Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigismund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigismund
11
Sigismund
1593 förfäktade han mot ständerna
enträget sin rätt som arvkonung att
övertaga regeringen utan föregående
edlig bekräftelse av Uppsala möte,
vars sammanträde utan kunglig
sanktion han ogillade. Han lovade skydda
svenskarna i deras tro och kult men
yrkade samtidigt på religionsfrihet för
de fåtaliga katolikerna. Efter
resultatlösa underhandlingar i Stockholm
ställdes saken på sin spets vid
Uppsala kröningsriksdag i febr. 1594, dit
hertig Karl infann sig med mycket
krigsfolk. S. rådförde sig ständigt med
den medföljande Malaspina, som dock
företrädde en mera
kompromissfientlig inställning än konungen.
Ständer-fronten var orubblig, och inför hotet
om avsättning och våldshandlingar
mot honom och katolikerna måste S.
vika. Hans ed tillvann honom
ständernas och ej minst prästernas
tacksamma lojalitet, men i en hemlig
protest lovade konungen att i
framtiden söka återställa katolikernas
trosfrihet. Inför återresan till Polen
motsatte sig S. målmedvetet hertigens och
rådets inbördes olikartade krav på en
i bestämda former auktoriserad
centralregering under konungens
frånvaro. Han lämnade fullmakt för en
samregering mellan hertig och råd
men reserverade för sig personligen
rätten till riksdagsinkallelse och
administrativ lagstiftning. S. förbehöll
vidare avsevärd makt åt vissa strängt
kungatrogna ståthållare, riksamiralen
Claes Fleming i Finland och
bröderna Arvid och Erik Gustavsson
Stenbock i Öster- och Västergötland, vilka
lovat honom att beskydda
katolikerna. I strid med Uppsala mötes
beslut uppmuntrade S. till fortsatt
privat katolsk gudstjänst och utnämnde
en katolsk ståthållare på Stockholms
slott. I hertig Karl mötte dock S:s
politik en hänsynslöst handlingskraftig
motståndare, som taktiskt mästerligt
manövrerade sig till den fulla
regeringsmakten. S:s avvisande hållning
mot prästerskapets och adelns
privi-legiekrav förstärkte hertigens grepp
om dessa stånd. Den intensivt
anti-katolske Karl sökte framhäva och
skärpa den religiösa motsättningen till
S., medan denne undvek ”att
utkämpa slutstriden på trosmotsatsernas
vanskliga plan” (N. Ahnlund).
Rådsaristokratien sökte gentemot
såväl hertigen som konungen hävda
sin aristokratiskt-konstitutionalistiska
samhällssyn, teoretiskt finslipad av
Erik Sparre, och tillvarataga sina
ståndsintressen. Karls och rådets
samregering rönte motstånd från de
kungatrogna ståthållarna, bland vilka
Claes Fleming förfogade över en
avsevärd militär styrka. Hertigen
lyckades då till sist förmå rådet att med
honom utlysa riksdag i Söderköping
till okt. 1595, och där valdes Karl
formligen att vara riksföreståndare i
samregering med rådet.
Ständerna förbundo sig att tvinga de
tred-skande ståthållarna till lydnad.
Innebar själva mötets sammanträde utan
kungligt tillstånd och dess fullmakter
till hertigen ett för S. kränkande
ingrepp i hans suveränitet, så sårades
samtidigt hans religiösa känsla av dess
hårda bestämmelser mot katolikerna,
bl. a. utvisning av alla katolska
präster och nunnor. Konungen inlade en
högtidlig protest mot riksdagsbeslutet
och sände i detta syfte en sv.-polsk
deputation till Stockholm. Denna
framförde S:s monarkiska
suveräni-tetsidéer. Hertigen och rådsherrarna
drevos därav en sista gång till
samverkan i skriftliga bemötanden. En
därefter inträdande splittring av den
sv. ständerfronten syntes emellertid
i förstone öppna möjligheten för S.
att göra sin vilja gällande. På ett
ständermöte i Stockholm hösten 1596
bröt rådet med hertig Karl, vars krav
på väpnad intervention mot Claes
Fleming i Finland rådet med de
närvarande ständernas stöd motsatte sig.
