Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Rinman, Sven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rinman
293
Rinman
Ofta vistades lian vid Dannemora
gruvor och pä herrarna De Geers
bruksegendomar. Ett- år åtföljde han Anton
De Geer som ciceron och handledare
på en längre färd till rikets
förnämsta bergslag och bruk, och året
därpå företog lian en liknande resa
tills, med en ung friherre Bunge.
Efter att 1746 ha besökt sv.
manufakturverkstäder studerade han 1746—
47 särskilt grövre järn- och
stålmanufakturer i Nederländerna, Belgien,
Westfalen och andra tyska stater,
Luxemburg och Frankrike. Från
denna resa medförde han en rikedom av
idéer och uppslag inom många olika
områden, bl. a. rörande
valsverkstekniken, vars studium varit ett av
huvudändamålen med lians resa. Nu
började för honom en tid av den mest
omfattande verksamhet, och han
överhopades med uppdrag av allehanda
slag. Han byggde masugnar,
hammare samt skär- och valsverk, lät
upptaga gamla gruvor och sökte efter
nya malmfyndigheten Större delen av
1748 vistades lian på Iggesunds bruk
i Hälsingland, där han åt Claës Grill
uppförde ett valsverk. Vidare byggde
ban vid Karlholms bruk för Charles
De Geers räkning en plåthammare
med knippverk m. m. ocli vid
Forsmarks bruk en garvstålssmedja åt
Anton De Geer. Samtidigt
anställdes han 1748 av Dannemora
bruksintressenter att ha överinseendet över
bruksägarnas masugnar och
tack-järnsblåsningar, och på
intressenternas anhållan utfärdade
Bergskollegium följ. år fullmakt för B. att
under namn av bergsinspektor i
Boslagen inneha denna syssla. Under den
korta tid han bestred denna
befattning utförde han ett synnerligen
gagnande arbete för masugnsindustrins
förbättrande i sitt distrikt. Bedan
1750 inträdde en betydande
förändring i hans verksamhet: han tilläts
av Bergskollegium att åtaga sig
utförandet av stora nyanläggningar m. m.
vid Hällefors silververk i
Västmanland, som fått privilegium att till sitt
understöd få inrätta ett flertal
järn-och stålmanufakturer. Detta
konstruktions- och byggnadsarbete var
sannolikt det dittills mest
omfattande inom sv. järnhantering. Formellt
kvarstod B. som bergsinspektor i
Boslagen, tills lian 1751 blev
över-masmästare i öster- och
Västerbergslagen, en på Brukssocietetens
begäran nyinrättad befattning. Under de
närmast följ. åren delade B. sin
verksamhet mellan de vidsträckta
Hälleforsverken, för vilka han dessa år var
chef, och Öster- och Västerbergslagen,
men sedan hans anläggningar vid
Hällefors fullbordats ocli kommit i
gång, kunde lian mera odelat ägna
sig åt sina göromål som
övermasmäs-tare och flyttade 1755 från
Hällefors till Skisshyttan i Norrbärke skn
i Dalarna. År 1760 erhöll han en
ny, mycket maktpåliggande
befattning, då han på förslag av
Bergskollegium och Kommerskollegium
utnämndes av K. M:t till dir. över den
grövre järnförädlingen (svartsmidet)
i riket. År 1775 blev han tillika
assessor med säte och stämma i
Bergskollegium (dock utan lön) och 1782 under
samma villkor bergsråd. R:s nya
verksamhetsfält som dir. över svartsmidet
ställde stora krav på hans
arbetsförmåga och medförde talrika och
vidsträckta resor i vitt skilda delar av
landet. Under 1760- ocli 1770-talen
var han också största delen av tiden
på resande fot. Han bodde kvar vid
Skisshyttan till i slutet av 1764 och
flyttade då till Uppsala men blev
husvill, när hans gård där brann ned
1766. Han fick då hyra Slagåla
(Sla-gårda) i Lillhärads skn i
Västmanland. Sedan hans ekonomi förbättrats,
köpte han 1773 en gård i Eskilstuna,
där han tillbragte återstoden av sin
levnad. År 1784 erhöll B. k. fullmakt
att, vid sidan av sin övriga
verksamhet, vara dir. för den 1771 tillkomna
Fristaden i Eskilstuna, till vars
inrättande han vid 1769 års riksdag
kraftigt bidragit. Bedan omedelbart efter
sin bosättning i Eskilstuna torde lian
dock ha tagit ledningen av
verksamheten i Fristaden i sin hand. — B.
valen grundlig kännare av hela
bergshanteringen och dessutom en utmärkt
naturforskare. Det är icke utan skäl,
som lian blivit kallad den sv.
bergshanteringens fader. Han hade en
sällsynt förmåga att finna enkla,
genialiska lösningar av svåra uppgifter.
