Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Seashore, Carl - Sebaldt, släkt - Sebaldt, Carl Fredrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sebaldt
60!)
Sebaldt
Carl E. Seashore.
univ:s psykologiska laboratorium.
Från 1897 var han knuten till
stats-univ. i Iowa, först som assistant
professor i filosofi (undervisande i
psykologi) och därpå från 1902 som prof. i
psykologi. Han blev 1905 föreståndare
för univ:s psykologiska och filosofiska
avd. och 1908 dean för dess Graduate
School, d. v. s. högre vetenskapliga
undervisning; 1936 blev han emeritus.
Ären 1920—21 var han ordf. i avd. för
antropologi och psykologi i National
Research Council. — S. har vunnit
internationell ryktbarhet som
musikpsykolog. Grundläggande är hans
analys av den musikaliska begåvningen;
denna är enligt S. sammansatt av ett
antal faktorer, visserligen inte
oberoende av varann men dock mätbara
var för sig. För mätningen har S.
utarbetat tests och även konstruerat en
del apparater; några tests (för
intensitets-, tonhöjds-, tids-, rytm- ocli
konsonansuppfattning samt
tonmin-ne) ha inspelats på grammofonskivor
och därigenom blivit mycket använda
och diskuterade. Undersökningar
enligt S:s metod användas av många
musikskolor, framför allt i Förenta
staterna, vid inträdesprövning och
annan differentiering av
elevmaterialet. S:s musikpsykologiska
huvudverk äro ’’The Psychology of Musical
Talent" (1919) och "Psychology of
Music" (1938). På svenska har
utkommit "Musik för alla. Varför vi
älska musik" (1947, under namnet
C. E. Sjöstrand). — Sin andra stora
insats har S. gjort som pedagog och
organisatör inom den akademiska
undervisningen. Så t. ex. tog han inom
National Research Council initiativet
till stora undersökningar av de högt
begåvade studenternas problem; lian
fortsatte personligen denna
verksamhet under flera år, agiterande för olika
reformer. Bland S:s pedagogiska
skrifter märkas "Learning and Living
39 Svenska män och kvinnor VI
in College" (1927) och "Trends in
Graduate Study" (1931). — En
utförlig självbiografisk uppsats av S.
ingår i "History of Psychology in
Autobiography" (1, 1930), utg. av C.
Murchison. —- Gift 1900 med Mary
Roierta Holmes. U. 1).
Sebaldt, släkt, vars äldste kände
stamfar var kyrkoherden i Calbe an
der Saale i Tyskland Laurentius
Se-baldus (Lorenz Sebald), som levde vid
mitten av 1500-talet. En sonsons son
till honom var trumpetaren Christian
Fredric S. (f. 1680, † 1756), som
deltog i Karl XII:a fälttåg, blev
trumpetare vid Ostgöta kavallerireg. 1722
och bosatte sig i Kalmar län. Han blev
stamfar för släktens sv. gren ocli hade
bl. a. sönerna a) justitieborgmästaren
Carl Fredrik S. (se nedan), som
adlades med bibehållet namn 1778, b)
reg.-fältskären vid Dalreg. Jonas Henrik
S. (f. 1732, † 1814), far till
reg.-läka-ren Johan Henric S. (f. 1769, † 1832),
och c) dekorationsmålaren Alexander
S. (f. 1743, † 1794), far till
dekorationsmålaren Carl Fredrik S. (f. 1777,
† 1838), som var stadsmålare i
Vimmerby och utförde ett stort antal
dekorationsarbeten i kyrkor och på
gårdar i Kalmar län. — Litt.: O.
Carlgren. "Släkten S. i Sverige" (1947);
H. Silverhammar, "S. från Småland"
(i Svenska släkter, 1, 1948).
Sebaldt, Carl Fredrik,
ämbetsman, politiker, f. 1 april 1713 i
Moskva, † 19 okt. 1792 i Stockholm.
Föräldrar: trumpetaren Christian
Fredric S. och il [aria Christina Sparre.
— S., som blivit född i rysk
fångenskap, blev 1734 efter avslutad
skolgång i Borgå student i Åbo, där hans
studier bekostades av översten Johan
C. Ramsay. År 1736 auskulterade han
i Åbo hovrätt, och 1738—41
tjänstgjorde han som handsekr. hos
riksrådet Sam. Åkerhielm. S. blev e. o.
kanslist i justitierevisionsexpeditionen
1740, kopist där 1746, kanslist 1747
och registrator 1756 samt befordrades
till protokollssekr. 1759. Efter att i
vissa mål ha varit knuten till Svea
hovrätt blev lian assessor där 1760 ocli
hovrättsråd 1762. År 1764 utsågs
han till ämbets- och
byggnadsborgmästare i Stockholm. Hans
merkantila intressen förde honom in i
tulldirektionen. där ban blev första
tullråd 1765. S. hedrades med
justitie-kanslers namn 1772 och blev slutligen
justitieborgmästare i Stockholm 1777
samt tog avsked 1783. — Sin politiska
bana började S. som sekr. i
bondeståndet vid riksdagen 1746—47. Som
sådan ådrog lian sig ovilja från
hattpartiet och från de kretsar kring
tron-följ arparet, som genom en ivrig
agitation bland bönderna sökte bereda
marken för de krav på en utvidgning
Carl Fredrik Sebaldt. Målning av L. Pasch
d. y. (Badhuset, Stockholm).
av konungamakten, som snart med
större eftertryck skulle framföras. Vid
riksdagen 1765—66, då S. fått säte i
borgarståndet, valdes han till talman
där av mössmajoriteten; hattarna
bestredo förgäves valets laglighet. S.
var utan tvivel en av de ledande
krafterna bakom den omvälvning, som vid
denna riksdag förde mössorna till
makten. Vid ämbetsmannastrejken
1768 ställde sig S. solidarisk med
mössrådet och nödgades bevittna, hur
Stockholms magistrat förklarade sig
ämna vägra lyda befallningar, som
utgingo från en rådkammare utan
konung. I den uppvaktning, som
magistraten i anledning därav gjorde hos
rådet, medföljde likväl S., men endast
i syfte att till rådsprotokollet få
diktera sin avvikande mening. Vid
frihetstidens sista riksdag 1771 blev S.
ånvo talman, denna gång efter en
häftig valstrid med borgmästare A.
Schauw. S. var livligt engagerad i de
privilegiestrider, som i så hög grad
fyllde ständerväldets sista år, och
förfäktade därvid energiskt de ofrälses
rätt. Varmt övertygad om det
frihets-tida statsskickets förträfflighet såg S.
med grämelse, hur detta genom
Gustav III:s statsvälvning sönderbröts
oeh hur därmed också realiserandet
av de yngre mössornas program
försköts i ett avlägset fjärran. Redan
före statskuppen hade S., starkt
medveten om mösspartiets styrka, ställt
sig oförstående till konungens
förso-ningsprogram, och i känsla av onåd
på högsta ort överlät han också vid
Gustavs första möte med ständerna
efter revolutionen talmansklubban åt
en vikarie och höll sig, troligen efter
tillsägelse, borta från detta
sammanträde. S. bibehöll i fortsättningen sin
oppositionella inställning till den nya
regimen; inför hotet, att S. 1778 åter
skulle komma att bekläda talmans-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
