Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Swedenborg, Emanuel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Swedenborg
373
Swedenborg
dare har han gjort gällande, att
jordens rotationstid småningom ökats,
att solarna äro ordnade i vintergatan
och att ännu större system finnas, i
vilka vintergatorna äro ordnade. Alla
dessa idéer ha om ock i starkt
modifierad form upptagits av senare
forskare. Hans undersökningar i
metallurgien ha betecknats som det
fundamentala arbetet i dess historia. S:s
geologiska skrifter skulle enligt
sakkunskapens mening ensamma ha varit
tillräckliga att säkra honom ett aktat
namn inom naturvetenskapens
historia. Han har där bl. a. visat, att
Sverige fordom varit betäckt av vatten
och att den östra kusten alltjämt
höjer sig ur vattnet. S:s forskningar
rörande människans nervsystem ha
lett till uppseendeväckande rön på
hjärnfysiologiens område. Han är
sålunda den som visat, att stora
hjärnans bark utgör organet för
förnimmelse- och rörelsefunktionerna. Han
har också först av alla genomfört en
riktig lokalisering av rörelsens centra.
S är som naturvetenskapsman
framför allt den systematiske tänkaren,
som genom sin grundliga beläsenhet
förvärvade en överblick över
forskningens resultat som satte honom i
stånd att föregripa den kommande
utvecklingen. —■ S:s insatser som filosof
äro betydligt mera tidsbundna, och
hans beroende av en äldre tids
naturfilosofi är förvånansvärt starkt. Han
utgår från den cartesianska,
mekanistiska empirismen. Hans ledande
princip är, att materiens natur är rörelse,
och såtillvida är han modern i sitt
tänkande. Ur rörelsen som enhetlig
mekanisk princip vill han ge en
förklaring av hela universum, från den
minsta storheten, den roterande
punkten, som svänger runt i en spiralformig
bana med oerhörd hastighet, och upp
till stjärnsystemens virvelrörelse. Men
samtidigt behåller S. en äldre epoks
teologiska inslag och inriktning. Då
S. vill finna begynnelsen till
universum, utgår han nämligen från
antagandet, att denna måste bestå i en
oändlig rörelse i ett oändligt litet rum.
Han förutsätter då, att denna
oändliga rörelse till upphovsman har Gud
ss. primus motor. Orsaken till
världsutvecklingen ligger således i Gud.
Även här visar han en direkt
överensstämmelse med Cartesius, i jämförelse
med vars atomteori S. dock betecknar
ett avgjort framsteg, emedan han
försöker uppvisa hur atomen är
uppbyggd. Ty den naturliga punkten,
den matematiska punkten, måste
enligt S. äga en inneboende tendens till
rörelse. Att punktens rörelse måste
vara spiralformig åter, beror enligt S.
på att denna rörelse ss. innefattande
de olika rörelsefenomenen, det
fram
åtskridande, det lokala och det
roterande, är den mest fullkomliga.
Genom denna spiralrörelse hos den
naturliga punkten uppstår den första
kroppen i form av ett mot polerna
tillplattat klot. Ett oändligt antal
sådana kroppar uppkomma, varvid
förbindelsen mellan dem antingen är så
stark att de mista sin frihet till
rörelse eller så svag att de bibehålla denna
frihet i fullt mått. De förra
partiklarna bli passiva, de senare aktiva.
Om vi tänka oss en samlad massa av
sådana kroppar, komma de aktiva att
samlas i mitten och de passiva i
periferien, varvid de aktiva och de passiva
balansera varandra i ett slags
jämviktstillstånd. Genom denna jämvikt
i rörelsen uppstår således åter en
kropp av klotform, och på detta sätt
fortsätter bildandet av kroppar upp
till de partiklar, vilka utgöra
materien. —• Intressant är även S:s
psykologi, särskilt hans lära om själen, som
givetvis är ännu mer tidspräglad än
hans kosmologi. Han kan nämligen
icke tänka sig själen som enbart
aktivitet utan förutsätter, att den äger
ett underlag, en utsträckning i
rummet. Äger själen en sådan, måste den
även ha en gestalt. Eftersom allt som
har utsträckning är beroende av
mekaniska lagar, är alltså också själen
en mekanisk princip. I sin psykologi
är emellertid S. beroende även av
Cambridge-platonisterna, och det
kristet-platonska inslaget spränger
den geometriskt-mekaniska
tankegången. Ty S. antar att den högre
värld, till vilken själen hör, är ren
och fullkomlig, medan däremot
kroppen är ”grov och ofullkomlig”. Denna
motsättning leder S. över till en
or-ganisk-vitalistisk naturuppfattning,
nedlagd i en egenartad lära om serier
och grader. Med serie förstås den
helhet, som efter vartannat och samtidigt
omfattar över- och underordnade och
samordnade ting. Graden åter är
enheten i en serie, men kan själv i sin
tur utgöra en serie. Världsalltet
sam-mansättes av ett oändligt antal serier.
