Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Söderman, Harry - Söderman, Henrik Wilhelm - Söderman, Ingalill, operettsångerska, se s. 437 - Söderman, Sven, publicist, se s. 436 - Söderman, släkt - 1. Söderman, August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Söderman
435
Söderman
var interimistisk polischef i Oslo vid
själva kuppen, då norrmännen
övertogo makten, varvid han särskilt tog
hand om de politiska fångarnas
befrielse. Händelseförloppet har han
skildrat i ”Skandinaviskt mellanspel”
(1945). År 1951 erhöll han i uppdrag
att ss. rådgivare i västtyska
förb.-republikens inrikesministerium i Bonn
delta i organiserandet av den nya
federala kriminalpolisen samt den
politiska polisen (Verfassungsschutz).
— S. är sedan 1929 red.-sekr. i Revue
Internationale de Criminalistique,
red. för Nordisk kriminaltekn. tidskr.
sedan 1931 och generalsekr. i
Internationella akad. för kriminalvetenskap
sedan 1938 samt ordf, i den
europeiska narkotikakommittén. Bland S:s
skrifter märkas: ”Brottets värld”
(1927), ”Handbok i kriminalteknik”
(tills, med E. Fontell, 1930),
”Modern Criminal Investigation” (tills,
med J. O’Connell, 1935; 2:a uppl.
1950) och ”Minnesbok för
kriminalpolismän” (1938). •— S., som äger
och brukar Berga gård i Turinge skn,
Södermanland, har framträtt som
politisk talare för Bondeförbundet. -—•
Gift 1) 1932—33 med Kerstin
Nobeli; 2) 1934—45 med Barbro
Margareta Dahlin; 3) 1945 med Ingrid
Signe Elisabet Beckman. M. D.
Söderman, Henrik Wilhelm,
affärsman, industriman, f. 29 mars
1829 i Films skn, Uppsala län, f 13
april 1901 i Uppsala. Föräldrar:
upp-sättaren vid Österby bruk Anders S.
och Anna Lovisa Söderberg. — S.
kom 1842 till Uppsala som
skräddar-lärling, var därefter några år
handels-biträde och öppnade 1855 egen
handel i Uppsala. Med skarp blick för
affärer ökade han sin
affärsverksamhet alltmer till att särskilt omfatta
stadens bryggeri- och brännerirörelse.
Mest känd blev S. som grundaren av
Upsala Ängqvarn. Kvarnen, som
byggts 1864, inköptes av S. 1874 och
gjordes s. å. till ab. Företaget, vars
verksamhet från början bestod i att
bedriva kvarnrörelse, tillverka och
förädla sprit samt senare även
fabricera pressjäst, moderniserades och
utvidgades under S:s ledning till
Uppsalas största industri. S. var
bolagets verkst. dir. 1874—77. På
grund av tvistigheter skildes han sistn.
år helt från bolagets ledning men
återkom 1882 och var därefter åter
verkst. dir. till sin död. — S. ägde
flera jordegendomar, bl. a.
Henriks-berg i Rasbo skn. Han var medl. av
Uppsala stadsfullmäktige 1875—78
och 1883—1901. — Gift 1855 med
Anna Josephina Hasselhuhn. ■—Litt.:
W. Kant, ”Upsala Ångqvarns ab.
1874—1924” (1924). An
Söderman, Ingalill,
operettsångerska, se s. 437.
Söderman, Sven, publicist, se s.
436.
Söderman, släkt, vars äldste kände
medl. Jan Jansson (f. 1712, J 1781)
var bonde i Igelsta i Söderby-Karls
skn, Stockholms län. Hans son,
bonden Adam Jansson (f. 1740, f 1794),
hade sönerna Johan och Anders, som
antogo namnet S. Johan S. (f. 1780,
f 1824) var vaktmästare i
Kommerskollegium. Hans son,
kammarskrivaren och kapellmästaren vid
Djurgårdsteatern och Södra teatern i
Stockholm Johan Wilhelm S. (f.
1808, f 1858), som bl. a.
komponerade teatermusik, blev i sitt första
gifte far till tonsättaren August S.
(S. 1), som hade sönerna a)
operasångaren Carl August S. (S. 2), far
till operasångerskorna Greta S. (S. 4)
och Ingalill S. (S. 5), samt b)
litteraturhistorikern och musikkritikern fil.
dr Sven S. (S. 3). En son till Johan
Wilhelm S. i hans andra gifte var
cellisten och bibliotekarien Fredric
Adolph Christopher (Fritz) S. (f.
