Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Roman, Abraham - Roman, Johan Helmich - Romanson, Henrik Wilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Roman
312
Romanson
resor till Amazonområdet i Brasilien
1914—15 och 1923—24, varifrån lian
medförde ett synnerligen rikt och
intressant material (nu i Biksmus.).
Huvudparten av B:s skrifter, inalles
ett sjuttiotal arbeten, utgöres av
bearbetningar av parasitsteklar från
hans egna resor och andra sv.
expeditioner till främmande länder.
Värdefulla äro hans granskningar och
bearbetningar av Linnés i Linnean
Society i London och Thunbergs i
Uppsala förvarade typsamlingar. Som
specialist anlitades B. ständigt av
samlare och institutioner från när och
fjärran för bestämningsarbeten. Han
var styr.-led. i Entomologiska fören.
1918—23 och 1925—40 samt sekr. där
1920—23. — Ogift. B. T—d.
Roman, J oh an H e l m i c h,
tonsättare, hovkapellmästare, f. 26 okt.
1694 i Stockholm. † 19 okt. 1758 på
Haraldsmåla gård i Eyssby skn,
Kalmar län. Föräldrar: hovkapellisten
Johan R. (sonsons son till teol. prof.
i Uppsala Johannes Baumannus, s.
224) och Catharina Margaretha von
Elswieh. — E. erhöll en omsorgsfull
boklig ocli musikalisk uppfostran och
framträdde redan sjuårig inför hovet
som lovande violinist. Som sådan
inträdde han 1710 eller 1711 i
hovkapellet och bereddes 1714 tillfälle att på
bekostnad av prinsessan Ulrika
Eleonora bege sig till London, där lian
studerade för Chr. Pepusch och
Atti-lio Ariosti. Som "den svenske
virtuosen" fästes han vid operaorkestern
där och spelade därefter i hertigens
av Newcastle kapell. År 1720 blev han
liemkallad ocli återinträdde i
hovkapellet, där lian 1721 fick fullmakt
som v. kapellmästare och från 1729
var ord. hovkapellmästare. Han
reorganiserade kapellet och startade
1731 i stora Biddarhussalen de första
offentliga konserterna i Stockholm.
På grund av en besvärande dövhet
begärde ban 1735 två års ledighet och
företog en rekreationsresa över
England ocli Frankrike till Italien,
varifrån lian 1737 hemförde rikhaltigt
notmaterial för bovkapellets
konsertverksamhet. På grund av försämrat
hälsotillstånd begärde ban 1745
tjänstledighet och två år senare sitt avsked.
Han hade då dragit sig tillbaka till
sin egendom Haraldsmåla. E. blev
1740 led. av den året förut instiftade
Vet. akad. och erhöll 1745
hovintendents titel. — B. var en utmärkt
violin- och oboespelare och en
målmedveten dirigent, men det är som tonsättare
han fått sin plats i sv. musikhistoria.
Hans alstring omfattar alla grenar
utom opera; undantaget kan
förklaras såväl av hans religiösa
sinnesriktning som även därav, att
Stockholm saknade en fast operainstitu-
tion. Som hovkapellmästare ålåg det
honom att uppvakta med musik för
festliga tillfällen vid hovet. Han skrev
ett flertal kantater, de tidigare med
italiensk eller tysk text ocli
bestående av en uvertyr (sinfonia) samt
solo- eller duettpartier med orkester.
Senare valde han sv. texter och
tillfogade körpartier, varemot uvertyren
uteslöts. Till festmusiken hör den
orkestersvit i trettiotvå satser, som
skrevs till tronföljaren Adolf Fredriks
förmälning 1744 på Drottningholm.
Denna svit är allmänt bekant under
namnet "Drottningholmsmusiken".
För ryske ministern i Stockholm
Golovin hade E. några år tidigare
komponerat en svit för stråkorkester i ej
mindre än fyrtiofem satser, i likhet
med den föregående inrymmande ett
antal satser i dansant rytm (bl. a.
