Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skinnerus, Ericus - Skjöldebrand, ätt - 1. Skjöldebrand, Eric - 2. Skjöldebrand, Anders Fredrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skjöldebrand
83
Skjöldebrand
evangelisk teologi på grundval av den
ramistiska filosofien. På Uppsala
möte 1593 var S. sekr. och bidrog
jämte sin kollega, mötets preses
Nico-laus Olai Bothniensis, väsentligt till
mötets beslut. Han gav därvid
signalen till kamp mot liturgien i ordalag,
erinrande om Abraham Angermannus’
stridsskrifter. Smidigt tillmötesgick
han hertig Karl, så långt han ansåg
det förenligt med luthersk
renlärighet och kyrkosj älvständighetens krav,
och sökte förhindra ett uttryckligt
fördömande av kalvinisterna för att
hertigen ej skulle utmanas. — Under sin
tid vid Uppsala univ. tog S. viktig
del i det energiska kyrkliga
uppbyggnadsarbete, som leddes av Uppsala
domkapitel; han anslöt sig till
ärkebiskop Angermannus’ kyrkopolitik
med dess antikatolska kultreformer
och kamp för kyrkans självständighet.
En tid understödde han också
ärkebiskopens förmedlande hållning i de
politiska konflikterna och hans
strävan att vidmakthålla Uppsala
enig-hetsförb. På Uppsala
distingsmarknad 1597 bistod emellertid S. hertig
Karl i dennes agitation för en
riksdag i Arboga; han författade troligen
det öppna brev, som utfärdades på
denna marknad. På Arboga riksdag s.
å. stödde S. hertigen mot
ärkebiskopen och prästeståndet, vilka slogo
vakt om den sv. rättsordningen mot
hertigens olagliga och aggressiva
politik. Personlig rivalitet mot
Angermannus torde därvid ha spelat in. —
S. var känd för sin bildning och
stilistiska begåvning. Han var
framstående latinsk poet och skicklig talare;
i Tyskland kallades han den sv.
Ci-cero. Är 1585 publicerade han den
långa hexameterdikten
”Epithala-mion”. Flera gånger anförtroddes han
utformningen av viktiga handlingar.
Sålunda författade han på Uppsala
möte de prästerliga postulaten i 63
punkter, innefattande principerna
för en stark och fri sv. folkkyrka, samt
på Uppsala kröningsriksdag 1594
prästerskapets skärpta formulär till
kungaförsäkran. — Litt.: H.
Cnat-tingius, ”Uppsala möte 1593” (1943) ;
R. Ohlsson, ”Abraham Angermannus”
(1946). O. H.
Skjöldebrand, ätt, vars äldste
kände medl. var handlanden och
borgmästaren i Falun Hans Ersson på
Åsen (f. på 1590-talet i Gävle, f
1669). Hans son handlanden och
rådmannen i Falun Hans Hansson
(f. omkr. 1630, f före 1671) antog
namnet Brander (se även bd 1 s.
441). En yngre son till honom,
bergsmannen i Falun Erik Brander (f.
1666, f 1699) blev farfar till
kommerserådet, förf. Eric Brander, som
1767 adlades med namnet S. (S. 1).
Hans äldste son, generalen,
statsrå
det och förf. Anders Fredrik S. (S.
2), upphöjdes 1814 i friherrligt samt
1819 i grevligt stånd. Hans gren
utdog 1889.
1. Skjöldebrand, Eric, före
adlandet Brander, ämbetsman,
författare, f. 16 nov. 1722 i Köping, f 27 jan.
1814 i Stockholm. Föräldrar:
handlanden och rådmannen Fredrik
Brander och Maria Elisabet Sahlman. •—•
Efter studier vid Uppsala univ., där
han inskrevs 1733, antogs S. 1747
som e. o. kanslist i rikets ständers
bankokansli samt blev följ, år e. o.
kanslist i Kanslikollegium och 1749
kanslist där. Är 1753 utnämndes han
till konsulatssekr. i Alger, där han
1756 blev tf. konsul och 1758 konsul.
