Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Rudbeck, Olof, d. ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rudbeck
387
Rudbeckius
den viljestarke och stränge faderns
tuktan, genomgick trivialskolan och
gymnasiet i Västerås; redan då
visade han stark liåg för mekaniska ocli
musikaliska sysselsättningar. År 1648
inskrevs han vid Uppsala univ., där
han (efter medicinska studier i
Holland 1653—54 för bl. a. J. van Horne)
1655 blev med. adjunkt. Efter att från
1658 ha varit e. o. prof. var han 1660
—91 prof. i teoretisk medicin
(omfattande fysik, botanik, anatomi och
kemi). Han var univ:s rektor 1661—
62 och 1679—80 samt utnämndes 1663
till en av dess kuratorer. — B. var
från början av sina studier besluten
att ägna sig åt medicinen. Denna
om-händerhades i Uppsala av Olaus
Ste-nius och J. Franck, av vilka
åtminstone den senare var en ganska
framstående lärare. B. studerade för dem
bägge men kastade sig snart med
brinnande iver på egna forskningar.
Hans område blev den fysiologiskt
inriktade anatomin. Harveys upptäckt
av blodomloppet hade fört fysiologin
in på nya banor; utforskandet av
djurkroppens kärlsystem befann sig i
centrum för anatomernas intresse. År 164S
hade fransmannen Pecquet upptäckt
däggdjurens bröstgång (ductus
thora-cicus) och funnit, att tarmarnas då
sedan någon tid kända mjölksaftkärl
uppsamlades av denna, vilken sedan
mynnade i vensystemet. B., som på
egen hand börjat dissekera djur av
skilda arter, uppdagade 1650 helt
självständigt bröstgången. Samtidigt
upptäckte han, ännu inte tjuguårig,
lymfkärlen och fann följ. år, att dessa
från levern och kroppens övriga delar
ledde vätska till bröstgången, vars
mynning i venerna han även påvisade,
oberoende av Pecquet, som inte förrän
s. à. publicerade sina rön. I april
1652 demonstrerade den unge
studenten högtidligen i Uppsala vid en
dissektion på hund såväl bröstgången
som lymfkärlen för drottning
Kristina och hovet. Kort därefter
disputerade lian under Stenius på avh. "De
circulatione sanguinis", där han
behandlade den liarveyska läran om
blodomloppet men även gjorde en
antydning om sina nya upptäckter. Först
våren 1653 offentliggjorde han dessa
i den hastigt hopskrivna, med goda
bilder försedda "Nova exereitatio
ana-tomiea, exhibens ductus hepaticos
aquosos et vasa glandularum serosa"
(sv. övers, i R. Tigerstedt, "Dokument
ur medicinens historia", 1921); där
beskriver B. ingående det nyfunna
systemet och skildrar lymfkärlens
förlopp, deras klaffar, lymfkörtlarna och
lymfans natur. Då liade redan dansken
Thomas Bartholin i en avh. från 1652
offentliggjort sin upptäckt av
serum-fürande kärl, vilka han ytterligare be-
handlade i en kort före R:s "Nova
exereitatio anatomica" utg. ny skrift,
"Vasa lymphatica". En förbittrad
strid om prioriteten utspann sig
mellan de båda forskarna. Sedan R:s ocli
Bartholins skrifter ånyo utgivits i
holländaren S.Hemsterliuis’"Messisaurea
triennalis" (1654), framträdde
danskens lärjunge M. Bogdan med en hätsk
stridsskrift, där B. beskylldes för att
ha plagierat Bartholin; svensken
svarade omedelbart med "Insidiae
struc-tae" (Leiden s. å.), och Bogdan
replikerade snabbt med "Apologia", vilken
B. först 1657 bemötte med skriften
"Ad Thoniam Bartholinum Danum
epistola", där han redogjorde för
gången av sina upptäckter och
tillbakavisade Bartholins
prioritetsanspråk. Senare forskning har
ådagalagt, att B. i huvudsaken hade rätt.
