Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Snoilsky, Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snoilsky
115
Snoilsky
sång” till ”Italienska bilder” (tr. i
”Sånger och berättelser av sju
signaturer”, 1865) jublar han i
ungdomlig, sensuell yra över den
skönhetsvärld, som omger honom.
Liknande stämningar prägla en livfull
genrebild som ”Saltarello i Trastevere”, en
hymn till den moderna tiden med
dess frihetssträvan som ”Neros gyllene
hus”, en soldrucken hyllning till
sydländsk natur och sydländsk kärlek
som ”Sorrento”. Vemodigare är han
i ”Jultankar i Rom”, som med
Rune-bergska tonfall tolkar skaldens längtan
och kärlek till hemlandet och därmed
förebådar hans fosterländska diktning.
Via Spanien anlände S. 1865 till
Paris, där hans morbror L.
Mander-ström skaffat honom en attachétjänst
vid sv. legationen. Vid återkomsten
till Sverige 1866 tillträdde han en
tjänst som sekr. i Utrikesdep. Är 1876
invaldes han i Sv. akad., och 1878
blev han kansliråd. Hans allm.
ställning var under dessa år ej diktarens
utan ämbetsmannens. Han slog sig
på samlarverksamhet och hopbragte
ett dyrbart bibliotek av sällsynta sv.
tryck och en myntsamling, som på sin
tid var unik. Den senare sålde han i
samband med den ekonomiska krisen
1878. Han tillhörde stiftarna av
Nu-mismatiska fören. 1873. Äret efter
hemkomsten ingick han ett delvis av
släkt- och karriärhänsyn betingat
äktenskap; hustrun, som var god och
älskvärd, hyste en varm tillgivenhet
för sin man men ägde inga direkta
litterära anknytningar utöver dem
som tillhörde den dåtida överklassens
allmänbildning. Själv hade han svårt
att finna sig tillrätta i sin officiella
ställning och i sällskapslivet i
societe-ten, där han gällde för att vara stel
och tråkig. Hans allmänna situation
påverkade också ogynnsamt hans
nervsystem och hans fysiska hälsa.
I hans diktning försvunno den
subjektiva tonen och omedelbarheten och
ersattes av kylig tillknäppthet (”Noli
me tangere”). De personliga
problemen framskymta dock ej sällan i
symbolform. Han utgav 1869 samlingen
”Dikter”, som utom ett antal sonetter
huvudsakligen innehöll äldre alster.
Med denna diktsamling befästes hans
anseende som Sveriges störste samtida
skald. Under intryck av den franska
parnass-skolan hade S. kommit att
odla sonetten, där han nådde formellt
mästerskap, och 1871 utkom
samlingen ”Sonetter”. Utgången av
fransk-tyska kriget, under vilket han
ivrigt tog parti för fransmännen,
utlöste en ny besvikelse (”Nemesis”,
”Världsskymning”). Han tog avstånd
från kommunarderna i sonettsviten
”La Pétroleuse”, betydelsefull
såtillvida att den införde
samhällsproble-matiken i sv. lyrisk diktning. De få
dikter, som tillkommo under de följ,
åren, ha en mörk, resignerad
stämning och ofta symbolisk dräkt
(”Trädet på torget”). I den
Brand-inspirerade dikten ”Helhet” (1870)
framträder klart hur väl S. insåg sitt
dilemma. I slutet av 1870-talet knöt S.
en intim förbindelse med den
intelligenta och viljestarka friherrinnan
Ebba Ruuth, änka efter en greve
Piper. Sannolikt var det hon som gav
honom modet att bryta med sitt
föregående. Han begärde avsked från
tjänsten, reste utomlands, erhöll
skilsmässa samt ingick nytt äktenskap. Att
återvända till Sverige var omöjligt,
då sympatierna allmänt voro på den
övergivna makans sida; hennes släkt
spelade dessutom en obestritt ledande
roll inom det samhällsskikt S.
tillhörde. Sina känslor inför uppbrottet har
S. skildrat bl. a. i de lidelseheta
dikterna ”Svarta svanor” och
”Blodboken”. Efter en resa i Nordafrika var
S. 1880—82 bosatt i Florens och 1882
—90 i Dresden. Kontakten med
hemlandet upprätthöll han brevledes och
följde noga de politiska och litterära
händelserna. Han besökte Sverige,
Norge och Finland 1885 och Sverige
åter 1886 och 1888. Under ett
harmoniskt och tillbakadraget liv i
kretsen av familjen återfick han
inspirationen. Är 1881 utkom ”Nya dikter
1879—1880”, och 1883 och 1887
ut-kommo två samlingar ”Dikter”.
