Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. (Tott), Erik - 5. (Tott), Ivar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tott
23
Tott
rikspolitik, denna gång i samband
med de maktsträvanden, som han och
flera av hans bröder från oeh med
1460-talets mitt sökte förverkliga. I
tidens förvirrade internordiska
konfliktläge sökte Axel Pederssons (T.
1 :s) söner skapa sig en egen position,
oberoende av de gamla
nationalitetsgränserna. I sept. 1466 ingick T:s
broder Ivar äktenskap med Karl
Knutssons dotter Magdalena, och snart
därefter utsåg det sv. riksrådet T. till
riksföreståndare. Det skedda innebar
ett åsidosättande av den förre
riksföreståndaren Jöns Bengtsson, som nu
avlägsnades dels från sitt
riksförestån-darskap, dels från innehavet av
Stockholms slott. Någon längre tid fick T.
emellertid inte utöva regeringsmakten
i Sverige. En folklig
meningsrikt-ning, för vilken särskilt Nils Sture
gjorde sig till tolk, krävde
återkallandet av Karl Knutsson. Detta krav
stöddes av T. och hans broder Ivar,
som nu kommit i öppen fejd med
Kristian I. T. deltog också i riksdagen i
Stockholm på hösten 1467, då Karl
Knutsson blev kung. Åt dennes frände
oeh efterträdare som utövare av
regeringsmakten i Sverige,
riksföreståndaren Sten Sture d. ä., synes T. i
likhet med några av sina bröder ha gett
sitt stöd. I den stora uppgörelsen
mellan herr Sten och Kristian, som i
okt. 1471 kulminerade i slaget på
Brunkeberg, synes han inte ha spelat
någon större roll. Måhända har han
varit unionsvänlig i en utsträckning,
som inte helt tilltalade
riksföreståndaren; som sv. delegat deltog han
också i ett unionsmöte vid midsommaren
1472. — T:s huvudsakliga politiska
insats under hans återstående är torde
ha gällt frågor, som gällde
gränsproblemen i öster och som han i sin
egenskap av Viborgs styresman hade
att taga ställning till. Hans
medverkan anlitades även för avgörandet av
livländska spörsmål. T:s garnison på
Viborg drev stundom en verksamhet i
Finska viken och angränsande
trakter, som kunde övergå i rena kaperier.
T. torde livligt ha understött den
finländska kolonisation frän
Saimabyg-derna och norr ut, som börjat redan
på 1300-talet. De nya områden, som
sålunda vunnos åt den sv. kronan,
lägo emellertid på andra sidan om den
östgräns, som stadgats för Sverige i
Nöteborgsfreden. De kunde därför bli
föremål för rättskrav oeh
krigshandlingar från rysk sida. Så skedde
också, framför allt sedan Novgorods
politik alltifrån 1470-talet allt
eftertryckligare bestämdes av den uppåtgående
moskovitiska .stormakten. Till skydd
mot ryssarna började T. 1475
anlägga ett fäste i Haukivesibygden, som
han själv kallade ”Sankt Olofs borg”
men som vanligen kom att benämnas
Nyslott. Kriget med ryssarna fyllde
T:s sista år; deras angrepp blevo
särskilt ihärdiga, sedan staden
Novgo-rod i jan. 1478 helt underkastat sig
det storryska riket. Han sökte fä tyska
städer att gå med på handelsblockad
mot ryssarna, men hans strävanden
försvårades av hanseaternas
konkurrens i fråga om Viborg. T. avled i
början av 1481. — Gift 1) med Bengta
Mattsdotter (Lillie); 2) med Elin
Gustavsdotter (Sture, tre sjöblad). —
Litt.: C. G. Styffe, ”Bidrag till
Skandinaviens historia” (3, 1870; 4,
1875); A. Skoglund, ”De yngre
Axelssönernas förbindelser med Sverige
1441—1487” (1903); K. Fabricius,
”En nordisk lendsmands liv i det
15 :e århundrede” (Historisk tidskr.