Bartholin publicerade väl sina rön före
svensken, men denne hade gjort sina
dissektionsfynd tidigare ocli även långt
före Bartholin insett deras
omstörtande betydelse. B. framstår som
lymfkärlssystemets egentlige upptäckare
och gjorde därmed den första
självständiga sv. insatsen i
naturvetenskapernas historia. — Den tidigare delen
av sin strid mot de danska anspråken
förde B. under sin studievistelse i
Leiden. Hans rykte var redan vid
denna tid sådant, att han erhöll
anbud att träda i utländsk tjänst. Han
återvände dock hem och förblev för
-återstoden av sitt liv i Uppsala, där
lian med sådan okuvlig kraft kom att
verka för univ:s nydaning, att lian
satte sin prägel på hela tidevarvets
akademiska liv. Hans första omsorg
som univ.-lärare blev att rycka upp
medicinen ur dess förfall. Han
föreläste flitigt och gav privata kollegier,
och inom kort liade elevantalet
mångdubblats. Han fortsatte till en början
sina djurdissektioner och liade planer
på att utge en stor djuranatomi. Åren
1662—63 uppförde lian efter egna
ritningar och som egen byggmästare en
ståtlig kupolvälvd anatomisk teater
ovanpå Gustavianum, rymmande
tvåhundra åskådare och med anatomicuni
i Padua som förebild. — Som
naturforskare ägnade sig B. med åren helt
åt botaniken. Bedan 1655 grundade
han i Svartbäcken på egen bekostnad
en botanisk trädgård, som han fyllde
med företrädesvis från Holland
införda växter. Den innehöll efter få år
över ettusen arter, förtecknade i den
"Catalogus plantarum" B. 1658 utgav
(nya uppl. 1666 och 1685), och
utvecklades snart till en av Europas i sitt
slag förnämsta anläggningar; B.
donerade den med tiden till univ. År
1666 skänktes J. Bursers berömda
herbarium till univ., och B. fick därav
uppslag att i naturlig skala, delvis
efter Burser, avbilda alla den tidens
kända växter. Först vid 1670-talets
slut börj ade arbetet, som understöddes
av flera donatorer och sysselsatte en
hel skara ritare ocli träsnidare,
däribland B:s döttrar och sonen Olof
(B. 2). Verket växte efter hand till
väldiga proportioner; 1685 voro 1 800
figurer färdiga och 1697 3 200, men
minst lika många beräknades återstå.
En första volym i stor folio, betecknad
som andra delen och omfattande 623
liljeväxter och orkidéer, utkom 1701
under såväl faderns som sonens namn,
med titelnl"Glysiswald" eller "Carnpus
Elysius" (Elysii). Följ. år var ännu
ett. bd (första delen) färdigtryckt,
ägnat företrädesvis åt gräsen, men i den
stora branden s. å. gick flertalet av
träformarna och de tryckta
exemplaren tillspillo; verket är därför en stor
raritet (av första delen äro endast
två ex. bevarade). Några av formarna
räddades dock och trycktes sedermera
dels i ett äldre avdrag om 134 nr,
dels av engelsmannen J. E. Smith
(90 stockar under titeln "Beliquiae
Rudbeckianae", London 1789).
"Carnpus Elysius" blev alltså en torso;
emellertid bevaras i De Geerska
biblioteket på Leufsta elva bd färglagda
rudbeckska växtritningar, som väl ej
äro identiska med förlagorna till det
tryckta verket men dock stå detta
mycket nära. R. var som botanist
ganska osjälvständig och byggde på
äldre forskare, särskilt C. Bauliins
berömda "Pinax". Hade "Campus
Elysius" i sin helhet sett dagen, torde
dess utsökta bilder och koncisa
beskrivningar ha förvärvat honom namn
som en av tidens ledande botanister;
i vårt land skapade lian en botanisk
tradition, som med tiden bildade
utgångspunkten för Linnés gärning. —
B. fick i sin mannaålder
antikvariska intressen. Hans vän O. Verelius,
som förberedde en edition av den
isländska Hervararsagan (vilken utkom
1672), hade bett honom göra en
Sverigekarta till belysning av texten. B.
åtog sig uppdraget och kom därvid att
fästa sig vid överensstämmelser
mellan sagans ord ocli vissa ställen i den
antika litteraturen. Han fördjupade
sig i problemet och menade sig finna
allt märkligare uppgifter hos greker
och romare om det forna Norden som
all kulturs vagga. Bedan hösten 1673
förelågo hans forskningar i nästan
tryckfärdigt skick, men nytt material
och nya synpunkter infogades, verket
växte, och först 1677 begynte
tryckningen. År 1679 utkom första delen
jämte ett planschband, det s. k.
atlas-bandet, av B:s "Atland eller
Man-lieim" (efter den latinska titeln
vanligen kallad Atlantican), det verk,
varpå R:s berömmelse förnämligast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
