Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Torsslow, Olof Ulrik - 2. Torsslow, Sara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torsslow
IS
Torsslow
men drog sig 1863 tillbaka till
privatlivet. Efter att först ett par år ha bott
på landet och sedan 1865—66 hos en
dotter i Bremen bosatte han sig
slutligen i Stockholm. — T. nämns vid
sidan av Lars Hjortsberg som den sv.
teaterns främste skådespelare under
1800-talet. Han visade redan tidigt
prov på sin mångsidiga begåvning. Då
han anförtroddes Hamlets roll var han
inte mer än 18 år gammal. Det var en
uppgift som han inte helt. mäktade
med; han lyckades inte genomföra
någon självständig tolkning, ehuru
kritiken medgav att han hade ”vissa
lyckliga ögonblick”. T. spelade tidigt
flera betydande roller inom den
allvarliga repertoaren men utnyttjades
annars mest i komedierna. Han blev
snabbt den ojämförligt främste av de
yngre krafterna på detta område och
betraktades som den kommande
förnyaren inom komedin. På repertoaren
stodo åtskilliga av Kotzebues
omtyckta pjäser, där T. fick
framträdande roller. Det ungdomligt överdådiga
och det älskvärt självständiga var vid
denna tid Tzs främsta kännetecken
enligt en översikt i Kometen. Mot
slutet av 1820-talet fördjupades Tzs
konstnärliga uttrycksmedel från roll
till roll. I den allvarliga repertoaren
spelade han bl. a. Karl Gustaf i
Kellgrens ”Drottning Christina”, Erik
XII i Anders Lindebergs ”Blanka”,
titelrollen i Voltaires ”Tankred” och
Axel i Oehlenschlägers ”Axel och
Valborg”. Gåpåarhumöret och den
ungdomliga vitaliteten som T. så
framgångsrikt utnyttjade i komedierna
kom också att i viss mån sätta sin
prägel på hans rollframställning i de
mer vägande styckena, vilket inte var
till fördel. Det hetsiga, uppjagade
spelet mildrades emellertid med tiden
och Tzs spelstil närmade sig alltmer
en lugnare naturlighet. Tack vare sin
mångsidiga och smidiga talang
förmådde han ofta ge liv åt de starkt
konstruerade typer som äro rikligt
förekommande i den tidens
pjäsrepertoar. Är 1833 råkade T. ut för en
olyckshändelse som åsamkade honom
en svår knäskada. Den hindrade
honom för en tid från att uppträda och
gjorde honom för alltid halt. Han
arbetade emellertid energiskt på att
dölja lytet så mycket som möjligt.
Snart var han åter fullt sysselsatt oeh
under sommarsejourerna på
Djurgårdsteatern skapade han några av
sina mest ryktbara roller. Till dessa
hörde Strozzi i Scribes ”Strozzi och
Martino eller Konspirationskonsten”,
en elegant konversationsroll med
vilken T. fick sitt stora genombrott som
karaktärsskådespelare och resonör.
Sedan följde titelrollen i ”Hugo,
hertig av Modena”, Filip i Alfieris ”Fi-
lippo” och titelrollen i Melesvilles och
Duveyriers ”Michel Perrin”, komedin
om den fromme lantprästen som av
misstag blir en av polisministern
Fouchés spioner. Denna roll, där T.
åstadkom en lycklig förening av det
komiska och det rörande, blev en av hans
allra mest beundrade prestationer.
Till rollerna på Djurgårdsteatern
hörde vidare titelrollen i Bulwers
”Riche-lieu”, en psykologiskt väl genomtänkt
karaktärsstudie, samt paradrollen
Bo-lingbroke i Scribes ”Ett glas vatten”.
Tzs tid på Nya teatern under
1840-talet betecknade höjdpunkten i hans
konstnärskap. Till uppgifterna från
denna period hörde Surface i
Sheri-dans ”Tadelskolan”, Miller i Schillers
”Kabal och kärlek”, Claudo Frollo i
Birch-Pfeiffers dramatisering av
Hugos ”Ringaren i Notre Dame” och
Ha-raldsson i dramatiseringen av Emilie
Flygare-Carléns ”Rosen på Tistelön”.
