Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Peder Erichson, bonde, riksdagsman, se Per Eriksson, s. 56 - Peder Eriksson, politisk projektmakare, katolsk martyr, se Petrus Erici, s. 102 - Peder Fredag - Peder Galle, teolog, se Galle, Peder, bd 3 s. 15 - Peder Gudmundsson Strömberg, köpman, ämbetsman, se Strömberg, bd 7 - Peder Jakobsson - Peder Månsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Peder Erichson
49
Peder Månsson
Peder Erichson, bonde,
riksdagsman, se Per Eriksson, s. 56.
Peder Eriksson, politisk
projekt-makare, katolsk martyr, se Petrus
Erici, s. 102.
Peder Fredag, krigare, † 1525. —
Om P:s släkt och privatförhållanden
har man ingen visshet; möjligen var
lian av stockholmsk borgarsläkt. Han
omtalas första gången i källorna som
ledare av överfallet på Hemming Gadh
vid Stockholms dagtingan 1520.
Någon tid därefter flydde lian från
staden, kapade, troligen under våren
1521, i de åländska farvattnen och
slöt sig i april s. å. i Ovansjö till
Gustav Vasa. Han utrustades nu med
Gustav Vasas kaparbrev och härjade
en tid i Upplandsskären. Vid
belägringen av Stockholm intog han en
betydande plats inom befrielsehärens
krigsledning och förde befälet över
lägret på Lovön. Även i fortsättningen
stod P. tydligen högt i Gustav Vasas
gunst. Han stupade vid den blodiga
stormningen av Kalmar 1525. — P:s
krigiska bedrifter omnämnas av Peder
Swart i dennes krönika, och hans
djärva och betydelsefulla insatser i
Gustav Vasas befrielsekrig ha lämnat
spår i den folkliga traditionen.
B. M—n.
Peder Gallé, teolog, se Gallé, Peder,
bd 3 s. 15.
Peder Gudmundsson Strömberg,
köpman, ämbetsman, se Strömberg,
bd 7.
Peder Jakobsson (Sunnanväder),
kansler, biskop, f. troligen omkr. 1460,
† 18 febr. 1527 iUppsala. — P.,om vars
härstamning och yngre år ingenting
är känt, blev 1500 kyrkoherde i Burs
förs. på Gotland, kom sannolikt 1504
i tjänst hos riksföreståndaren Svante
Nilsson, blev 1505 dennes kansler och
erhöll s. å. ett prebende vid S:t
Nicolai kvrka (Storkyrkan) i Stockholm.
År 1510 blev han kyrkoherde där och
1515 dekan vid Västerås domkyrka.
Som kansler kvarstod lian även under
Sten Sture d. y:s tid. År 1520 sändes
han i en politisk mission till
hansestäderna och Polen och undgick
därigenom att komma i händerna på
Kristian II. Efter återkomsten till
Sverige valdes P. 1523 till biskop i
Västerås men blev redan s. å. av
Gustav Vasa avsatt från biskopsämbetet.
År 1527 blev han dömd och avrättad
för landsförräderi. — Under
riksföreståndarna Svante Nilssons och Sten
Sture d. y:s styrelsetid kom P. att
spela en mycket betydande politisk
roll. Särskilt ägnade han sig med stor
kraft åt nationell propaganda bland
allmogen i skilda landsändar. Det
gällde att skaffa Sturarnas
anti-danska politik stöd hos
folkmenig-heterna och samtidigt att med dessas
4 Svenska män ocli kvinnor VI
hjälp hävda riksföreståndarnas
maktanspråk gentemot rådsaristokratin.
Jämsides med den folkliga
agitationen, i vilken P. icke var särskilt
nogräknad i val av metoder, understödde
han av allt att döma
riksföreståndarnas strävanden att genom en frikostig
förläningspolitik vinna enskilda
stormän för sina mål. Under striden om
riksföreståndarskapet 1512, varvid
Erik Trolle var rådspartiets kandidat,
bidrog P. verksamt till Sten Sture
d. y:s seger, och flera samtida
uttalanden tvda på, att P. under hela
perioden fram till 1520 i hög grad satt
sin prägel på den inre politiken.
