Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thorild, Thomas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Thorild
522
Thorild
och i medicin, vilket dock
misslyckades. Från Uppsala-tiden härstamma
de båda avhandlingarna ”Critik öfver
Montesquieu” och ”Lag och rätt”
(båda 1788). Vid den berömda
dis-putationen över den förra var
Gustav III närvarande och förtjustes
över T :s framträdande, men T.
avvisade konungens framsträckta hand.
Två månader senare befann han sig
i England, där han vistades från
slutet av 1788 till sommaren 1790. På
engelska utgav han ”The Sermon of
Sermons” (1789), ett våldsamt
angrepp på prästerskapet, och ”True
Heavenly Religion” (1790), en
filosofisk avh. med anknytning till
Swedenborg. En revolutionär dikt,
”Cromwell”, blev aldrig avslutad.
Någon framgång med sitt
skriftstäl-larskap eller med sina politiska
planer hade T. inte i England. Det
engelska folkets kungavördnad och den
yngre Pitts politik väckte hans avsky
(manuskriptet ”The royal Moon”
1789). Själv hamnade T. vid ett
tillfälle på gäldstugan. Då han
återvände till hemlandet, var han emellertid
på nytt fylld av optimism: den
franska revolutionen hade utbrutit. I
Sverige skulle T. föra dess idéer vidare.
Han utarbetade omedelbart en plan
för reformering av det sv.
styrelseskicket, med vilken han ämnade
vända sig till Gustav III. Avsikten
fullföljdes dock inte. I stället ägnade T.
sina krafter åt en slutuppgörelse med
Kellgrens verksamhet som kritiker
och med den franskklassiska smaken.
”En critik öfver critiker” (1791—92)
är T :s estetiska huvudarbete. Han
understryker kritikens skyldighet ”at
taga hvar sak för hvad den är” och
formulerar med utgångspunkt
härifrån tre allmänna lagar för den
litterära kritiken: man skall ”veta hvad
man skall döma”, man har att ”döma
alt efter sin grad och sin art” och
man måste utgå från att ”ingen ting
göres för sina fels skuld, utan för sit
värdes skuld”. Med den sistnämnda
lagen vände sig T. mot den
härskande kritikens vana att bedöma ett verk
efter av aristokratisk smak bestämda
regler och att som fel betrakta alla
avvikelser från dessa. T. vill skydda
den svage och nybörjaren för en
alltför hård kritik, som kan slå ner det
spirande och nya, men samtidigt
försvarar han den starkes rätt att gå
egna vägar och skapa egna lagar.
Mot slutet av Gustav III:s regering
kastade sig T. på nytt in i den
politiska diskussionen. Han hade
givetvis betraktat förenings- och
säkerhetsakten 1789 som ett steg mot
ofriheten, och då landets finanser efter
ryska kriget råkat i oordning,
hävdade han i skrifter som ”Svar på
hög-målsfrågan, angående en ny
myntför
fattning”, ”Det enda nödvändiga för
et rikes finanser” och ”Uplysning
om handelns sanna frihet” (alla
1792), att penningvärdet vore
beroende av förtroendet för regeringen
och att detta förtroende endast
kunde upprätthållas om makten vore
förankrad i lagen och hos folket. T.
anslöt sig med dessa inlägg till
oppositionen, som just sökte komma
enväldet till livs vid den i Gävle
församlade riksdagen. Samtidigt råkade T.
i strid med Leopold, som nu övertog
Kellgrens roll som försvarare av det
gustavianska kungadömet och den
franska smaken. I ”En critik öfver
critiker” hade T. angripit Leopolds
tragedi ”Oden”, och i ”Uplysning
om handelns sanna frihet” hade han
kännetecknat den franska smaken
som ett uttryck för en tillfälligt
härskande aristokratis intressen och
tyranni. Leopold gick till motangrepp
i skriften ”Den nya lagstiftningen i
snillets värld, något litet i fråga satt”,
och T. replikerade med ”Svar på
luntan emot lag och rätt i vitterheten”.
