Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pfuel, Adam von - Phalén, se även Fahlén, Fallén - Phalén, Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Phalén
120
Phalén
märkte sig vid försvaret av Torgau
s. å. och hade stor andel i det lyckade
återtåget från denna stad. Han var
en synnerligen dugande
kavalleriofficer, åtnjöt stort förtroende lios Banér
och var populär i armén. Efter Banérs
död 1641 övertog han jämte
Wittenberg och Wrangel befälet över
trupperna i Tyskland. B., som var äldst i
graden av generalmajorerna,
hoppades att bli Banérs efterträdare eller
åtminstone ställföreträdare till den
nye överbefälhavaren. Till sin stora
besvikelse blev lian emellertid på
grund av sin tyska börd förbigången.
Han deltog i slaget vid Wolfenbiittel
men ställde sig samtidigt på de
oppositionella överstarnas sida under 1641
års kris och tycks ha delat det s. k.
tredje partiets åsikter. B. inledde
även förbindelser med de kejserliga
och danskarna. Sedan Lennart
Torstenson anlänt till armén och läget
stabiliserats, beviljades B. 1642 avsked
ur sv. tjänst ocli tilldelades följ.
ålen årlig pension om 1 200 kejserliga
thaler. Han slog sig ned i Hamburg
och trädde först i brandenburgisk och
därpå i dansk tjänst, där ban
utnämndes till geheimekrigsråd ocli
generalkrigskommissarie. — Gift 1641 med
Helena von Kerssenbroek. A. Åg.
Phalén, se även Falilén, Fallen.
Phalén, Adolf Krister, filosof, f.
19 jan. 18S4 i Tuna skn, Kalmar län,
† 16 okt. 1931 i Uppsala. Föräldrar:
kaptenen Karl Krister Herman P. och
Elina Mathilda Lundberg. — B.
avlade mogenhetsex. 1902 i Stockholm
och inskrevs vid Uppsala univ., där
han efter ett års juridiska studier
övergick till filosofin. Han blev fil.
kand. 1907 och fil. lic. 1910 samt
disputerade 1912 på avh. "Das
Erkennt-nisproblem in Hegels Bhilosopliie";
s. å. blev ban docent i teoretisk
filosofi. Från 1916 till sin död var han
prof. vid univ. i samma ämne. —
Under P:s studietid pågick i Uppsala en
strävan att övervinna den idealistiska
metafysik, som under 1800-talets
senare hälft varit så gott som
allena-rådande i sv. filosofi. Bedan på
1880-talet hade visserligen B. Wikner
raserat argumenten för denna metafysik,
men lians kritik vann intet gehör
bland boströmianerna, oeh han var
själv alltjämt till själ och hjärta en
metafysiker. Den första bräschen i
den boströmianska fronten öppnades
av E. O. Burman, som inledde ett
noggrannare studium av Kants
kritiska filosofi, utgångspunkten för
1800-talets hela idealistiska
spekulation. Burmans lärjunge A.
Hägerström leddes genom studiet av Kant
att radikalt bryta med all idealism
och all metafysik. I denna kamp
fölen realistisk, empiristisk filosofi kom
P. mycket snart att ta en verksam del,
och ur sv. filosofihistorisk synpunkt
förde lian den till ett slut genom sin
allmänna kritik av vad lian kallade
den filosofiska "subjektivismen".
Huvudtanken i denna kritik, som P. först
framlade i uppsatsen "Kritik af
subjektivismen i olika former, med
särskild hänsvn till
transscendentalfilo-sofien" (i "Festskrift tillägnad E. O.
