Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Rosen, Axel von - 8. Rosen, Georg von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
von Rosen 332 von Rosen
Georg: von Rosen.
Självporträtt 1877. Uffizierna, Florens.
—63 och blev major i reg. 1874. Han
utnämndes till överste i armén 1882
och blev 1S85 överste ocli sekundchef
vid Livgardet till liäst. R. erhöll
avsked samt utnämndes till
generalmajor i generalitetets reserv 1894.
Därefter bodde lian till 1906 på sin
egendom Sandbro i Björklinge skn,
Uppsala län, som han gjorde till en
mönstergård. Sistn. år såldes
egendomen, och R. flyttade till Stockholm,
där han tillhörde de kända figurerna
i sällskapslivet, — Åren 1881—94 var
R. led. av direktionen för
Veterinär-inst. och 1885—94 ordf. i
direktionen för Allm. garnisonssjukhuset.
Han var mycket intresserad av
kommunala angelägenheter och tillhörde
Stockholms stadsfullmäktige 1S75—
95. — R. blev 1892 led. av Krigsvet.
akad. — Gift 1S61 med Mariana
Dorotea Hedvig von Mecklenburg. F. M.
8. Rosen, Johan Georg Otto
von, greve, målare, f. 13 febr. 1843 i
Paris, † 3 mars 1923 i Stockholm. Son
till R. 6. — R. fick som pojke
undervisning i teckning av .Jolin Arsenius
och började vid tolv års ålder
studier vid Konstakad. i Stockholm. Han
studerade akvarellteknik för C.
Werner i Leipzig och vistades ett halvår
vid konsthögskolan i Weimar 1861—
62. Efter några år i hemlandet
företog han 1865 en resa till Grekland,
Turkiet, Palestina ocli Egypten. Efter
ett uppehåll i Rom, där lian
förkov-rade sig i oljemålningens teknik för
Simonetti, slog han sig ned i Bryssel
1S67. Han stannade där till 1871, då
lian efter en kort tid i München
återvände till Stockholm, där han bosatte
sig. B. blev led. av Konstakad. 1872,
v. prof. där 1874 och var prof. i
figurteckning och målning 1880—1908.
Han var dir. för Konstakad. 1S81—
87 och 1893—98. År 1872 blev han k.
målare och 1S79 kammarherre, och
1900 kallades han till fil. hedersdr
vid Uppsala univ. Han invaldes i Sv.
akad. 1903 men avsade sig. År 1869
blev han hedersled. av La société royale
beige des aquarellistes. — Avgörande
för B:s konstnärskap blev hans
bekantskap med belgaren Hendrik Leys’
historiemåleri, stiftad på en
utställning i London 1S62. Leys’ konstnärliga
mål var att framställa en historisk
scen så att den gav illusion av att
vara målad av en med ämnet samtida
konstnär. B. fängslades helt av
belgarens utomordentliga skicklighet och
utförde, delvis under dennes ledning,
en målning i samma anda ocli stil:
"Sten Sture d. ä:s intåg i Stockholm
efter slaget vid Brunkeberg" (1864,
Nat. mus.). Den belönades av
Konstakad. med k. medaljen. Från resan
1865 hemförde B. en rad akvareller
av orientaliska scenerier ocli typer i
det torra manér, som var utmärkande
för hans akvarellkonst. Från Bryssel
hemsände lian det mästerliga
porträttet av fadern (1868; ovan s. 331), och
där tillkommo också ett par av lians
mest kända s. k. glasraderingar. Där
koncipierades även den stora
målningen av Erik XIV mellan Karin
Månsdotter ocli Jöran Persson, som
han påbörjade i München 1870 och
slutförde i Stockholm följ. år (Nat.
mus.). Denna väldiga duk är ett av
huvudverken i sv. historiemåleri och
äger i sin enkla, nästan schematiska
uttrycksfullhet en konstnärlig kraft,
som för samtid ocli eftervärld präglat
den allm. uppfattningen om de
agerandes personligheter. I "Katarina
Månsdotter" (1881, Statens Mus. for
Kunst, Köpenhamn) liar lian än en
gång tagit upp ämnet från "Erik
XIV" i psykologiskt mera
komplicerad form. "Den förlorade sonens
återkomst" (1885, Nat. mus.) är en
melodramatisk tablå i medeltidsdräkt men
med ett hos traditionalisten R.
märkligt studium av luft och ljus i den nya
plein-airismens anda, och i
"Drottning Dagmars uppväckelse" (1898,
Nationalhistorisk Mus.,
Frederiks-borg, Danmark) har lian sökt gestalta
den gamla legenden i monumental
form, samtidigt som lian velat lösa
ett invecklat belysningsproblem. R.
var sålunda inte helt okänslig för
de strömningar, som rörde sig i tidens
konstliv, ehuru han ställde sig
avvisande till varje försök att rucka på
den bestående ordningen i konstens
hierarki. En ämneskrets, som jämte
den historiska sysselsatte honom
mycket, var döden. Dödsdansmotivet
återkommer i olika gestaltningar under
årens lopp, och mot slutet av sitt liv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
