Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Serenius, Jacob - Sergel, ätt - Sergel, Johan Tobias
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Serenius
630
Sergel
Jacob Serenius, Målning (detalj) av F.
Bränder 17G5 (Sträuguiis domkapitel).
Serenius, Jacob, biskop,
politiker, f. 25 juli 1700 i Färentuna skn,
Stockholms län, † 4 sept. 1776 i
Strängnäs. Föräldrar:, kyrkoherden
Sven S. och Christina Livonia. — S.
inskrevs vid univ. i Uppsala 1709 och
blev magister där 1722. Efter
tjänstgöring som v. pastor i Färentuna
utnämndes han 1723 till kyrkoherde vid
sv. förs. i London; han blev tillika
legationspräst. År 1734 återvände lian
till Sverige som kyrkoherde i
Nyköping, där lian 1736 blev
kontraktsprost. Han blev biskop i Strängnäs
1763. — Redan under sin englandstid
visade S. de egenskaper, som kommo
att utmärka hela hans senare
gärning; lian framstod som en praktisk,
orädd, initiativrik, stundom
hänsynslös personlighet, om vilken alltid
strid skulle stå. På hans initiativ
uppfördes 172S en sv. kyrka i London.
Han kom att betyda mycket för de sv.
förbindelserna med England, och av
sv. vetenskapsmän i hemlandet
anlitades lian som kontaktman med
engelska lärde. I London utarbetade han
första delen av ett länge mycket
använt "Dictionarium
anglo-svethico-latinum" (1734); andra delen utkom
1741 (2:a uppl. 1757). Själv var han
även efter sin hemkomst till Sverige
i mycket beroende av de intryck ban
mottagit i England. Påverkad av detta
lands och även Danmarks kyrkoseder
införde han konfirmationen i sina
förs:ar och bidrog därigenom till
denna akts allmänna bruk i Sverige. — Sin
mannaålders utåt mest
uppmärksammade insats gjorde S. som politiker.
Han deltog i så gott som alla
riksdagar under frihetstiden fr.o.m. 173S.
För Arvid Horns kloka fredspolitik
hyste S. den största beundran, ocli
mössornas utrikespolitiska program,
som gick ut på vänskap med England
och Ryssland, passade utmärkt till
lians anglofila intressen. Däremot
hade hattarnas krigspolitik och deras
frikostiga understöd åt den
framväxande industrin en skarp och
intri-gant vedersakare i S. I stället för
alltför stora lån och premier åt
manufakturerna önskade S. stöd åt
jordbruket och dess nyodlingar; han var
själv en intresserad, lanthushållare
och skrev böcker i ämnet. Vid
riksdagen 1765—66 gick mösspartiet fram
till seger, och därtill hade S. som en
av partiets ledare verksamt bidragit.
Hans utnämning till biskop 1763 bör
sättas i samband med en begynnande
partipolitisk omsvängning. — Som
stiftschef krävde S. ordning och
lydnad av sina underordnade. Hans
myndiga ton och lians stundom hårda
metoder uppskattades inte av alla, men
hans duglighet måste erkännas av de
flesta. För skolväsendet visade han
stort intresse, och särskilt det
naturvetenskapliga studiet hade i honom
en gynnare. En kommission för
utarbetande av en ny bibelövers,
tillsattes 1773 av K. M:t på hans initiativ.
Sin största litterära framgång hade
S. med den apologetiska skriften
"Christendomens styrka af
hedningarnas, och serdeles af Flavii Josephi
omdömen om Christo" (1752, övers,
till tyska, holländska och danska);
detta arbete visar, att S. ej var helt
opåverkad av upplysningstidens idéer.
Liksom flera andra av de präster, som
tillhörde mösspartiet, ivrade han dock
för enkla seder och gammaldags
fromhet. — Utan tvivel är S. en av
1700-talets mest färgstarka och betydande
kyrkomän. En samtida
(kontraktsprosten, senare biskopen E. Waller)
säger om honom i ett minnestal, att
han med sina egenskaper "lättare vann
vördnad och fruktan än allmän
kärlek". — Gift 1) 1737 med Ulrica
Ehrenlund, † 1742; 2) 1756 med Elsa
Maria von Hermansson. — Litt.: L. A.
