Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Petrus Olavi - Petrus Paulinus Gothus - Petrus Petrejus - Petrus Petrosa, politisk projektmakare och katolsk martyr, se Petrus Erici, s. 102 - Petrus Philippi - Petrus Thyrgilli - Petschler, Erik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Petrus Paulinus Gothus
104
Petschler
Birgitta hade ej höga tankar om P:s
lärdom men uppskattade desto högre
hans djupa fromhet. Denna kom
honom att snart räknas bland de
birgit-tinska helgonen. Hans helgonbiografi
sammanskrevs av Vadstenamunken
Matthias Laurent». — Litt.: "De vita
domini Petri Olavi" (i Antiquarisk
tidskrift, 5, 1895); H. Schück, "Några
anmärkningar om Birgittas
Revela-tioner" (i Vitt. akad:s bandi. Ny
följd, 13, 1901); K. B. Westman,
"Birgittastudier" (1, 1911); S. Kraft,
"Textstudier till Birgittas
revelatio-ner" (1929). S. Kft.
Petrus Paulinus Gothus, präst, f.
1550 i Söderköping, † 1593 i Munsö
skn, Stockholms län. Föräldrar:
guldsmeden Pdwel Pedersson och Karin
Pedersdotter. Bror till Laurentius
Paulinus Gothus (bd 4 s. 491). — Efter
studier i Uppsala och utomlands blev
P. fil. magister. Sedan ban någon tid
varit rektor i Enköping, blev han
hovpredikant hos Johan III. År 1584
utsågs P. till prof. vid den av Johan III
inrättade högskolan i Stockholm. År
15S6 lämnade lian sitt lärarkall för
att bli kyrkoherde i Stockholm efter
den för papism avsatte Forsius. På
grund av sitt ivriga försvar i skrift
av Johan III:s liturgi och sin
stridslystnad, som icke väjde tillbaka för
personliga angrepp och insinuationer,
blev P. föremål för ovilja från det
rigoröst lutherska partiet, som
leddes av E. Skepperus. Efter skilda
anklagelser suspenderades ban 1590,
vilket ban gengäldade med en smädedikt
mot Skepperus som "nyårsgåva" till
denne 1592. På Uppsala möte blev P.
häftigt anklagad för sina liturgistiska
åsikter; en deputation från
Stockholms borgerskap beskyllde honom
dessutom för div. förseelser. P.
tvingades göra avbön, och mötet lät
linköpingsbiskopen förklara honom
ämbetet ovärdig och avkläda honom hans
skrud. Full av sorg och bitterhet
avled P. ko. t efteråt. — P. hävdade det
pedagogiska värdet av bilder,
symboliska handlingar och vackra skrudar i
gudstjänsten. Bakom denna ritualism
skymtar en katoliserande fromhet
och sympatier för påvedömet. I brev
till Sigismund strax fore sin död
anklagade P. den sv. stats- och
kyrkoledningen för kalvinistisk utrensning
av rituella bruk och vädjade till
Sigismund att ingripa till den gamla
kultens försvar. Denna protest hade
ett visst inflytande på Sigismunds
kyrkopolitik. Efterlämnade skrifter
av P. ge en intressant inblick i
dåtidens spekulationer över den
nära förestående världsundergången.
Främst märkes "Een rett christeligh
underwijsningh" (1590). — Ogift.
O. H.
Petrus Petrejus (Per Persson),
diplomat, historiker, f. omkr. 1570 i
Uppsala, † 1622 i Stockholm.
Föräldrar: biskopen Petrus Benedicti
Oe-landus och Magdalena Jacobi. — P.
studerade först vid Johan Ill:s
humanistiska högskola på Riddarholmen,
vilken lian måste lämna 1590 på
grund av dåligt uppförande. Därefter
begav ban sig troligen först till
Greifswald ocli sedan till Marburg, där han
1592 disputerade över ett antal
matematiska teser men varifrån lian följ.
år relegerades. År 1595 inträdde P. i
hertig Karls kansli. Han sändes i
diplomatiska uppdrag till Ryssland
1607, 1609 och 1611, besökte Danzig
1615 som politisk agent samt deltog
1617 i Johan Skyttes ambassad till
Danmark och Holland. Språkkunnig
och äventyrslysten tycks P. lia varit
väl lämpad för dylika värv. Om lians
goda iakttagelseförmåga och
stilistiska talang vittna två arbeten om
Ryssland, dels en kort historik över
dess samtidshistoria (1608), dels en
större beskrivning, "Regni
Muscho-vitici sciograpliia" (1614—15; tysk
övers. 1620), vilken dock i mycket
återger äldre framställningar, främst
österrikaren von Herbersteins.
