande ekonomiska
och sociala omdaning, som under
folkungatiden ägde rum i vårt land. Det
sv. ståndssamhället växte fram, ocli
ett uttryck därför utgjorde den
stånds-indelade politiska församling, som av
bevarade källor att döma var en nyhet
för M:s tid och som sedermera erhöll
namnet riksdag. Dess uppkomst var
betingad av samhällsutvecklingen,
men politiskt trädde den till en början
i funktion främst, då det gällde frågor,
som stodo i samband med det
sv.-skånska rikets styrelse: den synes lia
anlitats både 1344 och 1359. Vid
förstnämnda tillfälle erkändes M:s äldre
son Erik som hans efterträdare i
Sverige och Skåne; året förut hade hans
yngre son Håkan antagits som
konung i Norge. — M:s regeringstid i
förra hälften av 1300-talet betecknar
på det hela taget en dittills osedd
politisk och kulturell högkonjunktur.
Påfallande är inflytandet från Frankrike.
Ett ansenligt antal svenskar drevo
studier vid det berömda Paris-univ.; de
bidrogo att förmedla intrycken
utifrån på hemlandets konst och
litteratur. På M:s tid tillkom också
Erikskrönikan, ett höviskt riddarepos, till
stor del ägnat minnet av hans fader.
M. hade f. ö. även personlig
anknytning till den franska kulturkretsen:
från det lilla grevskapet Namur
hämtade han sin brud ("drottning
Blanka"). Ett nationellt storverk
fullbordades under medverkan av
lagkun-nig aristokrati, då omkr. 1350 en för
hela riket gällande lag, Magnus
Erikssons allm. landslag, färdigställdes.
Den speglar det dåtida, i sitt slag
imponerande sv. rättssamhället, styrt
av en valkonung, vars maktutövning
i lagen likvisst reglerades av
noggranna föreskrifter. Ungefär
samtidigt tillkom en lag, avsedd för alla
rikets städer. Den var byggd på
tidigare rättsregler och sedvänjor av i
många fall tyskt ursprung men ger
därjämte uttryck åt en tydlig
strävan att hävda sv. statsmyndighet och
svenskheten överhuvudtaget mot det
inom vårt dåtida stadsväsen alltmera
överhandtagande tyska inflytandet.
M. liade klar blick för de faror, som
den tyska, inte minst den hanseatiska
expansionen under 1300-talet kunde
medföra för nordisk egenart: i ett
dramatiskt upprop till sv. folkgrupper
av 1365 talar han med hänsyftning
därpå om vikten av att rikets bestånd
och språkets endräkt upprätthållas.
Av betydelse för hans hållning
därvidlag blevo säkerligen de erfaren-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
