Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Tessin, Nicodemus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tessin
488
Tessin
kammarherre i hennes tjänst företog
han 1687—88 en kompletterande
studieresa till Frankrike och Italien,
delvis föranledd av de utvidgade
planerna på Drottningholms utsmyckande.
Han beledsagades denna gång av
skulptören Burchardt Precht. ■—
Redan före denna tidpunkt hade dock T.
knutits även till Karl XI :s person.
Vid faderns död 1681 efterträdde han
denne som hov- och slottsarkitekt och
blev följ, år även stadsarkitekt i
Stockholm; den sistnämnda sysslan
delade han med halvbrodern Abraham
Winandts. Först under Karl XII:s
tid uppnådde emellertid T. sin
ställning som det sv. konstlivets officielle
ledare — jämförbar med Le Bruns i
Frankrike — vilken möjliggjorde hans
största insatser. Fullmakten härpå
gavs med utnämningen till
överintendent den 21 juni 1697, i första
hand motiverad av de stora arbeten,
som förestodo efter branden i k.
slottet i Stockholm s. å. Utom för de k.
arkitekturuppdragen anlitades T :s
erfarenheter från kontinenten under
denna tid även för en mera
representativ utformning av hovlivet och för
skapande av den konstnärliga ramen
kring tidens högtider och fester.
Bredvid talrika förslag till fest- och
be-gravningsdekorationer, till
uniformspersedlar, praktfordon och dräkter
må nämnas hans insatser som
organisatör av teaterlivet vid hovet. År
1701 utnämndes han i dessa
sammanhang till hovmarskalk och fyra år
senare till överstemarskalk. T. som
stod högt i gunst hos Karl XII,
erhöll 1699 friherrlig och 1714 grevlig
värdighet. Sistn. år utnämndes han
till kansler för Lunds univ. Följ, år
avsade han sig på grund av bristande
tid stadsarkitektämbetet till förmån
för sin elev Göran Adelcrantz. Sedan
de stora byggnadsföretagen under
Karl XII:s krigsår avstannat,
använde konungen T :s organisatoriska
förmåga än mera till administrativa
uppgifter. År 1712 utnämndes han till
k. råd och medlem av
Justitierevisio-nen och 1718 förelåg en utnämning
till chef och högste ordningsman för
hela polisen och justitieväsendet,
vilken post T. dock icke hann tillträda
före konungens död. Bland hans
politiska insatser under dessa år må
nämnas att han 1713 sökte förmå det
oföretagsamma rådet att skicka
und-sättningsexpeditioner till Magnus
Stenbock i Pommern och till Finland.
Följ, år ville han, i strid med Karl
XII:s intentioner, få slut på kriget
genom fredsförhandlingar med
Ryssland och Danmark. Ären 1715—16
var han ordf, i kontributionsränteriet
men kom snart i konflikt med Görtz,
vars finanspolitik han bedömde som
äventyrlig och ansvarslös; till följd
härav måste han lämna detta ämbete
men lyckades i fortsättningen
förhindra flera av Görtz’ planer, bl. a.
tvångsuttagning av spannmål hos
bönderna. Efter regimskiftet anslöt sig
T. till det holsteinska partiet. I
utrikespolitiskt avseende krävde han
liksom detta parti ett närmande till
Ryssland. Sedan Arvid Bernhard
Horn med Fredrik I:s hjälp lyckats
bryta det holsteinska partiets
övermakt 1726 föll T. i onåd och
avskedades från överstemarskalksämbetet
1727; den yttre anledningen härtill
var en obetydlig konflikt med kungen.
Efter sin död begravdes han 1728 i
enkelhet utan att hedras med någon
yttre ståt. — T:s betydelse för den
sv. konstens utveckling under
barockskedet ligger inte endast i hans
konstnärliga produktion i trängre
bemärkelse utan även i mycket hög grad i
hans förmåga att samordna de
konstnärliga strävandena i landet och
målmedvetet ställa dem i det kungliga
enväldets tjänst. Det förhärligande av
kungamakten, som fått sitt mest
förblivande uttryck i den nya
slottsbyggnaden i Stockholm, kunde
förverkligas endast om en omfångsrik stab av
kvalificerade medarbetare inom alla
konstgrenar stod till buds. För de från
fadern nedärvda uppgifterna ss.
Drottningholms fullbordande använde
sig T. ännu av de inom landet
tillgängliga krafterna, bl. a. D.
