Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Nordenflycht, Anders - 2. Nordenflycht, Hedvig Charlotta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordenflycht
4S9
Nordenflycht
län, en kniphammarsmedja med fyra
små hamrar och ett skärverk för
tillverkning av stångjärn. Därefter satte
lian i gång med en rad andra
industriprojekt på Viby men kom genom sin
ohejdade företagsamhet på obestånd;
1739 måste han sälja egendomen. Följ.
år emigrerade lian till Kurland, där
lian slutligen blev oberbergdirektor.
— Gift 1) 1736 med Jakobina Lolie,
† 1738; 2) 1742 med Fredrika Juliana
von Auerbach. T. M.
2. Nordenflycht, H edv i g
Charlotta, författarinna, f. 28 nov. 1718
i Stockholm, † 29 juni 1763 därstädes.
Syster till N. 1. — Enligt sin 1745 i
ett brev till A. A. von Stiernman
nedskrivna självbiografi visade K. redan
som barn mycket stor läslust, vilken
hon emellertid delvis måste
tillfredsställa mot föräldrarnas vilja. Är 1731
flyttade familjen till bruksegendomen
Viby i Harbo skn, Västmanl. län, där
N. kom i kontakt med den förste av
de fyra män, som avgörande påverkat
henne: Johan Tideman, anställd som
"mekaniker" på egendomen. Denne,
en nykter upplysningsfilosof, räddade
N. ur det religiösa grubbel, som hon
tidigt anfäktats av. Vid sin död 1734
uttalade N:s far som sin önskan, att
hon skulle förlova sig med sin
vishetslärare. Denne var puckelryggig, ooh
"lians torra åtbörder och släta dräkt"
gjorde, att hon icke kunde älska
honom. Hon uppfyllde emellertid faderns
vilja, och Tideman uppträdde alltid
med stor finkänslighet mot henne. När
han 1737 avled efter en längre tids
sjuklighet, var också hennes saknad
stor ("... jag tyckte mig nu hafva
ingen lön för min trogna stadighet och
det våld jag gjort på min böjelse").
Icke långt därefter flyttade N. till
Stockholm, där hon lärde känna
prästen vid franska förs., Jacob Fabricius,
för vilken hon tog lektioner i franska.
Hans religiösa åskådning, influerad
av platonism och fransk mystik, hade
en estetisk karaktär, som vida mer än
Tidemans sträva dygdefilosofi var
ägnad att slå an på den unga kvinnan.
Språklektionerna övergingo snart till
filosofiska samtal och gemensamt
poesiskrivande. Är 1741 gifte sig N.
med Fabricius; de flyttade till
Karlskrona, där mannen blivit utnämnd
till amiralitetspastor. Hennes
äktenskapliga lycka varade endast sju
månader. Mannens död bragte henne i
en våldsam känslokris, som tog sig
uttryck i täta svimningsanfall och
långvarig sjukdom. Hon återvände sedan
till Stockholm och bosatte sig kort
därefter på ett torp på Lidingön.
Det var under detta sorgeår hon slog
igenom som skald, bl. a. med en
liten samling dikter över den avlidne
mannen, "Den sörgande Turtur-duf-
wan" (1743). Redan som trettonåring
hade N. skrivit hyllningsdikter och
ett religiöst poem, "Det högsta nöje,
känna och ära Skaparen". Tills, med
Fabricius hade hon besjungit sin
avlidne fästman i dikter, märkliga
genom sin enkelt uppriktiga ton och sitt
spörjande vemod. I "Den sörgande
Turtur-dufwan" bryter en mörkare
ton fram ("Min lefnadz lust är
skuren af, Och döden är min längtan").
Denna lilla diktsamling anses vara
den första jag-lyrik som skrivits i
Sverige; skaldinnans sorg har där
brutit igenom tidigare påverkan från
karolinsk diktning (Löhman och
Fre-se) och nått en ny sångbar ton. Den
erbjuder paralleller till den
pietistiskt inspirerade sentimentala
diktning, som vid denna tid växte fram i
Europa och hos oss kulminerade
under 1780-talet. — Är 1743 flyttade N.
till Stockholm, där hon försörjde sig
genom att skriva en mängd
panegyriska dikter i tidens svassande stil.
De återfinnas i de poetiska årsböcker
hon 1744—50 utgav under titeln
"Qwinligit tankespel" (första
samlingen under pseud. En Herdinna i
Norden, de senare med utsatt
författarnamn). De innehålla emellertid
även dikter av allvarligare syftning,
bl. a. några stridsdikter i tidens
kvinnofråga (icke de första i Sverige
men betydligt slagkraftigare än
föregångaren fru Brenners), t, ex.
