Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. (Tott), Axel - 2. (Tott), Olof - 3. (Tott), Åke - 4. (Tott), Erik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tott
22
Tott
under striden med hansestäderna åren
kring 1430. Som hövitsman på
Var-berg fungerade han 1434, då
Engelbrekt i spetsen för en sv. här ryckte
fram till platsen. Enligt den
överenskommelse, som då ingicks, fick T.
behålla slottet, medan Engelbrekts fogde
skulle styra kringliggande landsbygd.
Som förhandlare framträdde han sedan
vid sin konungs sida såväl på sommaren
1435 i Vordingborg, då fred slöts med
hanseaterna, som på hösten s. å. i
Stockholm, varvid fredlig uppgörelse
ingicks mellan kung Erik och
svenskarna. Längre än de flesta andra
nordiska stormän höll han också fast vid
Erik av Pommern. Först i början av
1441 lyckades det dennes efterträdare,
Kristofer av Bayern, att draga honom
över på sin sida genom löftet om
Varbergs län på livstid samt några
halländska härader. Den nye
unionsmo-narken fann också användning för
hans tjänster: han fungerade någon
tid som hövitsman på Köpenhamn. —•
Gift 1) med Katarina Axelsdotter,
dotter av Axel Kjeldsson (Krognos)
till Hjuleberg och Katarina
Eriksdot-ter (Puke); 2) med Ingeborg
Ivars-dotter, dotter av lagmannen i
Östergötland Ivar Nilsson (fyrstyckad
sköld). Kj. K.
2. (Tott), Olof Axelsson, marsk,
f. kort före 1400, f 16 sept. 1464. Son
till T. 1 i hans första gifte. — T.
in-skrevs 1414 vid Leipzigs univ. Efter
återkomsten blev han godsägare på
Själland. T. tillhörde till skillnad från
fadern den grupp danska rådsherrar,
som arbetade på Eriks av Pommern
avsättning och inkallandet av
Kristofer av Bayern. Under dennes regering
blev T. riddare och marsk. Han ledde
1449 den danska expeditionen till
Gotland och blev därefter hövitsman på
ön. Då hans halvbror Erik och
ärkebiskopen Jöns Bengtsson 1457 gjorde
uppror mot Karl Knutsson, ingrep T.
med en dansk flotta på de upproriskas
sida. •—• Gift 1) med Karin Falk; 2)
med Johanna Nilsdotter, f före 1456;
3) med Anna Present. K.-G. L.
3. (Tott), Åke Axelsson, riddare,
f. omkr. 1405, f 1477. Bror till T. 2.
— Under början av 1430-talet var T.
faderns hövitsman på Falkenbergs
slott, som dock förstördes vid
Engelbrekts infall i Halland. Länet,
Halland mellan Nissan och Ätran, förblev
emellertid i släktens besittning, och
1441 lovade kung Kristofer att icke
endast fadern utan även T. skulle få
behålla det i sin livstid. Vid faderns
död övertog T. dessutom Varbergs län
(norra Halland). T:s sätesgård var
Hjuleberg strax söder om Ätran. Hans
godsbesittningar voro ingalunda
inskränkta till Danmark, utan även i
angränsande delar av Sverige
skaf
fade han sig gårdar. Hans maka och
båda hans svärsöner (Tord Bonde och
Sten Sture) voro svenskar, och flera
av hans söner bosatte sig i Sverige. I
början av Kristian I:s regeringstid
blev T. riddare och dansk rådsherre.
Vid brytningen mellan konungen och
T:s halvbröder synes han i början ha
stått neutral, men under 1469 indrogos
även hans danska län och gods, och
han måste gä i landsflykt till
Sverige. En av hans söner, Erik Åkesson,
stannade likväl kvar i dansk tjänst,
och möjligheterna till förlikning voro
relativt stora. Trots att T. vid
förhandlingarna 1472 förklarade, att han
ej ville skilja sig från sina bröder,
fick han till skillnad från dem redan
påföljande år tillbaka sina län och
gods. På dödsbädden synes T. ha gjort
ett försök att överflytta Varbergs län
på sonen Bengt, som tidigare tjänat
Sten Sture, i stället för pä Erik
Åkesson, som fått länet tillsammans med
T. 1473. Detta misslyckades doek. T:s
änka fick emellertid behålla mellersta
Halland, som sedan tillföll Bengt
Åkesson. — Gift med Märta
Bengts-dotter av Vinstorpaätten. ■— Litt.: P.
v. Möller, ”Bidrag till Hallands
historia I” (1874); E.Lönnroth, ”Slagetvid
Brunkeberg och dess förhistoria”
(Scandia 1938). K.-G. L.
