Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svennberg, Tore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svennberg
380
Svennberg
ning fick S. aldrig. Hans väg gick
direkt till rampen, och den träning
han fick bestod i att han ständigt
fick spela nya roller, oberoende av om
de lämpade sig för hans
skådespelar-personlighet eller ej. Regi eller
instruktion fanns det föga av vid de
sällskap han i sina yngre dagar
tillhörde, men kamratkritiken gjorde sitt
till för att slipa av kantigheterna och
driva upp den sceniska rutinen. Själv
visste han från början inte mycket
om teater och hade ej heller någon
mera ingående kontakt med
litteraturen, men tack vare sin ovanliga
begåvning, sin utomordentliga
arbets-energi och sin snabba uppfattning
kom han snart att förvärva en
betydande insikt såväl i sin tids
konstnärliga teaterproblem som i den klassiska
och moderna dramatiken.
Temperament och smak förde honom snart
fram emot den realistiska spelstilen.
Det tidigare på sv. scen gällande
konventionella, franskt påverkade maneret
fick aldrig för honom någon betydelse.
Enligt hans egen uppfattning hade de
Ibsenroller han spelade under
1880-och 1890-talen en bestämmande
inverkan på utvecklingen av hans
spelstil i riktning mot verklighetstrohet
och psykologisk sanning. Bland dessa
må nämnas Gregers Werle och
Hjalmar Ekdal i ”Vildanden”, Rosmer i
”Rosmersholm” (där han senare —
1908 —■ med ojämförligt mästerskap
spelade också Ulrik Brendel),
advokat Helmer i ”Ett dockhem”, Ejlert
Lövborg i ”Hedda Gabler”, titelrollen
i ”John Gabriel Borkman” och Skule
Jarl i ”Kongsemnerne”. S. intog vid
denna tid i den allm. meningen sin
plats som den tredje i den sv.
scenrealismens stora trio, vars övriga
namn voro Aug. Lindberg och Emil
Hillberg. S. var måhända mindre
originell än den förstnämnde och
mindre genial än den senare, men han
var i gengäld fri från deras
överdrifter och deras oberäknelighet. Som
Strindbergsskådespelare slog S.
igenom med sin överlägsna tolkning av
Göran Persson vid urpremiären av
”Gustaf Vasa” 1899. Även senare
återkom han till nya uppgifter inom
Strindbergs dramatik, vilka han löste
med överlägsen karakteriseringskonst
och djup inlevelse. Främst stå hans
tragiskt storslagna bild av Advokaten
i ”Ett drömspel” (vid
förstauppföran-det 1907) och hans framställning av
Edgar, kaptenen i ”Dödsdansen”,
förfärande i sin ondska och dock icke
utan en viss makaber humor. Med
sin ståtliga apparition och sin värdiga
hållning lämpade sig S. synnerligen
väl för uppgifter inom det historiska
skådespelet. Brutus i Shakespeares
”Julius Caesar” och Butler i Schillers
”Wallenstein” tillhöra på detta om-
Tore Svennberg.
råde hans bästa skapelser. S. var
emellertid på intet vis främmande för den
modernaste dramatiken. Ett par
Shawroller gav han med stor bravur,
Farfar Meng i Hj. Bergmans
”Patras-ket” växte upp till en ypperlig
karak-tärsstudie, och Direktören i
Pirandel-los”Sex roller söka en författare”
formades med en dubbelbottnad självironi
som mästerligt återgav rollens anda.
En av de sista roller han skapade var
titelrollen i Anatole Frances
”Crain-quebille”, där han med gripande
medkänsla men utan minsta spår av
sentimentalitet tolkade den stackars
vagabondens bekymmerfyllda konflikt
med den officiella rättvisan. Särskilt
det stumma spelet i andra aktens
domstolsscen visade hans mästerskap
som mimiker. Högt beundrad blev
också hans Henri i Géraldys ”Älska”,
vilken han formade till en vacker bild
av äkta manlighet med djupt och
starkt känsloliv under den lugna ytan.
—■ Personligen var S. sällsynt
vinnande. Som karaktär fast, lugn och
rakryggad gick han sin egen väg fram
utan att låta sidoinflytelser eller
tillfälliga modeströmningar påverka sin
konstnärliga övertygelse. I egenskap
av chef för Dramatiska teatern lade
han i dagen en betydande kapacitet
som ekonom och förvaltningsman.
Personligen tillbakadragen tyckte han
mycket illa om den reklam som under
hans senare år alltmera gjorde sig
märkbar inom teatervärlden och höll
sig därför gärna något i bakgrunden
i sina relationer till offentligheten.
Inom skådespelarkretsarna var han
högt uppburen, och när han utsågs till
chef för nationalscenen var
tillfredsställelsen allmän. I sitt sätt att
uppträda var han korrekt och förbindlig,
någon gång en smula sarkastisk men
aldrig skarp eller bitter. Med sin
ståtliga figur och sin pregnanta, lätt
igenkännliga profil kunde han ej undgå
att bli en känd figur i stockholmslivet.
— S. var led. av 1906 års
teaterkommitté och 1912—16 ordf, i Sv.
teater-förb. —• Även inom filmen framträdde
S., i synnerhet på äldre dagar, då han
medverkade i bl. a. ”Säg det i toner”,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