Varje serie utgår från en första
substans, vilken som led i en
fortskridande följd utgår från den första
världs-substansen. Denna är skapad av Gud
och princip och upphov för allt i
världen. S. utvecklar samtidigt sin
korrespondenslära. Varje naturligt ting är
enligt denna en representation av ett
andligt ting och detta i sin tur av ett
gudomligt. S. har alltså nu förts över
till en mystiskt-metafysisk spekulation,
och den teologiska åskådning han
framlägger efter krisåret innebär blott
ett steg vidare. Det i kallelsevisionen
givna uppdraget att tolka ordets inre
mening vidgas numera efter hand till
förkunnandet av en ny lära och
upp
rättandet av en ny kyrka. Läran
kallas av S. Den Nya Kyrkans Lära. Den
kristna treenighetsläran förnekas; det
var Gud själv som antog mänsklig
gestalt för att frälsa mänskligheten.
Treenigheten består i verkligheten i
tre väsensdelar hos samma person,
förenade liksom själ, kropp och
verksamhet hos människan, vilka de
motsvara. Människan är skapelsens mål,
Gud har skapat henne för att
förverkliga sitt himmelska rike, vartill
jordelivet utgör en förskola.
Människans uppfostran fortsätter
emellertid i den andliga världen, mellanriket
mellan himmel och helvete. Denna
andevärld är helt analog med den
jordiska tillvaron, t. o. m. äktenskap
finnas, fortfarande av könslig art.
Den yttersta domen gäller icke vår
värld utan andarnas. Efter domen i
andevärlden störta sig de onda själva
ned i helvetet, ty Gud sänder ingen i
fördärvet, ocb Det Nya Jerusalem,
Den Nya Kyrkan, skapas. För S.
sammanfaller detta datum med
avslutandet av ”Vera Christiana
Reli-gio”. Herren blir synlig i Ordet tack
vare sin uppenbarelse för sin tjänare
S. Dennes bibeltolkning utgör alltså
Kristi återkomst. I denna punkt
framträder S:s starka profetiska
medvetande. —■ Hos S. kan en mystisk
disposition tidigt spåras; redan som barn
idkade han den träning, som består
i disciplinering av andningsprocessen.
Denna mystiska teknik med
andningens betvingande är känd som ett
medel att nå extasen. Som nämnts hade
S. så tidigt som 1736 upplevt vissa
extatiska erfarenheter. Det är också
tydligt, att han även före sin religiösa
kris haft förmågan av på minnet
grundade syn- och hörselbilder
(eide-tiska och audetiska upplevelser).
Ge-ncm upplevelserna under krisåret kom
emellertid hans omdöme om de
mystiska tillståndens verklighetsvärde att
förändras, och han tillmätte dem en
helt annan betydelse än tidigare. Av
hans visioner äro Kristus- och
kallelsevisionerna de betydelsefullaste. Den
förra av dessa upplevde S. i ett
tillstånd mellan vaka och sömn, alltså
som en hypnagog
pseudohallucina-tion. Upplevelsen har både visionär
och auditiv karaktär. Framträdande
är också den starka ”närvarokänslan”,
som yttrar sig i att han känner
Kristus hårt krama hans i bön knäppta
händer. Intressant är även att S:s
vision är typiskt aktiv. Av ännu större
betydelse är givetvis kallelsevisionen.
Till förståelsen av denna bidrar, att
S:s kris kännetecknades av tvära
kastningar mellan depressionstillstånd, då
han kände sig ovärdig och fördömd,
och stunder, då han kände sig
förvissad om nåd och förlåtelse. Samtidigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