Cederbom, "J. S. i opposition mot
hattpartiet 1738—1766" (1904).
L.H-g.
Sergel, ätt, härstammande från
Eisenach. Sachsen, varifrån Christofer
Sergell (f. 1693, † 1773) 1737 inkom
till Sverige; han anställdes senare
som liovbrodör. Hans son,
bildhuggaren Johan Tobias Sergell (se nedan),
adlades 1808 med namnet S. Bland
hans utom äktenskap födda men 1796
genom k. resolution legitimerade barn
märkes godsägaren på Spånga i Ärla
skn. Södermani. län, Johan Gustaf S.
(f. 1792, † 1858). Från dennes söner,
bruksägaren Henrik Gustaf S. (f. 1818,
† 1893) och kaptenen vid
Södermanlands reg. Birger Fredrik S. (f. 1820,
† 1904), härstamma ättens nu levande
två grenar. Den sistnämndes äldste
son var överstelöjtnanten i General-
staben, chefen för Krigshögskolan Carl
Johan Birger S. (f. 1861, † 1905).
Sergel, Johan Tobias, fore
adlandet Sergell, skulptör, f. 28 aug.
1740 i Stockholm, † 26 febr. 1814
därstädes. Föräldrar: liovbrodören
Christofer Sergell och Elisabet
Zwyr-ner. — S:s föräldrar invandrade 1737
till Sverige från Eisenach i
Tyskland. S. sattes i Tyska skolan och kom
att växa upp i Stockholms starkt
franskorienterade konstnärskretsar.
Han fick arbeta på faderns
textilverkstad, lärde sig teckna för J. E. Rehn
och fick 1756 under några månader
öva sig i att modellera i
ornamentsbildhuggaren Adrien Masreliez’
verkstad. Han kom 1757 som elev till
skulptören P. H. L’Archeveque, som
kallats till Sverige för att bl. a. utföra
ryttarstatyn över Gustav II Adolf.
Man kan säga, att S. med bytet av
lärare tog steget från konsthantverk
till fri konst. L’Archeveque tycks med
tillfredsställelse ha noterat talangen
hos sin elev, ty redan på våren 1758
fick denne medfölja sin lärare på en
några månaders resa till Paris. I tio
år var S. lierad med L’Archeveque i
Stockholm, först som elev och sedan
som medhjälpare. Åtskilliga av
lärarens verk (statyerna över Gustav II
Adolf och Gustav Vasa samt flera
dekorativa skulpturarbeten för K.
slottet) utfördes i intimt samarbete med
lärjungen, på vars lott bl. a. kom att
"ebauchera" statyerna, d. v. s. lägga
upp dem i stort format efter de
mindre modellerna. Framför allt stod
S. senare som självständig mästare i
tacksamhetsskuld till Larcheveque
för de insikter han inhämtat av denne
i fråga om skulpturkonstens teknik.
Att S. även tog starka intryck av sin
lärares rokokostil och av hans
förbluffande realistiska porträttkonst,
framgår tydligt av hans egna verk från
tiden före 1767. Vid sidan av
assistentarbetet liann S. nämligen under
denna tid med en rad självständiga
arbeten, framför allt på
porträttkonstens område. En hermbyst av fadern
(1759) är ett märkligt arbete, som
med sin egyptiskt slutna formgivning
anakronistiskt bryter mot den då
rådande rokokon, ett tidigt experiment,
som S. ej kom att fullfölja i sin senare
klassicerande stil. Det torde knappast
vara fel att i detta verks blockmässiga
knapphet och tyngd se ett resultat av
S:s upplevelser av egyptisk konst
under parisbesöket 1758. Till
ungdomsårens verk höra även en serie
reliefporträtt i medaljongform, hållna i
mycket låg relief i motsats till hans
senare liknande arbeten. De visa
stigande kvalitet och följa tätt
L’Ar-ehevëques stil. Särskilt må
framhållas medaljongerna över föräldrarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
