Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Sivers, Henric Jacob - 2. Sivers, Henrik von, ämbetsman, son till S. 1 i hans första gifte, se Liljensparre, bd 4 s. 583 - Siwertz, Sigfrid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sivers
39
Siwertz
ket. Hans produktion omfattar bl. a.
vitterhet, teologi, historia,
antikviteter, medicin, naturalhistoria och
topografi. Främst bör nämnas
”Wes-terwiks stads historia och beskrifning
uti trenne delar” (1758), som präglas
av en för sin tid ovanlig förmåga till
kritisk sållning av källmaterialet. S.
hopbragte samlingar på de mest
skilda områden, ss. brev och manuskript,
mynt, mineralier och petrifikat. I
riks-arkivsekr., kanslirådet A. A. von
Stiernman hade han en välvillig och
hjälpsam vän, som försåg honom med
mycket material. I Tryserums
prästgård inrättade S. ett apotek. -— Gift
1) 1737 med Anna Maria Aschania,
t 1738; 2) 1739 med Maria
Magdalena Rising (skilsmässa s. å.); 3)
1740 med Helena Retzius. -— Litt.:
S. Bergh, ”Ur A. A. von Stiernmans
brefväxling” (Personhist. tidskr.
1916.) Å. N.
2. Sivers, Henrik von,
ämbetsman, son till S. 1 i hans första
gifte, se Liljensparre, bd 4 s. 583.
Siwertz, Per Sigfrid,
författare, f. 24 jan. 1882 i Stockholm.
Föräldrar: kassadirektören Johan Sigfrid
S. och Ingrid Mathilda Lorentz. S.
tillhör en norrlandssläkt vars äldste
kände medl., Johan Backmarck, på
1770-talet var bokhållare vid Västanå
bruk i Viksjö skn, Ångermanland. I
sitt gifte med Eva Lisa Dillner hade
denne sonen Lars Sivert, vilken tog
namnet S. Han var byggmästare i
stockholmstrakten, bl. a. i Danderyd
och Lidingö, och gift med Anna
Elisabeth von Horn. Deras son Adolph
S., som var vaktmästare vid
Konstakad., blev S:s farfar. ■— S. avlade
mo-genhetsex. vid Norra realläroverket i
Stockholm 1900, blev fil. kand, i
Uppsala 1904 och har sedan dess
varit verksam som förf., bosatt i
Stockholm. Han har genomkorsat
stora delar av världen. Är 1932 blev
han led. av Sv. akad. och 1947 fil.
hedersdr vid Stockholms högskola.
Han har varit ledT av Dramatiska
teaterns styr. 1933—41, av K.
teaterns styr. 1933—48, av Sv. akad:s
Nobelkommitté sedan 1942 och av
Statens skönlitterära nämnd 1946—
49. —• S. växte upp i ett anspråkslöst
borgerligt hem i Stockholm. Han har
skildrat det som vänligt och
gemytligt i memoarverket ”Att vara ung”;
likväl kände han sig som barn ensam,
rädd och betryckt. Han tog gärna sin
tillflykt till fantasiens värld, och
redan nu grundlädes ett starkt
teaterintresse. Läroverksmiljön alstrade en
brådmogen intellektualism, som
förstärktes genom intryck från Nietzsche,
filosofen på modet. Den häftiga
pubertetskrisen skärptes av den för tiden
utmärkande isoleringen mellan könen.
Även som student i Uppsala fann sig
S. mindre väl tillrätta; han reagerade
mot den i hans tycke negativa
atmosfären och mot det för en stockholmare
alltför småstadsmässiga vid
lärdomssätet. En god del av S:s följande
personliga och litterära utveckling kan
med hans egna ord beskrivas som ett
sent tillfrisknande från barndomen
och ungdomen. I Uppsala kom S. att
tillhöra ett litterärt kotteri av
estetise-rande läggning, där man beundrade
de sv. nittitalsförf. och den franska
symbolismen och odlade en viss
böjelse för pessimism. Denna bakgrund
förnimmes i S:s båda första
diktsamlingar ”Gatans drömmar” (1905) och
”Den unga lönnen” (1906), där
flanörmotiven från Stockholms gator är
det mest personliga inslaget.
Novelldebuten med ”Margot” (1906) fick
god kritik; berättelserna gestaltade
fatalistiska stämningar med ett om
Hallströms påminnande språk. På
våren 1907 reste S. till Paris; där kände
han sig enligt egen uppgift för första
gången ung, och samtidigt stiftade
han bekantskap med Bergsons filosofi.
Efter ansatser i komedien
”Indiansommar” (1908) slogo dessa
upplevelser igenom i novellsamlingen ”De
gamla” (1909) och pojkromanen
”Mälarpirater” (1911). I den förra
finns en begynnande iakttagelse av
den sociala verkligheten, i den senare
en bejakelse av det muntra
äventyrs-lynnet, i båda en utåtriktad, ibland
drastisk berättarkonst. Efter
novellsamlingen ”Ämbetsmän på äfventyr”
(1912) följde de båda romanerna ”En
flanör” (1914) och ”Eldens återsken”
(1916), i vilka S. sökte göra upp med
den pessimistiska obeslutsamheten och
nå fram till ett handlingsprogram.
Från och med denna tid och till ett
par år in på 20-talet förkunnar S.
medvetet viljans och den generösa
livsanammelsens betydelse.
Höjdpunkten markeras av den stora romanen
”Selambs” (1—2, 1920), där S. i
sin satiriska men ändå hårt sakliga
skildring av en jobbarfamilj burits av
en indignation, som spontant medfört
Sigfrid Siwertz.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
