Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Strindberg, August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strindberg
265
Strindberg
August Strindberg (1867).
3. Strindberg, Johan August,
författare, f. 22 jan. 1849 i
Stockholm, f 14 maj 1912 därstädes.
Föräldrar: kryddkrämaren och
ångbåts-kommissionären Carl Oscar S. och
Ulrica Eleonora Norling. Sonsons son
till S. 1. — S. tillhörde på
fäderne-sidan det stockholmska borgerskapet
och var dessutom genom en faster
be-fryndad med den kände engelske
uppfinnaren Samuel Owen. Vid tiden
kring S:s födelse råkade fadern ut för
ekonomiska motgångar och familjen
tvingades sänka sin levnadsstandard;
här har man delvis att söka den
konkreta bakgrunden till S:s mörka
skildring av sin barndom i självbiografien
”Tjänstekvinnans son”. Även andra
faktorer bidrogo till att göra S:s
uppväxtår disharmoniska. Modern var av
lägre socialt ursprung än fadern och
hade tidigare varit tjänsteflicka och
uppasserska på ett värdshus. Detta
kluvna ursprung framstod senare för
S. som en förklaring till slitningarna
inom honom själv. Likaså tog han
fasta på att föräldrarna hade levat i
fri förbindelse och menade sig redan
som barn ha varit ”en ovälkommen”.
Livet igenom trodde S. att han var
”född i äkta säng men icke avlad i”
—■ dock med orätt: föräldrarna gifte
sig 24 sept. 1847. S:s mor dog då
han var 13 år gammal och faderns nya
giftermål kort därpå förstärkte hos
S. en stämning av revolt, som under
hela ungdomstiden fjärmade honom
från hans familj. På dessa olyckliga
förhållanden återförde han själv
liksom efter honom många forskare den
”längtan och ödslighet efter modern”,
som med växlande styrka följde
honom livet ut och bildar ett viktigt
in
slag också i hans senare erotiska
inställning. Episoder från barndomen
återkomma ständigt i S:s diktning.
—■ S. gick i olika skolor där han fick
anpassa sig efter skiftande sociala
miljöer, först i Klara och Jakobs lägre
elementarläroverk, sedan som
gymnasist i Stockholms Lyceum. Han var
en duktig men inte lysande lärjunge;
särskilt intresserade han sig för
språken och de naturvetenskapliga
ämnena. Efter moderns död präglades
hans känsloliv en tid av kristen
väc-kelsefromhet i den anda, som
företräddes av C. O. Rosenius. Åtskilligt
av dylik känsla kom till synes i ett
svärmeri för den femton år äldre Edla
Hei-korn; därpå följde ett skede, då han
under inflytande av en äldre manlig
vän lät sig gripas av amerikanen
Parkers odogmatiska mänsklighetsreligion.
Efter studentex. våren 1867 var S.
helt oviss om vilken väg han skulle
slå in på och hade dessutom
ekonomiska svårigheter. Höstterminen 1867
tillbringade han i Uppsala. Året
därpå blev han vik. lärare vid
Stockholms folkskolor och sedan
informator i läkaren Axel Lamms familj. Där
väcktes hans intresse för medicinska
studier, men då S. efter ett år hade
misslyckats i sin första tentamen, slog
han läkaryrket ur hågen. Nu ville
han bli skådespelare och gick hösten
1869 som elev vid K. teatern. Även
här misslyckades han emellertid, bl. a.
på grund av den blyghet och det
anlag för ”tunghäfta”, som följde honom
genom hela hans liv. På våren 1870
vände S. tillbaka till Uppsala i
avsikt att fullfölja sina studier för fil.
kand.-ex., samtidigt som han ville
ägna sig åt dramatiskt författarskap.