1904) ; Kj. Kumlien, ”Karl Knutssons
politiska verksamhet 1434—1448”
(1933); E. Lönnroth, ”Sverige och
Kalmarunionen 1397—1457” (1934);
densamme, ”Slaget på Brunkeberg och
dess förhistoria” (Scandia 1938); S.
Kraft, ”Sveriges historia till våra
dagar”, III: 2 (1944). Kj. K.
5. (Tott), Ivar Axelsson, riddare,
f. omkr. 1420, t 1 okt. 1487 på Lillö i
N. Äsums skn, Kristianst. län. Bror
till T. 4. — T. blev riddare under
Kristofers regering oeh inträdde i
danska riksrådet i början av Kristian
I:s tid. Hans viktigaste gods Lillö och
Härlöv lågo i nordöstra Skåne, och i
samma trakt voro hans pantlän,
Sölvesborgs slott, staden Vä samt Gärds
och Villands härader belägna. En
första vändpunkt i T:s liv
inträffade 1464, då han efter bröderna Olofs
och Filips bortgång övertog Gotland
som pantlän. Genom sitt giftermål tvä
år senare med den 1465 för andra
gången avsatte Karl Knutssons
dotter kom han att få stora ekonomiska
intressen att bevaka även i Sverige.
Under förhållanden, som ej helt
kunna klarläggas, inträffade 1467 en
direkt brytning mellan T. och den danske
konungen, som lät beslagtaga de av
T:s gods oeh län, som han kunde
komma åt. T. å sin sida medverkade
i de militära operationer, som på
hösten s. å. ledde till att hans svärfader
ånyo blev Sveriges konung. Det var
meningen, att T. vid dennes död skulle
inträda som regent. Så blev emellertid
icke fallet. På dödsbädden
legitimerade Karl Knutsson sin frilloson Karl
Karlsson och uppdrog åt sin systerson
Sten Sture (den äldre) att förestå
riket och att bevaka sonens intressen.
T. valde att stödja Sten Sture mot den
gemensamme fienden Kristian I.
Riksföreståndaren gick i gengäld med på
att Karl Karlssons arvsanspråk
underkändes. Bland de många gårdar,
som vid arvsskiftet efter kung Karl
Ivar Axelsson Tott. Målning (detalj) av
okänd konstnär (Gaunp, Danmark).
tillföllo T:s maka, kunna särskilt
nämnas Rönö i östra Östergötland och
Haga vid Enköping. Även med stora
förläningar knöts T. av Karl
Knutsson och Sten Sture närmare till
Sverige, varvid Stegeborgs län i
Östergötland och Borgholm med Öland voro
de viktigaste. T:s krav på att återfå
sina danska gods och pantlän
tillhörde de stående frågorna på 1470- och
1480-talens unionsmöten.
Tillfredsställandet av dessa var ett av de
viktigaste villkoren för unionens
återupprättande, men T:s ställning i Sverige
var dock icke sådan, att problemet
kunde reduceras till rent köpslående
mellan honom och den danske
konungen. Lillö återfick T. senast 1477.
Med tiden blev förhållandet mellan T.
och Sten Sture allt sämre, i synnerhet
sedan T. vid brodern Eriks död 1481
lyckats att tillsammans med brodern
Laurens lägga beslag på den
bortgångnes län, Viborg, Nyslott och
Ta-vastehus. När även Laurens Axelsson
gick bort tvä år senare, ingrep
riksföreståndaren emellertid och företog
ett krigståg till Gotland. T. måste
avstå från ovannämnda östfinska län
men fick i stället som förmyndare för
Laurens Axelssons barn behålla
dennes län Raseborg och erhöll även
säkrare besittningsvillkor för Borgholm.
Vid ett rådsmöte 1484 misslyckades
T. med ett försök att få sin svärson
Arvid Trolle utsedd till
riksföreståndare i stället för Sten Sture. Den
definitiva brytningen med denne
inträffade 1487, då herr Sten lät belägra
T:s svenska slott. Även kung Hans
rustade, och T. ställdes inför valet
mellan svenskt och danskt. Han
överlämnade Gotland, som alltid formellt
varit ett danskt län, till kung Hans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