Huvudvikten är lagd vid det historiska;
P. är den förste, som uttalat, att
svenskar grundlagt ryska riket. Hans
götiska intresse bestyrkes av en populär
kungakrönika (1611; utökad 1614),
byggd på Johannes Magnus’’ historia.
I P:s krönika förekommo häftiga
utfall mot danskarna, vilket föranledde
dessa att fordra, att förf. straffades.
På myndigheternas inrådan rymde då
P. till Tyskland, varifrån ban
återvände 1621, när stormen bedarrat.
Han avled i pesten. — Troligen ogift.
— Litt.: N. Ahnlund, "Axel
Oxenstierna" (1, 1940); T. .1. Arne,
"Europa upptäcker Ryssland" (1944).
M. v. P.
Petrus Petrosa, politisk
projekt-makare ocli katolsk martyr, se Petrus
Erici, s. 102.
Petrus Philippi, ärkebiskop, † 12
aug. 1341. Föräldrar: riksrådet och
riddaren Filip Finwidsson till
Run-by och Ingegerd Johansdotter Engel.
— Genom sin börd var P. allierad med
den ledande aristokratin. Efter att
ha varit dominikanerinunk och prior
i Sigtuna blev ban sin ordens
provin-cialprior för Dacia, d. v. s. hela
Norden, den förste kände svensken i
denna ställning. Väld till ärkebiskop reste
P. till Avignon och invigdes där 1332
i sitt ämbete av påven Johannes XXII.
Linder P:s ämbetstid stärktes konung
Magnus Erikssons maktställning
gentemot kyrkan avsevärt, och P.
möttes av vittgående ekonomiska krav
från konungen, främst för Skånes lö-
sen. P. ingrep föga i den världsliga
politiken men var mycket kyrkligt
verksam. Mellan lians egen
aristokratiskt förankrade och lärda
predikar-orden och den mer folkliga ocli
stads-betonade franciskanerorden
(minoriterna) var förhållandet spänt.
Ärkebiskopen förhindrade, att konungens
kröning skedde i Magnus Ladulås’
minoritkyrka i Stockholm. Detta var
troligen orsaken till att kröningen ej
förrättades av P. utan av den
Inländske biskopen Engelbert,
Minoriterna lyckades å sin sida hindra det
tydligen genom P:s försorg
grundlagda första dominikanklostret i
Stockholm från att träda i funktion
före hans död. En svår konflikt, som
undergrävde ärkebiskopens ställning,
uppstod till sist, och miuoriterna
vädjade mot P. till påven. Tvisten
bilades dock slutligen av konung
Magnus. P:s ärkebiskopstid utgör
höjdpunkten och krisen för
dominikanernas inflytande i Sverige. O. H.
Petrus Thyrgilli (lejonansikte),
ärkebiskop, † 18 okt. 1366. — P.
tillhörde en borgerlig Skänningesläkt;
Nicolaus Hermanni (bd 5 s. 42S)
var lians systerson. P. nämnes som
kyrkoherde i Färentuna 1320 ocli
kanik i Uppsala 1325. Ss. konung
Magnus Erikssons prokurator vid
kurian i Avignon bidrog P. i
väsentlig mån till att Sverige kom i
starkare förbindelse med påvestolen
än någonsin förut. På ort ocli ställe
lärde ban väl känna den påvliga
finanspolitiken med dess ingrepp i
äm-betstillsättningarna och dess skärpta
beskattning av prästerskapet. Tack
vare kunglig och påvlig nåd nådde P.
höga befattningar. Genom påvens
provision blev lian 1342 biskop i
Linköping, och 1351 providerades lian till
Uppsala ärkebiskop, fastän
domkapitlet redan valt sin dekan till stiftschef.
P. var betrodd med kuriala
uppbördsuppgifter och medverkade, då Magnus
Eriksson 1351 upptog ett lån av påven
på 26 000 mark silver. Konungen
förmådde aldrig återbetala någon större
del av lånet, ocli efter hans
fördrivande ansågos P. ocli övriga biskopliga
borgensmän ha ansvaret för skuldens
reglerande. P:s senare levnadsår,
under vilka han lojalt underordnade sig
den mecklenburgska regimen,
fördvst-rades av de ekonomiska
besvärligheterna. I några av sina tidigare
uppenbarelser gick heliga Birgitta skarpt
till rätta med P. — Litt.: Y. Brilioth,
"Sv. kyrka, kungadöme ocli påvemakt
1363—1414" (1925); R. Steffen, "Den
heliga Birgittas uppenbarelser i urval
och översättning" (1909). S. Kft.
Petschler, Erik Arthur,
skådespelare, filmregissör, f. 2 sept, 1881 i
Göteborg, † 10 dec. 1945 i Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