Redan i början av 1872 uppgav han
emellertid slutgiltigt sina univ.-studier
utan att ha avlagt examen. — S.
stiftade nu, genom förmedling av
framför allt Buckle och Brändes,
bekantskap med tidens nya, radikala
strömningar och drog slutsatsen, att
univ.-lärdomen i Uppsala var en
föråldrad bildningsform. Beslutet att
flytta till Stockholm och försörja sig
som journalist hade också en annan
och viktigare orsak. S. kände sig nu
som förf., i första hand dramatisk förf.
Det tidigaste allvarliga
diktarförsö-ket gjorde han 1869 vid 21 års ålder;
han skrev då, enligt egen uppgift på
fyra dagar, den numera försvunna
två-aktaren ”En namnsd agsgåva”. I
Uppsala fortsatte S. att skriva skådespel,
härtill uppmuntrad av kamraterna i
den litterära studentfören. Runa. Han
vann även yttre framgångar.
Enaktarna ”1 Rom” (skriven 1870, uppf. s.
å.) och ”Den fredlöse” (skriven 1870
—71, uppf. 1871) kommo bägge upp
på K. teatern, och den senare
renderade S. ett stipendium 1871—72 ur
Karl XV :s personliga kassa.
Femakts-tragedien ”Hermione” (skriven 1869
—70, tr. 1871) fick
hedersomnämnande i Sv. Akad. Genom dessa
dramer fick S. namn om sig som en
lovande ung förf. — I skådespelet
”Mäster Olof” (skrivet 1872, tr. 1880,
uppf. 1881; en omarb. på vers tr.
1878, uppf. 1890), vars första version
skrevs på Kymmendö i Stockholms
skärgård, ville S. i en form som
anknöt till det romantiska historiedramat
och Shakespeare ge uttryck åt hela sin
intellektuella situation:
revolutions-stämningarna under intryck av
Pariskommunen och
reformatorsentusias-men från ungdomens religiösa strider
plus en modern skepticism av Buckles
typ, som på ett märkligt sätt bryter
sig mot dramats idealistiska, om Ibsens
Brand erinrande grundton.
Resultatet blev ett mättat och levande
problemdrama, som ännu är i flera
avseenden svårtolkat men unikt i egenskap
både av den sv. litteraturens stora
Sturm- und Drangdrama och dess
första alltjämt levande skådespel. När
det efter flera års upprepade
bearbetningar äntligen kom ut i tryck
passerade det obemärkt förbi. De samtida
bedömarna fann det vårdslöst och
svårbegripligt. Först sedan S. på
1880-ta-let blivit en ryktbar förf, lärde man sig
uppskatta det. S. kunde aldrig förlåta
den sv. opinionen dess kallsinnighet
mot ”Mäster Olof”; den blev hans
ungdoms svåraste besvikelse och
anledningen till mycken bitterhet, som
senare skulle bryta fram. — Under
1870-talet ägnade sig S. åt skiftande
litterära och vetenskapliga
sysselsättningar. Sålunda medarbetade han på
ett 20-tal olika håll i pressen, längst i
Dagens Nyheter (fast medarb. 1873
—-74), där han bl. a. gjorde en
märklig insats som konstkritiker. År 1873
var han några månader red. för Sv.
försäkringstidn. Därjämte gjorde han
en mängd övers, från franska,
engelska, tyska och danska språken. Är
1874 anställdes han som e. o.
amanuens vid K. bibi.; därigenom fick
han, förutom den ganska obetydliga
lönen, en socialt fastare ställning och
tillfälle att ägna sig åt vetenskapliga
arbeten främst på den sv.
kulturhistoriens fält. Samtidigt försökte han sig
ånyo på skönlitterärt förf.-skap.
Berättelsesamlingen ”Från Fjerdingen
och Svartbäcken” (1877) innehöll
humoristiska och realistiska interiörer
från studentvärlden i Uppsala; de
sakna alldeles den djärva
ambitionen i ”Mäster Olof”, men boken slog
an. Uppmuntrad härav men
samtidigt irriterad av ett ekonomiskt
nödläge skrev S. 1879 romanen ”Röda
Rummet” (tr. hösten s. å.), som
medförde hans största yttre framgång.
Boken var inte, som man först trodde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