Burman", 1910), är att
föreställningen om en sak och saken själv alltid
äro tvenne skilda ting. Det
traditionella kunskapsteoretiska problemet,
huru subjektet skall kunna nå utöver
sig självt till ett oberoende objekt, har
därmed enligt P. visats vara ett
skenproblem. I varje föreställning är
subjektet i kontakt med ett oberoende
objekt. Frågan om ett objekts existens
har enligt P. ingenting att skaffa med
dess självständighet i förhållande till
våra föreställningar. Att någonting
existerar; innebär att det ingår i ett
omfattande sammanhang. Huruvida
så är fallet, måste avgöras genom
empiriska metoder. (De matematiska
objekten t. ex. äro sålunda lika
självständiga i förhållande till vårt
medvetande som de fysikaliska, men endast
de senare äga existens.) Detta kan
sägas vara det ledmotiv, som P. under
ständig kritik av andra filosofiska
teorier, främst den tyska
1800-tals-filosofin, varierat och preciserat i
sina senare kunskapsteoretiska
skrifter. I drsavh. söker P. visa, att de
ofta halsbrytande motsägelserna i
Hegels system bli begripliga, om man
förutsätter att Hegel ständigt
oscil-lerat. mellan identifiering och
differentiering av föreställningen oeh det
föreställda. I "Beitrag zur Ivlärung
des Begriffs der inneren Erfahrung"
(1913) tillämpar P. sin objektivism
på den inre erfarenhetens problem
och söker klargöra, att denna
erfarenhet lika litet som den yttre innebär
någon identitet mellan medvetandet
och dess objekt. I det stora arbetet
"Zur Bestimmung des Begriffs des
Psychischen" (1914) vill P. visa, att
det psykiska livet består av
medvetenhetsakter med av dem oberoende
innehåll. Han avvisar tanken på något
omedvetet psykiskt. Dess funktion
som förklaringsgrund för det
medvetet psykiska anser P. kunna fyllas av
medvetandets fysiologiska korrelat.
Kritiken av subjektivismen synes
omkr. 1910 ha slagit P. som en
filosofisk uppenbarelse, och ban utvecklade
sin teori under de närmast följ. åren
med febril hast i det ena stora arbetet
efter det andra. År 1922
offentliggjorde ban den omstridda skriften’
"Ueber die Belativität der Baum- und
Zeitbestimmungen", vari ban bl. a.
kritiserade vissa formuleringar av
Einsteins speciella relativitetsteori.
Det intressantaste i detta arbete är
kanske B:s egna tankegångar om
tidens natur. Tidsföljden är enligt B.
en diskontinuerlig relation, vars led
alla äro lika verkliga. "Nu" är ett ord
av sanuna slag som "jag", "här", vars
betydelse växlar med den situation
vari det användes, ocli nuet,
framtiden ocli det förflutna äro alla lika
verkliga. — Under sin sista period
vände P. på nytt sitt intresse till de
fundamentala logiska och
kunskapsteoretiska problemen. Det var främst
sådana begrepp som "omdöme",
"slutledning", "sanning" ocli "verklighet",
vilkas innebörd han nu sökte att
precisera. Han hann emellertid endast
publicera några korta uppsatser över
de resultat, till vilka han trodde sig
ha kommit. Här må nämnas hans
bidrag till "Die Pliilosophie der
Gegen-wart in Selbstdarstellungen" (1924)
samt "Om omdömet" (i "Festskrift
tillägnad Hans Larsson" 1927).
Under sina sista år ägnade P. det mesta
av sin tid och alla sina föreläsningar
åt kunskapsteorins historia.
Manuskriptet till dessa föreläsningar är
delvis deponerat i Uppsala univ.-bibl.
— P. ville icke skapa något
filosofiskt system. Hans skrifter framställa
heller icke någon sammanhängande
filosofisk åskådning utan innehålla en
rad särskilda undersökningar över
filosofiskt betydelsefulla begrepp.
Under kritiken av subjektivismen
mognade lios P. tanken, att filosofins
vetenskapliga uppgift icke kan vara
någon annan än att logiskt analysera
de grundbegrepp, varmed common
sense och vetenskapen beskriva
verkligheten. Filosofin har icke att
uppställa några satser om verkligheten,
som gå utöver fackvetenskapernas
resultat. Den har endast att undersöka,
vad common sense och vetenskapen
mena med de satser, som de uppställa.
En vetenskaplig filosofi måste, som
P. uttryckte det, vara
"begreppsanalys". Som ett första nödvändigt steg
mot förverkligandet av detta
forskningsprogram betraktade P. en kritisk
analys av de historiskt givna,
filosofiska teorierna. Ty innan filosofen
kan gå lit och skapa klarhet åt andra,
måste han först reda upp i sitt eget
hus. Den kritik av subjektivismen,
som P. framlade i sina tidigare
skrifter, var i hans ögon en sådan
förberedande upprensning på filosofins
egen mark. Under sitt kritiska
studium av filosofins historia kom P.
vidare till övertygelsen, att denna
måste studeras med hjälp av en
"dialektisk" metod. Många av de
motsägelser, som man möter i de klassiska
filosofiska systemen, kunna enligt P.
förstås endast om man tänker sig, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