Rådsherrarnas lojalitet mot S.
förstärktes av deras ökade misstro mot
hertigens härskarkynne och folkliga
agitation. Sedan hertigen avsagt sig
regeringen i nov. 1596 och
överlämnat den åt rådet, en åtgärd som
snabbt vann kunglig sanktion, syntes
S:s ställning avsevärt ha förbättrats,
särskilt som den trosivrigt lutherske
ärkebiskopen Abraham Angermannus
uppenbart närmade sig konungen och
samarbetade med rådet. Då återtog
hertigen plötsligt regeringen utan
fullmakt och utlyste en ny riksdag, för
vilken han drev en intensiv
agitation på vintermarknaderna. Skickligt
anknytande till de starkt
kungatrogna stämningarna dolde han riksdagens
verkliga syfte. Mot Karls agitation
insatte S. med hjälp av utsända
emissa-rier och sina trogna ståthållare en
verksam propaganda. I sina mandat
inskärpte S. med värdighet och kraft
konungamaktens suveräna rätt
gentemot hertigen och gisslade dennes
so-fistiska argumentation och hans
olagliga skatter. Som motvikt mot Karls
antikatolska agitation vädjade S:s
propagandister till allmogens pietet
för stämningsmättade kyrkobruk,
främst upphöjelsen av
nattvardsele-menten, den s. k. elevationen, som
1595 bortlagts av sv. kyrkan. Den var
dock fortfarande liksom under katolsk
tid i folktron gudstjänstens lysande
medelpunkt och ett villkor för
frälsning och god skörd. S. lyckades
förmå såväl rådet som större delen
av adeln att undvika den nya
riksdagen, som hölls i Arboga i febr.—
mars 1597. Hertigen mötte där starkt
motstånd främst från biskoparna, som
betonade lojaliteten mot S. och sökte
förhindra en skärpning av de
politiska motsatserna. Endast genom att
demagogiskt utnyttja sin makt över
allmogen lyckades hertigen driva
genom ett riksdagsbeslut, som
bekräftade hans diktatur. Då Karl
utnyttjade och stärkte böndernas genom
klubbekriget i Finland 1596—97
uppeggade animositet mot adeln,
föranledde han samtidigt en stor del av de
högre ständerna att längta efter S:s
återkomst. Men även bland allmogen,
främst i Götaland, förefanns en djupt
rotad lojalitet mot S., vars
humanitet och rättrådighet voro vida kända.
Hertig Karl genomdrev emellertid
med kraftfulla och blixtsnabba
åtgärder åtlydnad för Arboga beslut och
fördrev S:s ståthållare i Götaland. De
flesta rådsherrarna gingo i landsflykt
till Polen, där de med Erik Sparre
i spetsen snart vunno ett avgörande
inflytande på S:s sv. politik och ivrigt
pådrevo hans förberedelser för
återkomst till Sverige. Hertigen lyckades
ej genom ett fälttåg till Finland
varaktigt rubba S:s makt över denna
landsända, där Claes Fleming 1597
efterträtts av den lika kungatrogne
Arvid Eriksson (Stålarm). Genom ett
polskt sändebud, Samuel Laski, sökte
S. vintern 1598 förmå hertigen till
eftergift eller skilja ständerna från
honom. Intet av dessa strävanden
lyckades, men det blev alltmer
uppenbart, att en stor del av ständerna,
främst adeln och biskoparna, endast
med stor tvekan och under hård press
från Karl vidhöllo sin anslutning till
Arboga mötes beslut. — S:s sv.
politik kännetecknades länge av en viss
halvhet. Efter omfattande militära
och diplomatiska förberedelser,
innefattande underhandlingar och förbund
med de flesta östersjömakter och
bojkottåtgärder mot Sverige i tyska och
polska hamnar, avseglade han dock
slutligen sommaren 1598 till Sverige
för att rädda sin alltmer vacklande
ställning där. Av hänsyn till den sv.
opinionen medförde han endast omkr.
5 000 man krigsfolk. S. vann snabbt
stöd av Götalands adel och
krigsbefäl, liksom av ärkebiskopen och
Upplands ryttare i norr. Han vidtog
nu snabbt och målmedvetet en rad
lämpliga militära dispositioner, och
rikets förnämsta fästningar, Kalmar,
Älvsborg, Stegeborg och Stockholm,
föllo i hans händer. Efter att vid
Stegeborg ha tillfogat hertigens
trupper svåra förluster biföll konungen
av humanitära skäl dennes begäran
om stillestånd. S. blev därefter den
25 sept. s. å. i en drabbning vid
Stångebro (nu inom Linköping)
till-bakaslagen av Karl, som hunnit
förstärka sin ställning. Denne nödgade S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