1838, f 1883).
1. Söderman, Johan August,
tonsättare, kapellmästare, f. 17 juli
1832 i Stockholm, J 10 febr. 1876
därstädes. Föräldrar: kapellmästaren
Johan Wilhelm S. och Wilhelmina
Constantia Hallén. •— Som barn
visade S. inga tecken på särskild
musi-kalitet och var överhuvudtaget så
håglös och besvärlig, att han vid 11
års ålder sändes till sjöss. I Bremen
blev han dock sjuk och måste sändas
hem. Han sattes då i Grundéns
piano-inst., men undervisningen gav till en
början inga märkligare resultat.
Plötsligt vaknade dock hans
musikbegåvning; han gjorde snabba framsteg och
inskrevs 1847 vid Mus. akad:s
läroanstalt. Där studerade han i tre år
huvudsakligen piano och harmonilära
och fick i bägge ämnena goda vitsord.
Några mera djupgående studier
bedrev han dock inte under denna tid.
På egen hand lärde han sig spela
violin och oboe och började snart
medverka i olika orkestrar, delvis av
ekonomiska skäl. Även om detta
arbete gav honom en tidig förtrogenhet
med orkestern och dess möjligheter,
som skulle bli av stor betydelse för
hans senare produktion, blev
förvärvsarbetet ett tvång, som skulle följa S.
hela livet och i viss mån hindra hans
utveckling. Även det sv. musiklivets
torftighet vid tiden för S:s
framträdande verkade hämmande på honom.
Den romantiska konstuppfattningen
från århundradets början, som såg
sitt ideal i den spontant skapande
naturbegåvningen, var fortfarande
gällande. Den mest omhuldade formen
var därför den enkla visan, som
tidigare hade odlats av Geijer, A. F.
Lindblad och J. A. Josephson. För de
större instrumentala formerna och
dess främste företrädare i Sverige vid
denna tid, Franz Berwald, saknade
man allt intresse, och man gick till
och med så långt, att man misstrodde
grundliga studier som en väg till
förkonstling. I huvudstaden dominerade
den enklare teatermusiken, där
rutinerade kapellmästare som Ahlström
och S:s fader voro flitigt verksamma.
I denna musikmiljö kom S. på allvar
in genom att han 1851 blev anställd
som kapellmästare vid E. Stjernströms
teatertrupp. Efter turnéer i Finland
och Sverige, varunder S. med
framgång debuterade som självständig
komponist med feeri-operetten
”Urdur eller Neckens dotter” (1852),
musiken till Topelius’ ”Regina von
Emmeritz” (1853) samt operetten
”Zigenarhöfdingen Zohrab” (1854),
slog sig truppen hösten 1854 ned i
Mindre teatern i Stockholm. Under
de två närmaste säsongerna
komponerade S. vid sidan av
teatermusik också visor samt
manskvartetter, bland vilka märkes den
senare så populära ”Längtan” (Ser jag
stjernorna sprida sitt flammande sken,
1855). På hösten 1856 slog S. på
allvar igenom i Stockholm med
operetten ”Hin Ondes första lärospån”.
Med ekonomisk hjälp av sin chef
Stjernström kunde S. samma höst resa
utrikes för att fortsätta sina studier.
Han valde som studieort Leipzig,
varifrån några år tidigare Albert
Ruben-son och Ludvig Norman kommit hem
och med sina impulser från den
Schu-mann-Gadeska romantiken och sina
strävanden efter större instrumentala
former påbörjat ett
uppryckningsar-bete inom musiklivet, i vilket också
S. inom det vokala och
musikdramatiska området senare skulle deltaga.
Utom de allvarliga studierna för E. F.
Richter blev Leipzigtidens behållning
beröringen med Schumanns, Liszts
och framför allt Wagners konst. S.
var troligen den förste svensk, som
avgjort tog parti för Wagner. Även
Heines lyrik fick betydelse för S., som
tonsatte 8 av hans dikter i
romancykeln ”Heidenröslein” (tr. 1859).
Av övriga kompositioner från denna
utlandsvistelse böra nämnas
balladerna ”Tannhäuser” (tr. 1860) och
”Qvarnruinen” (tr. 1867) båda för
solo och orkester, samt balladcykeln
”Der arme Peter” (tr. 1870). Han
började också på två operor (”Harald
och Anna” och ”Zigenaren”), men
efter hemkomsten sommaren 1857
fingo utkasten ligga ofullbordade och
hans produktion fram till 1860 bestod
mest av scenmusik för Mindre teatern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