menuett). Bland B:s orkesterverk
märkas ytterligare ett trettiotal sinfonior
och uvertyrer (varibland tre
kyrko-sinfonior), flera sviter, två coneerti
grossi, fem violinkonserter ocli en
oboekonsert. Är E. i dessa
orkesterverk fullt förtrogen med sin samtids
kompositionsstil, så gäller detta
omdöme i lika liög grad hans
kammarmusikverk. En trio för två oboer ocli
cembalo har på senare tid ofta
figurerat i programmen. Sjutton sonater för
tre stråkinstrument (triosonater) stå
värdigt vid sidan av hans tolv "sonate
a flauto traverso, violone e cembalo",
tr. i Stockholm 1727 och tillägnade
drottning Ulrika Eleonora. Originalet
upptar endast flöjtstämman och den
besiffrade basen, varför sonaterna
numera äro utgivna med redigerad
cembalostämma. B:s kompositioner äro,
som fallet är med verk av mästarna
från "generalbasens" tid, för
offentligt framförande i behov av
redigering, och därmed äro i våra dagar
flera sv. tonsättare sysselsatta. I
sådant skick lia också åtskilliga av B:s
kompositioner blivit utgivna under de
senaste åren. — För klavér (cembalo)
skrev E. ett antal sonater och sviter
samt för violinsolo en mängd
"as-saggii" (sonater), av vilka en i två
satser blev tryckt 1740 men sedan
indragen. Jämte flöjtsonaterna är
denna assaggio det enda verk av B.,
som trycktes under lians livstid.
—-B:s religiösa sinnelag avspeglas bäst
i hans andliga tonverk. Dit liöra
kantater ocli hymner för soli, kör och
orkester såsom Svensk Mässa, ett
fest-betonat Jubilate, Te Deum, Beati
om-nes (med ett verkningsfullt
barytonsolo) samt flera Davids Psalmer,
varibland ett Dixit för kör och orkester,
framfört 1747 under B:s ledning. I en
sopranaria därur förekommer ett
violinsolo av utsökt melodifägring. I
dessa körverk kan man spåra infly-
telser av Händel, som verkade i
London vid tiden för B:s studietid där.
En intim och varm känsla är
utmärkande för B:s till ett åttiotal
uppgående andliga sånger för en eller flera
röster med cembalo, ibland även med
obligat violin eller stråkensemble. B.,
som ivrade starkt för sv. språkets
användning i de andliga sångerna, liar i
sin tonsättning av de huvudsakligen
ur bibeln hämtade texterna också
visat en anmärkningsvärd omsorg om
textdeklamationen. Ilan har också med
sv. text bearbetat bl. a. Händels
passionsmusik och s. k. antliems samt i
ett band sammanfört musik av
företrädesvis italienska mästare, avsedd
för årets kyrkliga högtidsdagar. —
Bland B:s talrika profana sånger
märkes en konsertaria för sopran och
orkester, "Piante amiclie", som
vittnar om B:s fulla behärskning av den
konsertanta stilen. Hans
kompositionsstil kan betecknas som en
förening av tysk (Händelsk) gedigenhet
med italiensk melodifägring och
fransk rytmkänsla, men den präglas
alltid av personlig hållning och smak.
— Av R:s liand föreligga även
teoretiska verk, som visa hans intresse för
musikundervisningen: en avskrift av
Ariostis "Lezioni per Viola d’amour"
samt övers, av Pepuschs, Gasparinis
och G. Kellers harmoni- resp.
generalbasläror. B. hyste även planer på ett
"Seminarium musicum", en tanke,
som sedan förverkligades genom
instiftandet av Mus. akad. 1771. — B:s
manuskript förvaras till större delen
i Mus. akad:s bibi., varjämte även
universiteten i Uppsala och Lund, K.
bibi., K. teatern och Musikhist. mus.
äga några manuskript. — Genom sina
kompositioner ocli även genom sin
insats för ett ordnat offentligt
konsertliv i huvudstaden har B. gjort sig
förtjänt av den hederstitel, som man
velat förläna honom: "den svenska
musikens fader". Vid
tvåliundrafem-tioårsjubileet av B:s födelse 1944
uppsattes på Eyssby kyrkas yttermur en
minnestavla, skänkt av Vet. akad.,
Mus. akad., Fören. Sv. tonsättare och
Ryssby förs. — Gift 1) 1730 med Eva
Emerentia Björk, † 1734; 2) 1738
med Maria Elisabeth Baumgart. ■—
Litt. A. Sahlstedt, "Äreminne öfwer
•T. H. B." (1767); P. Vretblad, "J.
H. B." (1914) och "J. H. B.,
Minnesteckning" (1944); C. A. Moberg, "J.
H. B." (i Sv. tidskr. för
musikforsk-ning, 1944); S. Walin, "Sonate a flauto
traverso, violone e cembalo da B.,
sve-dese. En stilstudie" (i Sv. tidskr. för
musikforskning, 1945). P. V—d.
Romanson, Henrik Wilhelm,
läkare, f. 5 sept. 1776 i Puumala skn,
S:t Michels län, Finland, † 15 maj
1853 i Uppsala. Föräldrar: lcaplanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