"Fruen-timbers plikt at upöfwa deras wett".
N:s tankar sysslade också oroligt med
upplysningens filosofi-religiösa
problem. I ett skaldebrev till Holberg bad
hon om en lösning på de frågor, som
plågade henne: själens odödlighet ocli
dygdens sanna väsen. Locke ocli Bayle
hade endast uppväckt hennes tvivel.
Det svar hon själv gav var ett
patetiskt odödlighetshopp, som till slut
bryter genom allt tvivel och uppror
mot världsordningens orättvisor. Hon
författade vid denna tid även några
förtjusande naiva rokokovisor, t. ex.
den allmänt sjungna "Dorillas qväde".
—- N:s mångsidighet var stor och
medveten. Hon prövade de flesta
genrer, arbetade enligt egen uppgift
samtidigt på levnadsbeskrivningar,
romaner och dramatiska arbeten, skrev en
kämpavisa i Dalins stil och en lång
patriotisk dikt av samma typ som
Dalins "Swenska friheten". Mera rent
episk och formellt skickligare var den
Caroliade, ■ "Tåget öfver Bält", som
hon 1753 skrev i anslutning till
Vol-taires Henriade ocli tävlade med i
Vitt. akad. Hon vann dock inte något
pris, förmodligen emedan Dalin
motarbetade henne. Flera gånger
uppvaktade hon ständerna, och 1752
erhöll hon en årlig pension om 600 dlr
smt. De år, som nu följde, voro hennes
lyckligaste, ej blott ur ekonomisk
synpunkt. Hon invaldes 1753 i den
nybildade Tankebyggarorden under
namnet "Uranie", blev med sin poetiska
berömmelse genast den ledande och
samlade i sin litterära salong eliten
av de unga skalderna, bl. a. Creutz
och Gyllenborg. Dessa gjorde henne
förtrogen med den mest avancerade
franska upplysningslitteraturen, och
även i stilistiskt avseende tog hon
intryck av den strängare franska stilen.
I Tankebvggarordens poetiska årsbok
Våra Försök (1753—55) publicerade
hon bl. a. "Skaldebref till Criton.
Öfver den frågan: hvilket mera
bidrager til mennisk]ans nöje och frid,
kundskap eller okunnighet?"
(adressaten var hennes kusin, akad.-sekr.
och upplysningsfilosofen Carl
Klingen-berg). Det utmynnar i en kompromiss,
som vill tillgodose både hennes
rous-seauanska svärmeri för
naturmänniskan oeh hennes djupa beundran för
den upplysningsfilosofi, som
representerades av Klingenberg. Det
nor-denflychtska kotteriet utgav 1759 och
1762 Witterhetsarbeten, en sovrad,
stilistiskt omarbetad och utökad uppl.
av Våra Försök. Mycket beröm
skördade N. för sin 1761 publicerade dikt
"Fruentimrets försvar", en lång och
lärd förteckning över framstående
kvinnor genom tiderna, ägnad att
vederlägga Rousseau, som anklagat
kvinnokönet för ytlighet, Ett visst
pedanteri vilar över flera av N:s
dikter från denna period. —-
Klingenberg, som efter hennes makes död
var hennes närmaste vän och
filosofiske handledare, avled 1757, ocli de
följ. åren ansattes hon även av
ekonomiska bekymmer. År 1761 lät hon
uppföra en liten byggnad på
Skoklosters ägor i närheten av hennes goda
vän Catharina De la Gardies slott
Sjöö. I denna idylliska bostad, som
hon kallade Lugnet, upplevde N. en
kort tid av lycka. Hon hade lärt
känna den tiugusexårige
rousseau-anen Johan Fischerström, fysiokrat
och amatörekonom av tidstypiskt
snitt. Med ett bevarat,
utomordentligt lidelsefullt kärleksbrev på
franska till Fischerström, vilket tagit
färg av Rousseaus nyligen utkomna
brevroman "La nouvelle Héloise",
bröt den subjektiva lyriken åter fram
hos N. Den fick en mera gripande
klang genom skaldinnans aning, att
hennes lycka inte skulle bli långvarig.
Tydligen liade den unge Fischerström
känt sig smickrad av den
uppmärksamhet den berömda författarinnan
visat honom och fallit in i tidens
sentimentala vänskaps jargong, som den
medelålders, koppärriga ocli något
fetlagda skaldinnan alltför gärna
upptagit på fullt allvar. I prosaallegorien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