Han kom högt i gunst hos beyen Ali
Pascha och lyckades dessutom genom
skeppsrederiaffärer skapa sig en
förmögenhet. År 1766 fick han avsked
och återvände till Sverige medförande
naturalier, etnografica och mynt. Han
adlades 1767 och fick 1769
kommerseråds namn. År 1778 inköpte han
Backa i Västerljungs skn, Södermani,
län, och bildade därav säteriet
Eriks-lund. Under sina sista femton år var
han blind. S. blev led. av Mus. akad.
1771 och av Vitt. akad. 1797. ■—
Redan före Algertiden hade S.
försökt sig som vitter förf, och även
framträtt för offentligheten med
tragedien ”Cleopatra eller ödets och
kärlekens egensinnighet” (1749). I
Alger fortsatte han att odla sina
litterära intressen men utan kontakt med
den livliga utvecklingen i hemlandet.
Hans senare produktion kom därför
att i åtskilliga avseenden betraktas
som föråldrad. Tragedin ”Habor och
Signild” (1767) och epopén
”Gus-taviade, hjelte-digt i tolf sånger”
(1768, 2:a uppl. 1796) blevo bägge
häftigt angripna av O. Bergklint. Den
förra blev orsak till den första
större litterära fejden i Sverige och paro-
dierades av G. J. Ehrensvärd
(”Lindgren och Cajsa, sorgespel”); den
senare, där S. framträdde pretentiöst,
föranledde Kellgren att utnämna S.
till den ”svenske Homerus”, som
”snarkar i varenda rad”. Samtidens
motvilja mot S:s dikter bottnade till
stor del i att han ej motsvarade dess
krav på en ren stil, fri från ”låga
uttryck”. Sina estetiska idéer
utvecklade S. i ”Försök om épopée, poème
épique eller hjältedikt” (1768), i
företalet till tragedin ”Aslög” (1775;
2:a uppl. 1783), i ”Afhandling om
det sublima i litteraturen” (1792)
samt i sitt inträdestal i Vitt. akad. —
S. utgav även några numismatiska
skrifter. Sin stora myntsamling sålde
han till Gustav III. -— Gift 1756
med Johanna Logie. Ä. N.
2. Skjöldebrand, A n d e r s F r e
d-r i k, greve, arméofficer, politiker, f.
14 juli 1757 i Alger, f 23 aug. 1834
i Stockholm (i kolera). Son till S. 1.
—- S. blev student i Uppsala 1773
men övergick 1774 till den militära
banan och blev ryttmästare vid
Östgöta kavallerireg. 1783. Han deltog i
1788—90 års krig och tjänstgjorde
1789 på örlogsf lottan som hertig
Karls adjutant; bl. a. var han med
i slaget vid Öland. Han blev major
i armén 1793 och överste 1794 samt
tjänstgjorde 1793—94 som hertigens
adjutant och 1794—97 som löjtnant
vid Livdrabantkåren. Därefter
hade han ingen aktiv tjänst förrän
1808. Sedan gammalt oppositionellt
sinnad var han på Norrköpings
riksdag 1800 en av ledarna i kampen
mot regeringens finansplan och
lämnade riksdagen som en protest mot
lantmarskalkens uppträdande i
rid-darhusdebatterna. Han blev till följd
därav åtalad och bötfälld. Efter
krigsutbrottet 1808 återinträdde han
i tjänst, först som chef för
lantvärnets Östgötabrigad, sedan som
chef för livgrenad j ärbrigaden och
slutligen som fördelningschef i
Norrland. På hösten 1808 fick han order
att överföra sina trupper till
Finland, men företaget misslyckades på
grund av de svåra
väderleksförhållandena. S. greps snart av starkt
missnöje med Gustav IV Adolfs
dispositioner, som han ansåg alltför lama;
själv sörjde han över att han ej fick
tillfälle att utmärka sig. I
konspirationerna mot kungen vintern 1808
—09 spelade han en ledande roll
och var mycket missbelåten med att
en i febr, planerad kupp avstyrdes av
Hans Järta. Revolutionsdagen den 13
mars befann han sig i Norrland men
begav sig inom kort till Stockholm och
kom att spela en betydelsefull roll på
1809 års riksdag, bl. a. tack vare sina
relationer till hertig Karl, som av
honom förmåddes acceptera programmet
Eric Skjöldebrand. Målning (detalj)
av L. Pasch d. y.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