4. (Tott),Erik Axelsson,
riksföreståndare, f. omkr. 1417,11481. Son till
T. 1 i hans andra gifte. •— Omnämnd
som riddare 1441 framträdde T. som
anhängare till den sv.
riksföreståndaren Karl Knutsson. Denne
överlämnade på hösten nämnda år definitivt
sin sv. regeringsmyndighet till
konung Kristofer, och Krister Nilsson
(Vase) förständigades att efter
val-borgsmässotid 1442 lämna Viborg åt
Karl; i det härom utfärdade
förlik-ningsbrevet nämnes T. som den
sena-res ”tjänare”. Även följ, år, då Karl
Knutsson hade att inför
unionsko-nungen värja sig mot en anklagelse
för delaktighet i Peder Ulfssons-‘ (Boos)
död, åberopas T. som en av den förre
sv. riksföreståndarens män. Hans
giftermål med en Karl Knutssons fränka,
Bengta Mattsdotter (Lillie), tillförde
honom besittningen av det
sörmländska godset Lagnö på Aspö i Mälaren,
där han sedermera ofta uppehöll sig.
Han följde emellertid inte Karl
Knutsson till Finland, där denne uppehöll
sig under Kristofers regering; vid
något eller några tillfällen under
1440-talet återfinnes han i kretsen kring
unionskonungen. — Sedan Karl
Knutsson blivit sv. konung 1448,
trädde T. i hans tjänst. Han deltog i den
av Magnus Gren ledda expedition till
Gotland, som åsyftade att bringa
denna ö under sv. välde. Något senare
utsågs T. till en av de sv. delegaterna
vid unionsmötet i Halmstad 1450.
Gotlandsföretagets och
Halmstads-förhandlingarnas ur sv. synpunkt
ytterst olyckliga utgång gick ut över
Magnus Gren, som fick lämna ifrån
sig Åbo slott, som övertogs av T. Snart
utbytte han emellertid Åbo mot
Nyköping, det förnämsta fästet i den
provins, där han hade sitt huvudsakliga
hemvist som sv. godsägare. —•
Åtskilliga omständigheter torde emellertid
ha bidragit att fjärma T. från Karl
Knutsson och hans regeringssystem.
Han deltog visserligen i
samhällsarbetet — han var en av Sveriges delegater
vid Vadstenamötet 1455, där han
framträdde som oppositionsman. I
kriget mellan Karl Knutsson och
Kristian I tycks han inte ha spelat någon
framträdande roll; kanske bidrog
härtill, att hans halvbror Olof var en av
den danske konungens mest betrodda
hövitsmän. T: s andra äktenskap, med
Elin Gustavsdotter, gjorde att han
kom i släktskapsförhållande till
ärkebiskop Jöns Bengtsson (Oxenstierna),
oppositionspartiets ledare. Då denne
1457 drev Karl Knutsson från den sv.
tronen, fick han bistånd av T.; stor
andel i de upproriskas framgång hade T: s
halvbror Olof, som i spetsen för en
dansk flotta infann sig i
Stockholmstrakten tidigt på våren 1457 och i hög
grad bidrog till att Stockholms slott
kapitulerade i mars detta år.
Ärkebiskopen och T. utsågos av
upprorsmännen till riksföreståndare. Den
se-nares närmaste uppgift blev att
försäkra sig om den finländska riksdelens
samtycke till regimskiftet. På
sommaren 1457 avseglade han till Finland.
Till stor del tack vare hans
bemödanden sammanträdde en finsk riksdag i
Åbo och valde Kristian till konung;
utan alltför stora svårigheter
förmådde T. Karl Knutssons anhängare
på Viborg att till honom överlämna
detta fäste. T., som av Kristian I fick
titeln hovmästare, utsågs även av
denne till hövitsman på gränsborgen i
öster; senare erhöll han av sin nye
härskara hövdingeskapet över
Tavaste-hus’ län. Han torde nu ha intagit en
mycket bemärkt officiell ställning: så
var han exempelvis närvarande vid
uppgörandet av förbundstraktat
mellan det nordiska unionsriket och Tyska
orden. Vid tiden för Kristian I:s
fördrivande ur Sverige torde T. närmast
ha varit ansluten till ärkebiskop Jöns
Bengtssons partigrupp. Han var
sannolikt emot återinkallandet av Karl
Knutsson 1469 och hjälpte till att
driva honom från tronen följ, år; han
åtföljde honom då till Finland och
uppehöll sig själv sedermera en tid
på Viborgs slott, residensorten i hans
finländska förläning. — Snart nog
framträdde T. emellertid på nytt i sv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