Ehren-strahl, N. Millich, B. Precht, J.
Syl-vius och J. Ph. Lemke, men fann snart
att dessa i äldre traditioner skolade
konstnärer inte voro till fyllest för att
realisera en barockmiljö av det
moderna kynne, som han själv upplevt
på kontinenten. Fr. o. m. 1693
inkallade han därför ett stort antal
konstnärer från Frankrike, bland
vilka märkas skulptörerna René
Chau-veau och Fouquet, målarna Demeaux
och Evrard Chauveau,
bronsgju-taren Aubry m. fl. Genom hans
försorg skapades vidare för första
gången i Sverige de praktiska
förutsättningarna för bronsgjutning i
monumentalformat genom att 1698 ett
gjuteri inrättades å Rännarebanan vid
Hötorget i Stockholm. Tanken på
konstnärlig återväxt i landet
föranledde T. att under 1690-talet
införskaffa en samling gipser efter antika
konstverk, och han var f. ö. även
sysselsatt med planer på en
konstakademi, vilka dock först under sonen
Carl Gustaf T :s tid som
överintendent skulle komma att förverkligas.
-—■ Redan i de arbeten, där T.
samarbetat med fadern, gjorde sig hans
målmedvetna inriktning på ett
modernt barockideal gällande. Det är
sålunda sannolikt att han påverkat
sin fader vid valet av den romerska
stilen i Riksbankshuset och att hans
plafond- och väggmålningar i
Drottningholms praktgemak ha inspirerats
av den franska inredningskonsten,
liksom att slottsträdgården i
Drottningholm haft Le Nötres verk som
förebild. En särställning intager hans
tidiga ritningar till Sparreska palatset
i Stockholm (fr. omkr. 1680, nu
rivet), som i fasadschemat anknöt till
faderns palatsstil men efter franskt
mönster upptog en även i exteriören
framträdande oval salong i mittaxeln.
I fortsättningen strävade T.
konsekvent efter att tillämpa de principer
som han följt i Drottningholm och i
Sparreska palatset: italienska drag i
exteriörkompositionen, franska i
interiör och trädgårdsanläggningar. Så
framträdde också det nybyggda
Stockholms slott (norra längan som
ombyggnad av gamla slottet fr. o. m.
1688, övriga delar nybyggda efter
branden fr. o. m. 1697) både i sin
helhetsgestalt och i de skickligt
differentierade fasadernas detaljmotiv som
en romersk skapelse, vilken arkitekten
enligt bevarade men ej realiserade
ritningar (1706—12) önskade se
insatt i en stadsmiljö av helt
förändrad karaktär, dominerad av stora
monumentalbyggnader på Norrmalm och
i Staden mellan broarna. I detta stora
projekt till en ny omgivning kring
slottet ingingo planer på en
utbyggnad av Norrmalmstorg (nuv. Gustav
Adolfs torg) till en monumentalplats,
omgiven av fyra palats, vidare en stor
byggnad, Arsenalen, vid
Kungsträdgården, och ett magnifikt
hovrätts-och kanslihus, även inrymmande det
Oxenstiernska palatset, v. om slottets
yttre borggård. Bland alla de
projekterade byggnaderna uppfördes endast
k. stallet på Helgeandsholmen.
Sedermera ha T:s tankegångar endast i
ringa omfattning respekterats, liksom
på grund av byggnadsarbetenas starka
försening slottsbyggnadens interiörer
kommit att präglas av yngre
stilepoker; om arkitektens egna intentioner
i Le Bruns anda vittnar nu främst
inredningen i Karl XI:s galleri
(fullbordad 1726). — På 1690-talet
erhöll T. även uppdrag att efter
Ama-lienborgs brand 1689 uppgöra
ritningar till k. slott i Köpenhamn;
modellen till detta arbete levererades
1697 (ej realiserat) och kan på
många sätt sägas utgöra en förstudie
till det k. slottet i Stockholm.
Överhuvudtaget kom T. både på grund
av sin framskjutna ställning i det sv.
kungahusets tjänst och på grund av
sin i Nordeuropa ovanliga
förtrogenhet med de nya barockidéerna att
anlitas som konstnärlig rådgivare och
arkitekt vid utländska hov. I
Danmark uppgjorde han ytterligare
planerna till Frederiksbergs lustslott
(1697, ej realiserat), till ombyggnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