Under den häftiga striden mellan Sten
Sture och ärkebiskop Gustav Trolle
stod lian med råd och dåd på den
förres sida. Vid Sten Stures död i början
av 1520 stod fru Kristina
Gyllenstiernas hopp i kampeii mot Kristian II
kanske främst till den hjälp, som P.
skickats att utverka från Polen och
hansestäderna. Konung Kristians
framgångar i Sverige omintetgjorde
emellertid alla möjligheter för den sv.
kanslern att vinna gehör för sina
önskningar. Efter återkomsten till
Sverige torde P. till en början ha
hoppats att i Gustav Vasas tjänst
återvinna sitt gamla inflytande, men den
nye konungens hårda kyrkopolitik,
som synes ha varit särskilt kännbar
för Västerås stift, där P. nu var
biskop, förde honom över i
oppositionsställning. På grund av oförsiktiga
skriftliga uttalanden blev lian jämte
domprosten mäster Knut Mikaelsson
på Gustav Vasas föranstaltande
avsatt från sitt ämbete. På hösten 1524
återfinnes P. i Dalarna i färd med
att söka uppvigla bönderna. Han
anknöt nu även till de strävanden, som
gingo ut på att i Gustav Vasas ställe
återinsätta Sten Sture d. y:s ätt i
ledningen av riket. Upproret fick
emellertid ingen större utbredning, och
slutligen måste P. jämte andra
upprorsledare fly till Norge, där lian till
en början blev väl mottagen av en
stormannagrupp med ärkebiskopen i
Trondheim som ledare. På Gustav
Vasas allt enträgnare begäran blev ban
dock slutligen på hösten 1526
utlämnad till Sverige. Tills, med den
förutnämnde mäster Knut måste han,
löjligt utklädd och ridande bakfram på
en svulten häst, göra ett skymfligt
intåg i Stockholm. Sannolikt var det
vid detta tillfälle han av pöbeln erhöll
namnet Sunnanväder. Dödsdomen
över P. avkunnades av en domstol
bestående av såväl andliga som
världsliga ledamöter och innebar sålunda ett
brott mot kyrkans juridiska
privilegier. Hans avrättning 1527 utgör på
sätt ocli vis ett förspel till den
kommande stora kyrkliga omdaningen i
Sverige. —• Ogift. — Litt.: R.
Stensson, "P. ,T. Sunnanväder och
maktkampen i Sverige 1504—1527" (1947).
R. St.
Peder Månsson (Petrus Magni),
biskop, författare, f. i Jönköping,
† 17 maj 1534 i Västerås. — P. var
1499 rektor för skolan i Vadstena och
kaplan vid S:t Peters kyrka där. S. å.
lämnade han dessa befattningar för
att bli prästmunk i Vadstena kloster.
Efter åtta års vistelse där sändes han
1507 till Rom för att åt klostret
återförvärva S:ta Birgittas hus men
råkade vid överfärden till Tyskland i
dansk fångenskap, från vilken ban
1508 återkom till Sverige. S. å.
utsändes P. ånyo till Rom, där ban kom att
vistas ända till 1524. År 1513
lyckades han äntligen förvärva Birgittas
hus åt klostret i Vadstena. Genom ett
storartat restaureringsarbete
lyckades P. få den förfallna byggnaden i
gott skick, varigenom den återvann
sin ställning som centrum för den sv.
romkolonin och blev ett hem för
gästande skandinaver. P. ombesörjde
också olika sv. ärenden vid den
påv-liga kurian och erhöll sin ordens
uppdrag att leda generalkapitlet i
Marien-forst. P. framstod vid denna tid som
en klart reformvänlig katolik; lian
hade föga förståelse för renässansens
förvärldsligade prelater. Berömt är
hans uttalande om Luthers första
uppträdande i ett brev den 30 sept.
1518, där lian förkastade avlaten
som byggd på lösan grund. I Rom
studerade lian kanonisk rätt och
anlitades ofta av sin orden som
juridisk rådgivare. P. medhann dessutom
denna tid ett omfattande
skriftställeri, som förlänat honom "en
rangplats i den sv. prosans historia" (Y.
Brilioth). En viktig källa för
kännedomen om P:s åskådning i tidens
frågor är lians bevarade korrespondens
med Vadstena kloster (utg. av R.
Geete 1915). När Peder Jakobsson
Sunnanväder 1523 avsattes från
Västerås biskopsstol, föreslogs P. av
Gustav Vasa till lians efterträdare ocli
blev i Rom invigd till detta ämbete.
Av utslagsgivande betydelse härvid
var säkerligen P:s politiska
uppfattning. I sina brev till Vadstena kloster
framstår ban som en ivrig anhängare
av ett starkt nationellt kungadöme
och fördömer aristokrati och union.
Vid sin ankomst till Sverige
sommaren 1524 trädde lian också omedelbart
i nära kontakt med konung Gustav
för att stödja dennes nationella
nydaningsverk. S. å. tog lian även säte
i rådet och blev av konungen
förordnad att i Uppsala stift utföra
biskopliga förrättningar. Sin trohet mot
Gustav Vasa visade han genom att
på Västerås riksdag inom kyrkoled-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