Under trycket av den starka ovilja, som
han rönte från konservativa kretsar
i Sverige, återknöt S. till sin ungdoms
liberala idéer. Han började tvivla på
diktens estetiska uppgift och ansåg i
likhet med Brändes och de sv.
åttio-talsförf. att dikten borde spegla ”de
stora tankar och idéer, som praktiskt
sysselsätta samtiden”. Han drömde
om att bli en folkets skald (”I
porslinsfabriken”) och kunna påverka
utvecklingen. De sociala
missförhållandena upprörde honom, han önskade
ett närmande mellan folkgrupperna
och efterlyste en ideellare och mera
osjälvisk inställning hos överklassen,
icke minst av det skälet, att han med
sin veka naturell fasade vid tanken
på en möjligen kommande våldsam
omstörtning. Hans maningar till
försoning och broderskap, som ej sällan
skämdes av alltför sentimentala
tonfall, fingo dock ej den genklang han
hoppats på. Småningom greps han
själv av tvivel på sin förmåga att
uträtta något med sin manande dikt och
kände sig i den brutala samtiden som
en ”öfverliggare vid idealismens
högskola”. — S. hade även ställt sig en
uppgift som fosterländsk diktare.
Hans patriotism, som delvis hade sina
rötter i släktminnena, stärktes genom
den frivilliga landsflykten, men
påverkad av bl. a. Strindberg förföll
han ej till en äldre tids nationella
panegyrik. I ”Nya dikter”
publicerades en del av S:s ”Svenska bilder”,
i enhetlig samling utgåvos de 1886
(ny uppl. med illustrationer av A.
Edelfelt 1894). Under intryck av
Fryxells pacifistiska inställning och
Runebergs demokratism i ”Fänrik
Ståls sägner” stannar S. inför det
enkelt folkliga, det fredliga,
nyttoska-pande arbetet, samtidigt som han
patetiskt förhärligar troheten,
pliktkänslan, självuppoffringen. Flera dikter
behandla stormaktstidens slutskede
med dess lidanden och anspänning av
folkets yttersta krafter
(”Brandklipparen”, ”På Värnamo marknad”,
”Slottsherren”). De kungar S. bäst
levandegjort äro de folkliga, Gustav
Vasa och Karl IX (”Gamle kung
Gösta”, ”Vita frun”), men samtidigt
har han inte kunnat dölja sin
beundran för det heroiska och ärofulla i
vår historia (”Lützen”, ”Herr Jans
likfärd”, ”Stenbock vid svarvstolen”).
I Karl XII såg han endast raseraren
av Sveriges stormaktsvälde. Främst är
det dock inför kulturpersonligheterna
han stannar (”Olof Rudbeck”,
”Ca-rolus Linnæus”, ”1 Svedenborgs
trädgård”, ”En afton hos fru Lenngren”,
”Skogsvandringen”). Detta intresse
har gjort, att hans målning ofta blir
bred och detaljrik med noterande av
en mängd kulturhistoriska accessoarer
av museal karaktär. (”Den gamla
fröken”). Samlingen gör ett långt mera
splittrat intryck än ”Fänrik Ståls
sägner” och är också betydligt ojämnare
med åtskilliga rätt svaga dikter vid
sidan av konstnärligt fullödiga.
Dikterna mottogos med beundran och
lovord och ha ej minst påverkat
generationer skolungdomars
historieuppfattning. Men ej heller nu
lyckades han bli en folkets skald, och han
led av att känna sig isolerad från sin
egen tid. — I slutet av 1880-talet
började S., ehuru motvilligt, överväga
att återvända till Sverige. Såväl
ekonomien som barnens skolgång voro
därvid viktiga skäl. Tack vare
personligt ingripande från Oscar II, som
var S:s varme vän och beundrare,
erhöll han (dock efter många
diskussioner inom regeringen och långvarig
tvekan) 1890 befattningen som
överbibliotekarie vid K. bibi., varvid en
högt meriterad biblioteksman, Harald
Wieselgren, förbigicks. För
bibliotekstjänsten — av honom själv uppfattad
som en nödfallsutväg -—■ var hans
enda merit hans ingående orientering
på det bibliofila området. För
biblio-teksteknik stod han helt främmande.
Utnämningen väckte stort uppseende
och livlig förtrytelse i vida kretsar,
särskilt bland liberalerna. Den
försämrade möjligheterna för S. att göra
ett fördelaktigt återinträde i den sv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
