Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Söderblom, släkt - 1. Söderblom, Jonas - 2. Söderblom, Nathan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Söderblom
424
Söderblom
son (f. 1677, f 1752). En sonson till
dessa, kyrkvärden och
riksdagsmannen Jan Olsson (f. 1737, f 1804),
blev farfar till kyrkvärden och
nämndemannen Jon Olsson (f. 1789, J
1871). Släktnamnet S. antogs av en
av dennes söner, kyrkoherden1 Jonas
S. (S. 1), som blev far till
ärkebiskopen Nathan S. (S. 2). Son till S. 2
är envoyén Staffan S. (S. 3). En
yngre son till S. 1 var agronomen
Johan Tycho S. (f. 1872, f 1940),
som i Västerb. län utförde ett
förtjänstfullt arbete som lantbrukslärare,
mejerikonsulent, sekr. i
hushållningssällskapet och jordbrukskonsulent.
1. Söderblom, Jonas, präst, f.
8 nov. 1823 i Söderala skn,
Hälsingland, f 28 juni 1901 i Norrala skn,
samma landskap. Föräldrar:
nämndemannen och kyrkvärden Jon Olsson
och Margta Olsdotter. — S. blev
student i Uppsala 1844, avlade
teoretisk-teologisk ex. 1846 och
praktisk-teolo-gisk ex. 1847 samt prästvigdes s. å.
Efter att under 15 år ha verkat som
e. o. präst och vandrarepredikant i
Hälsingland återvände han 1862 till
Uppsala och avlade pastoralex. Han
lär ha erbjudits docentur men ville
tillbaka till sin prästerliga gärning i
hembygden. Han blev
kapellpredikant och skollärare i Nianfors 1862,
komminister i Trönö kapellförs. 1863
och kyrkoherde i Bjuråker 1873, i
Häl-singtuna 1882 och i Norrala 1886. —
S. var en man av ursprunglig religiös
kraft, en brinnande ande, för vilken
religionen var allt. En svår religiös
kris förde honom från en
lagisk-pie-tistisk kristendomssyn till en
nyevangelisk uppfattning i Rosenii anda.
Han blev en outtröttlig predikant och
själasörjare. ”Sedan Jonas Söderblom
vart fri lagen, blev han en tröstare som
få för själar i nöd”, lyder en
Norrala-bondes karakteristik.
Väckelsefrom-heten var S:s livsluft, och till sin
kyrkliga läggning var han klart låg-
kyrklig. Från 1870 var han
sockenombud för S. Hälsinglands
missions-fören. och blev 1895 provinsombud
för Evangeliska
Fosterlands-Stiftel-sen. I mycket originell utövade han
dock ett djupgående inflytande i sina
församlingar, liksom han också starkt
påverkade sin äldste son, Nathan S.
(S. 2). — Gift 1863 med Nikolina
Sofia Amalia Blume av dansk börd.
— Litt.: A. Söderblom, ”Nathan
Söderbloms fader” (i N. Söderblom,
”Svenskars fromhet. Ny följd”, 1941).
N. Km
2. Söderblom, Lars Olof
Jona-than (Nathan), kyrkomän, teolog
och religionshistoriker, f. 15 jan. 1866
i Trönö skn, Gävleb. län, f 12 juli
1931 i Uppsala. Son till S. 1. —
Redan i skolan framträdde S:s rika
begåvning, även om den studentex. han
1883 avlade i Hudiksvall icke gjorde
honom full rättvisa. På hösten s. å.
började han sina studier vid Uppsala
univ. och drev dem med utmärkt
resultat. Är 1886 avlade han fil.
kand.-ex. i bl. a. klassiska språk och
övervägde under påverkan av sin lärare
Einar Löfstedt d. ä. att bli klassisk
filolog. Men intrycken från
uppväxtåren bestämde honom för prästbanan.
Tidigt hade hos honom framträtt en
varm, väckelsebetonad fromhet och
ett starkt missionsintresse. Efter
grundligt och framgångsrikt arbete
absolverade han 1892 den dåv.,
synnerligen omfattande teol. kand.-ex.