Personligen anspråkslös och försynt
förstod han att snabbt vinna
människors förtroende och att på ett
stillsamt energiskt sätt driva sin vilja
igenom. Hans verksamhet hade stor
betydelse även för mineralogins, kemins
och fysikens utveckling. Nära
förbindelser hade han med Torbern
Bergman, C. W. Scheele och A. F.
Cronstedt. Den sistn. hör liksom R. till
grundarna av blåsrörsanalysen. Då B.
1755 fick sin bostad vid Skisshyttan,
uppdrogs åt honom att fullfölja de
statliga s. k. galmejförsöken, vilka
Cronstedt där påbörjat. B.
förbättrade därvid zinkframställningen ur
rostat zinkblände på sådant sätt, att
metallen vid destillationen direkt erhölls
i tackor, ej som tidigare i stoftform.
Zinken blev emellertid för dyr, varför
denna intressanta provdrift ej
fortsattes. -—• Målet för R:s strävanden som
övermasmästare skulle vara att genom
vetenskapliga experiment
åstadkomma ett förbättrat hyttebruk vid alla
masugnar, så att därigenom det för
stångjärnssmidet tjänligaste
tackjärnet erhölles med minsta
tillverkningskostnad. Därvidlag hade tidigare
allvarliga brister visat sig. R:s insatser
till masmästeriets fromma blevo stora.
Vid nybyggnad av masugnar
förbättrade lian de gamla
byggnadsmetoderna ocli prövade nya. Under sina resor
som dir. över svartsmidet studerade
ban å ämbetets vägnar de grenar av
industri och smidesslöjd, som voro
honom underlagda, gav råd och
upprättade efter kallelse förslag till
nyanläggningar och förbättringar. Tack
vare hans ingående kännedom om allt,
som hörde till vår metallurgiska
industri, ge hans tjänsteberättelser ej
blott överblick över de behandlade
manufakturgrenarnas allmänna läge
utan lämna dessutom ganska
detaljerat besked om tekniska förhållanden
vid de särskilda arbetsplatserna.
Be-lationerna från perioden 1761—70 ha
utgivits av Gösta Malmborg, med
inledning av C. Sahlin (Jernkontorets
bergshistoriska skriftserie, 4, 1935).
År 1764 gjorde B. tills, med S.
Schrö-derstierna en officiell undersökning
av allmogesmidet i Dalarna; den har
publicerats av C. Sahlin (samma
skriftserie, 5, 1936). Vad spiksmidet
angår, var B. 1772 den egentlige
uppfinnaren till klippspiken, ehuru
amerikanen J. Perkins officiellt gäller
som uppfinnare. — B. var sin tids
säkerligen störste stålkännare. Från
1760 bar ban ansvaret för det sv.
stålets goda namn och rykte. Bedan 1761
ingav han förslag till Bergskollegium
att införa vedeldning vid
brännståls-beredningen (i stället för eldning med
träkol eller stenkol). Denna
förbilligande metod kan därför sägas vara i
princip uppfunnen av B. Till
praktiskt utförande kom den emellertid
icke förrän 1766, vid uppförandet av
Vissboda stålbruk i Närke, vars
stålugn byggdes av J. L. Robsahm i
samarbete med B. Vedeldningsprincipen
visade sig innebära en lycklig
anpassning efter sv. bränsle och sv.
förhållanden och vann efterföljd. Till
valsverksteknikens utveckling bidrog
B. bl. a. genom sina tr. skrifter. Ett
vals- och skärverk, som ådrog sig stor
uppmärksamhet, anlade han vid
Garp-hvttan i Närke 1761—62. Han
införde där flera förbättrande nyheter,
bl. a. kugghjul av tackjärn. —
Märkligt är, att en och samme man
kunnat göra så mycket för det praktiska
och samtidigt vara så stor ocli
produktiv som författare som B. Han
har åstadkommit fyra stora
huvudverk och dessutom många kortare
uppsatser av mineralogiskt, kemiskt
och tekniskt innehåll. Det första av
de fvra huvudverken är det av Jern-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