Striden avbröts emellertid genom
mordet på Gustav III. Den nya
regimen med Reuterholm som den
verklige makthavaren hälsades av T.
med glädje. Reuterholm betraktades
som en tborildian på taburetten, och
hans första åtgärd var att utfärda en
liberal tryckfrihetsförordning. T.
stödde regeringen med skrifterna
”Mildheten”, vari han förordade en
mild behandling av kungamördarna,
och ”Om efterhärmning”, som eljest
är en av T :s finaste estetiska
avhandlingar. Mot slutet av 1792 skärptes
de politiska motsättningarna i landet,
och regeringen kände sig oroad av
utvecklingen i Frankrike, där
kungadömet avskaffats och republik införts.
T. själv blev orsaken till att
tryckfriheten på nytt upphävdes. Han
utgav strax före jul sina memorial om
tryckfriheten av 1786 men försåg
dem med ett företal, ”Ärligheten”,
vari han uppmanade
hertigen-regen-ten att införa fullständig tryckfrihet,
”innan den med blod och våld tages”,
och vari han karakteriserade rikets
fyra stånd som ”de fyra rikets
obestånd”. Skriften beslagtogs
omedelbart, och T. häktades. Efter ett
lysande försvar dömdes han av Svea
hovrätt till fjorton dagars fängelse
på vatten och bröd. Den milda
domen överklagades, och under tiden
försämrades T:s situation genom
oroande händelser i Stockholm (bl. a.
det s. k. Ebelska upploppet) och
genom utvecklingen i Frankrike
(konungens avrättning). Högsta
domstolen höjde straffet till fyra års
landsförvisning. Åtföljd av sin
älskarinna Gustafva Steilich von Kowsky
lämnade T. hemlandet i mars 1793
för att aldrig återse det. Nedbruten
var han dock ingalunda: från den
sista tiden i Sverige stamma hans
jublande, revolutionära ”Sånger i
götiskt lynne”, och överallt i
världspressen hälsades flyktingen som den sv.
frihetens martyr. En kort tid åtnjöt
T. världsrykte. De första åren av
landsflykten tillbringade han i
Köpenhamn, Hamburg och Lübeck.
Alltjämt publicerade han skrifter i
hemlandet: ”Om upplysningens
princip” (1793), en pamflett mot Nils
von Rosenstein, ”Om qvinnokönets
naturliga höghet” (1793) och
”Harmonien eller allmän plan för en
up-lyst och ägta kärleksförening”
(utgiven 1794 men säkerligen skriven
tidigare). De båda sistnämnda ha
senare blivit betraktade som
pionjärarbeten för
kvinnoemancipationssträ-vandena. Sin sympati för franska
revolutionen behöll T. i det längsta,
men efter Dantons fall svängde han
om och riktade våldsamma angrepp
mot Robespierre. Hans nya
inställning, som man möjligen kan
beteckna som demokratiskt-konservativ,
framlades i arbetet ”Rätt, eller alla
samhällens eviga lag” (1794). T :s
politiska omsvängning underlättade för
Reuterholm att bereda honom
anställning i sv. tjänst, och 1795
utnämndes T. till bibliotekarie vid univ. i
Greifswald med prof:s titel och med
skyldighet att hålla föreläsningar
över sv. litteratur. T. inriktade sig
nu på att inför internationellt forum
framlägga sina filosofiska idéer. En
stor del av skrifterna från
Tysklands-tiden äro författade på latin. T:s
filosofiska huvudarbete är ”Maximum
seu Archimetria” (1799), en
sammanfattning av hans filosofiska
system. Som prof, lät han sina lärjungar
försvara en lång rad av honom
skrivna latinska dissertationer, bl. a. i
estetiska frågor. Också T :s tyska
författarskap är omfattande. Vissa av de
tyska skrifterna äro samlade under
titeln ”Die Gelehrtenwelt” (1800). T:s
betydelse som tysk skriftställare är
nära förbunden med hans
frontinställning mot transcendentalfilosofin:
hans kritik av Kant pekar framåt mot
modern filosofi. Till sin död
upprätthöll T. emellertid livliga förbindelser
med Sverige. Han skrev alltjämt sv.
vers. Med ”Götha-Manna Sånger eller
Dahlvisor” (tr. 1819) ingick hans
diktning i ett sista skede, som
förebådade Geijer och Götiska
förbundet. Besökares anteckningar vittna om
att T. även i det avskilda Greifswald
behöll sin entusiasm och sin
strids-glädje. Han var sedan 1797 i ett
lyckligt äktenskap förenad med den
ovannämnda Gustafva von Kowsky.
Han är begravd på Neuenkirchens
kyrkogård utanför Greifswald. — T:s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