Redan dessförinnan hade han
företagit en resa till ett kristligt
studentmöte i Förenta staterna (1890), en
färd som vidgade hans synkrets och
skänkte honom intresse för
internationella förbindelser. Är 1893
prästvigdes han av Gottfrid Billing och blev
predikant vid Uppsala hospital.
Samtidigt fortsatte han sina teologiska
studier med sikte på docentur.
Säkerligen under påverkan av sitt starka
missionsintresse valde han som
specialfack religionshist. och där —
såsom han själv uppger — under
inflytande av en uppsats av engelsmannen
Moulton främst iransk religion.
Under ledning av prof. Zetterstéen
började han arbeta sig in i den iranska
religionsurkunden Avesta och dess
språk. Han beklädde posten som
studentkårens ordf, och började redan
nu ge prov på sin lysande vältalighet.
Då avbröt han plötsligt 1894 sin
bana i Uppsala för att tillträda den
plats som legationspredikant och
svensk pastor i Paris, som han sökt
på uppmuntran av ärkebiskop
Sundberg. I Paris skötte han med stor
energi sin befattning och fick genast
kontakt med den talrika svenska
kolonien, icke minst med konstnärer och
författare, bland dem Strindberg, som
han ekonomiskt bistod. Emellertid
fann han även tid att framgångsrikt
fullfölja sitt vetenskapliga arbete.
Meillet var hans lärare i iranska språk
och handledde även hans
religionshist. studier på avestiskt område. S.
trädde också i förbindelse med en rad
lärare vid den då ännu existerande
protestantiska teol. fakulteten och
Ecole Pratique des Hautes Etudes.
Han greps av ett starkt intresse för
fransk protestantism och
reformkatolicism, vilka han senare skulle komma
att presentera för svensk publik.
Överhuvudtaget var det för hans
utveckling avgörande att han under sina
mottagligaste år kom att vistas i det
centrum icke blott för orientalistisk
och religionshistorisk forskning utan
även för litterär och konstnärlig
aktivitet som Paris då utgjorde. Även
om han senare lärde sig att behärska
alla de tre kulturspråken, förblev
dock franskan hans språk framför
andra och för den franska kulturen
bevarade han alltid en särskild
förkärlek. Parisårens kosmopolitiska
miljö motverkade på ett avgörande
sätt den akademiska småstadens
trånga synsätt. De kontakter han
knutit med fransk vetenskap och kultur
skulle han under hela sin kommande
verksamhet komma att omsorgsfullt
vårda. Det första resultatet av S:s
lärda mödor blev den lilla skriften
”Les Fravashis” (1899), hans enda
verkliga specialundersökning, kanske
det av hans religionshist. arbeten
som stått sig bäst, ett ypperligt
spe-cimen av en nybörjare. Är 1901
disputerade han för teol. drsgrad vid
evangelisk-teol. fakulteten vid
Sor-bonne. Hans avh. ”La vie future
d’après le mazdéisme” är ett
omfångsrikt verk, som genast skänkte
sin författare ett berättigat
internationellt anseende. Redan tidigare hade
han sökt den genom Ekmans
biskops-utnämning lediga Uppsalaprofessuren
i teol. prenotioner och teol.
encyklo-pedi, i vars ämnesområde ingingo
bl. a. religionshist., religionspsykologi
och religionsfilosofi. Efter hård
konkurrens med J. A. Eklund utnämndes
S. i juli 1901 till professor. Ovanpå
de sju parisåren innebar
verksamheten i Uppsala en omläggning av
S:s aktivitet. Han lämnade nu den
religionshist. specialforskningen,
övergick till mera allmänna problem och
ägnade sig i stigande grad åt rent
teologiskt och kyrkligt författarskap.
Professuren var ännu vid denna tid
förenad med en prebendeförs. och S.
bosatte sig därför i Stabby
prebende-prästgård, där hans gästfria hem stod
redo att mottaga gäster från när och
fjärran. Som teologisk lärare kom S.
som en frisk fläkt utifrån den stora
Jonas Söderblom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