Den största succén blev emellertid
titelrollen i C. Delavignes ”Ludvig
XI”. Av många samtida
teaterbedömare betraktas den sistn. rollen som
Tzs intressantaste. ”Vilken otrolig och
dock levande blandning av vild egoism
och känsla för en högre plikt, av dum
vidskepelse oeh hög intelligens, av
hyckleri och uppriktighet, av
svaghet oeh styrka, av grymhet och
ädelmod, av groteskt och grandiost”
(Jules Lemaitre). Ett annat mycket
lovordat kungaporträtt var Ludvig
XIV i Birch-Pfeiffers ”Markisinnan
de Vilette”. Av Shakespearerollerna
hade T. tidigare med framgång spelat
Macbeth och på Nya teatern tolkade
han Kung Lear — med sedvanligt
mästerskap, enligt samtida utlåtanden.
Sedan T. återvänt till K. teatern
upprätthöll han sin position som landets
ledande skådespelare men lyckades
inte förnya sig. När han för sista
gången stod på scenen, på K. teatern
1863, var det som Michel Perrin, hans
stora glansroll, med vilken han
alltjämt förmådde roa sin publik. — Om
Tzs konst finnas många uttalanden i
den samtida memoarlitteraturen,
uttalanden som befästa hans rykte som
en storartad och mångsidig scenartist.
Även kritiken från samma tid
innehåller övervägande berömmande ord
även om omdömena ibland äro
skiftande — några ha haft svårt att
förlika sig med det patetiska drag som
då och då gjorde sig märkbart i Tzs
allvarligare roller. Gemensamt för alla
är dock erkännandet att T. hade en
ovanlig gestaltskapande förmåga, en
talang som gjorde det möjligt för
honom att ”leva sig in i olika naturer —
de diktade — och identifiera sig med
deras själ utan att mista sin egen.
Hans konst växte fram ur en
formalistisk skola och gick mot individuell
karakterisering och fördjupat
livsstu-dium, ur onatur mot naturlighet, ur
ensidighet mot allsidighet, ur
överdrift mot behärskning” (Bo
Bergman) . — T. var också flitigt verksam
som översättare och bearbetare av
utländska teaterstycken, främst Scribes
och Kotzebues. Han försökte sig också
på eget dramatiskt författarskap och
två av hans arbeten uppfördes z
verskomedin ”Ett försök”, som uppfördes
strängt anonymt och — fastän det
förefaller föga märkligt — fick ett
gott mottagande av kritiken, samt den
historiska komedin ”Marlborough och
Jakobiterna”. — T. beskrives som en
impulsiv natur, lättretad och ömtålig
om sin värdighet, men å andra sidan
uppriktig och rättvis. I de ofta
förekommande teaterbråken drog han sig
aldrig för att sjunga ut. Då han 1834
lämnade K. teatern skedde det i
samband med en uppmärksammad
teater-strid. Han trodde att konflikter skulle
kunna undvikas då han 1856
återvände, men han blev missräknad och
lämnade teatern desillusionerad.
Emellertid bibehöll han ända in i ålderdomen
sin andliga vitalitet och var, enligt
Nordensvan, livfull, tillgänglig och
mångsidigt intresserad. — Gift 1830
med skådespelerskan Sara T., f.
Ström-stedt (T. 2). — Litt.z Bo Bergman,
”O. U. T.” (1945). H. U.
Sara Torsslow.
Litografi efter målning av J. G. Sandberg.
2. Torsslow, Sara Fredrika,
skådespelerska, f. 11 juni 1795 i
Stockholm, t 18 juni 1859 därstädes.
För-äldrarz strumpfabrikören Johan Olof
Strömstedt och Christina Collander.
— T. blev elev vid K. teatern 1807 och
aktris där 1812. Hon gjorde till en
början inga större framsteg, placerades i
mindre roller och tjänstgjorde som
korist. Så småningom utvecklades hon
emellertid till en utomordentligt god
skådespelerska, särskilt inom trage-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
