Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Taube, Vilhelm - 5. Taube, Hedvig - 6. Taube, Evert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Taube
458
Taube
Vilhelm Taube. Efter målning av J. H. Scheffel
(detalj).
skottet 1746. Efter att ha uppsatts på
rådsförslag redan 1742 utnämndes
han 1746 till riksråd. Att han mitt
under hattväldets tid erhöll denna
post är ett bevis på den allm. aktning
han åtnjöt, och han stod även i gunst
hos kung Fredrik, som utnämnde
honom till överstemarskalk 1747. T.
blev serafimerriddare 1748. — Gift
1718 med grevinnan Eleonora
Charlotta Bonde. H. E-a
5. Taube, Hedvig Ulrika,
riks-grevinna von Hessenstein, f. 31 okt.
1714, f 11 febr. 1744 i Stockholm.
Dotter till T. 3. — Vid 16 års ålder
tilldrog sig T. Fredrik I:s
uppmärksamhet, och hösten 1730 var dennes
passion för henne det allmänna
samtalsämnet i huvudstaden. Konungen
började till allmän förvåning umgås
i kretsar, som räknades till det
hol-steinska partiet, t. ex. presidenten
O. R. Strömfelt och generalen H. v.
Fersen, enär han där kunde träffa T.
Politiskt blev förbindelsen av
betydelse först mot slutet av 1731 års
riksdag, då Fredriks förhållande till
Hedvig Taube. Målning av L. Pasch d. ä.
1731 (Vibyholm).
Arvid Horn försämrades. Denne hade
visserligen lyckats avstyra, att
prästeståndet gjorde konungen allvarsamma
föreställningar för T :s skull, men
hade i stället i enskild audiens själv
varnat, vilket upptogs onådigt av
Fredrik. T. kallades till hovfröken hos
drottningen 1732. Sedan hon 1734
fött Fredrik en dotter, som emellertid
kort därefter dog, och 1735 sonen
Fredrik Vilhelm, bands konungen
fastare vid henne än förr, och hon lät
förmärka anspråk på att bli erkänd
som maitresse en titre. Skvallret gick,
att hon t. o. m. förmått konungen
att samtycka till en hemlig vigsel.
Trots allt kände hon vanskligheten i
sin ställning och sökte, medan tid var,
skrapa ihop så mycket ägodelar åt sig
och sina barn som möjligt — ännu en
son, Carl Edvard, hade nämligen fötts
1737. Dessa medel togos från Hessen.
Efter påstötningar, som kommo från
drottningen, prästeståndet genom
biskop E. Benzelius och superintendent
Aurivillius (1739), mösspartiet och
hessarna i Fredrik I:s omgivning,
förmåddes denne att avlägsna T. och
hennes barn (sept. 1740). Längre än
till Nyköpingstrakten fick man henne
dock inte. Konungen, som efter
hennes avresa varit otröstlig, uppsökte
henne åter och snart var hon
installerad i Örby i Stockholms närhet
(våren 1741). I juni 1741 framförde
biskoparna Henric Benzelius och H.
Schröder en skriftlig framställning i
frågan, som konungen emellertid i
ganska kort ton vägrade mottaga.
Några dagar senare uppvaktades T.
av två andra präster, som gjorde
henne förmaningar och allvarligt
förehöllo henne att flytta från
huvudstadens närhet. Efter Ulrika
Eleonoras död 1741 var T:s inflytande
obestritt och verkade politiskt i
anti-hes-sisk riktning, under det hennes
förbindelser med franska ministern voro
vänskapliga. Särskilt i
utnämnings-frågor väckte hennes inflytande
anstöt. På Fredrik I:s bedrivande blev
hon 1743 romersk riksgrevinna von
Hessenstein. Om hennes son med
detta namn se bd 3 s. 442. I
början av 1744 födde hon Fredrik en
dotter men avled själv kort därefter.
Hon efterlämnade en stor
förmögenhet och ett värdefullt bo med många
dyrbarheter. Samtlisa lösören
upp-togos till över 1 800 000 daler
kopparmynt. Därtill kommo fastigheter, bl. a.
Ekolsund, Uppsala län, och flera gods
i Holstein. — Litt.: Esther Jacobson,
”H. T.” (1919). T. H.
6. Taube, Evert Vilhelm,
friherre, arméofficer, politiker, f. 8 sept.
1737 på Vassbotten i Mo skn, Älvsb.
län, f 15 aug. 1799 i Karlsbad.
Föräldrar: kaptenen, friherre Carl
Did-rik T. och Märta Christina Ehren-
Evert Taube (6). Målning av L. Pasch d. y.
crona. Brorson till T. 3 och T. 4. —
T., som deltog i det sjuåriga kriget,
blev 1757 fänrik, 1761 löjtnant och
1770 stabskapten vid Lätta
dragonkåren. Efter statsvälvningen 1772
förvärvade T. Gustav III:s ynnest och
gjorde därefter också karriär vid
hovet. Han blev kammarherre 1772,
utnämndes s. å. till major och steg
sedan snabbt i graderna; blev
överstelöjtnant 1775, överste och chef för
Lätta dragonkåren 1776,
generalmajor 1782, överstekammarjunkare 1783
och generallöjtnant 1792. — Ehuru
T. redan vid revolutionen 1772
genom Sprengtportens förmedling kom
i gunst hos Gustav III, var det först
under konungens sista regeringsår
som hans inflytande blev av verklig
betydelse. Han blev först nu i
tillfälle att göra en insats som politiker.
Särskilt genom den trofasthet han
visade under de svåra åren 1788—89,
tycks T. ha tillvunnit sig Gustav III:s
fullständiga förtroende. Han var
också en av dem, som ivrigast
tillrådde konungen att sammankalla
1789 års riksdag och att vid den, till
kungamaktens fördel, utnyttja de
ofrälse ståndens ovilja mot adeln.
Men framför allt kom T. att bli
verksam inom utrikespolitiken och var
inom detta område en av de mest
inflytelserika rådgivarna under
konungens två sista regeringsår.
Förhållandet till det revolutionära Frankrike
var under dessa år det mest
brännande utrikespolitiska problemet. Gustav
III:s planer att i spetsen för en
europeisk koalition söka återupprätta
den franska kungamakten hade i T.
sin mest hängivne förespråkare. Han
var i detta sammanhang bl. a.
verksam som Gustav III:s repr. hos de
landsflyktiga, franska prinsarna i
Aachen och var också sin gode vän
Axel v. Fersen behjälplig vid
planerandet av det franska kungaparets
flykt till Varennes 1791. T. deltog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
