Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Trolle, Arvid - 3. Trolle, Erik - 4. Trolle, Gustav
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Trolle
43
T rolle
i Sten Stures ställe (1483). T.
biträdde sin svärfai’ i dennes mer eller
mindre helhjärtade försök att
uppnå en kompromiss och försoning med
konungarna Kristian och Hans. Först
efter Ivar Axelssons fall och död 1487
skapades emellertid förutsättningar
för T. att på ett självständigt sätt
fullt ut draga de politiska
konsekvenserna av sitt danska giftermål.
Under 1490-talet framträdde han som
den främste och mest målmedvetne
unionsbefrämjaren inom den sv.
högaristokratien. Hans intresse för
unionen och dess återställande har haft
sin växtkraft dels i
rådsaristokratiens strävan att skydda sin makt
gentemot riksföreståndaren och
dennes diktatursträvanden, dels och
säkerligen framför allt i omsorgen om
hans egna och hans familjs oerhörda
godskomplex i gränslandskapen och
i Danmark. I maj 1497
sammanträffade han på Lyckå slott i Blekinge
med Kung Hans’ ombud. Som repr. för
den mot Sten Sture upproriska
råds-aristokratien avslöt han där med
danskarna en rad artiklar, som gingo ut
på att kung Hans skulle inkallas som
konung i Sverige men på de för
aristokratien förmånliga villkor, som
stipulerats i Kalmar recess 1483. När
kung Hans redan år 1501 åter fördrevs
från Sverige, såg sig även T. tvungen
att lämna landet. Han dog efter några
år i landsflykt och begrovs i Lunds
domkyrka. — Gift 1) omkr. 1460 med
Kristina Johansdotter (Gädda); 2)
1466 med Beata Ivarsdotter (Tott), f
1487; 3) 1488 med Brita Turesdotter
(Bielke). —• Litt.: P. Sjögren,
”Släkten Trolles historia intill år 1505”
(1944). P. Sj.
3. Trolle, Erik Arvidsson, riddare,
riksråd, lagman, f. omkr. 1460, t
1529 eller 1530. Son till T. 2 i hans
första gifte. — Efter studier vid univ.
i Rostock och Köln (inskriven 1480
resp. 1482) erhöll T. kanonikat i
Linköping och Uppsala. Han lämnade
emellertid snart den klerikala banan
och ingick äktenskap 1487. Sin hustrus
gård Ekholmen i Veckholms skn i
Uppland gjorde han till sin sätesgård,
och med denna som centrum förläde
han sin godsexpansion huvudsakligen
till mälarlandskapen. År 1488 vann T.
inträde i riksrådet, och efter Hans
Åkessons (Tott) död 1492 blev han
lagman i Närke. Han utsågs 1496 till
underbefälhavare i ryska kriget.
Liksom sin fader deltog också T. i
upproret mot Sten Sture d. ä. 1497 och
blev vid kung Hans’ kröning i nov.
s. å. slagen till riddare. T. gick dock
icke som sin fader i landsflykt, då
herr Sten efter kung Hans’
fördrivande 1501 åter hade kommit till
makten. T:s uppsvenska orientering har
säkerligen varit ägnad att länka hans
politiska intressen in på banor, som
något avvikit från hans faders. Hans
förhållande till Svante Nilsson var
i början av dennes
riksföreståndar-tid tämligen gott; han deltog aktivt
i krigsföretagen mot Danmark och
lät sig också utnyttjas i
diplomatiska värv, vartill han med sina
betydande språkkunskaper och sin höga
bildning synes ha varit väl skickad.
I och med att Svante Nilsson efter
hand visade tendenser att förnya Sten
Sture d. ä:s diktatursträvanden,
anslöt sig emellertid T. till
stormanna-oppositionen, där han intog en
ledande ställning, och efter herr Svantes
död uppställdes han som denna grupps
kandidat till riksföreståndareposten. I
jan. 1512 valdes han också av sina
anhängare, men Sten Sture d. y. lyckades
omintetgöra valet och blev själv
utsedd till riksföreståndare i juli s. å.
Efter sonen Gustavs utnämning till
ärkebiskop blev T. indragen i dennes
strid med Sten Sture d. y., fastän
han sannolikt verkat för utjämning
och försoning. Riksföreståndaren lät
fängsla honom 1516, och sin fulla
frihet återfick han ej förrän vid
danskarnas anfall mot Sverige 1520. Av kung
Kristian II insattes han som lagman
i Uppland samt som led. i den
tillförordnade regeringen. Vid Gustav
Vasas uppror flydde T. till Danmark
i slutet av 1521 eller början av 1522.
Han fick 1528 tillåtelse av Gustav
Vasa att återvända till Sverige, där
han även återfick sin ställning som
riksråd samt sina sv. gods, vilka
in-dragits till kronan. — Gift 1) 1487
med Ingeborg Filipsdotter (Tott); 2)
omkr. 1512 med Karin Eriksdotter
(Gyllenstierna). P-Sj.
4. Trolle, Gustav Eriksson,
ärkebiskop, f. sannolikt 1488 (döpt 21 sept.
detta år), t 1535 i Flensburg. Son till
T. 3 i hans första gifte. — T. bedrev
studier i Köln och Rom 1511—15 och
förvärvade magistergraden. Sedan
planer varit uppe att utnämna honom
till biskop i Linköping, erhöll han
1513 domprostbefattningen där.
Genom energiskt bedrivande av hans
fader, Erik Trolle, och med stöd och
förord av ärkebiskopen i Uppsala, Jakob
Ulvsson, valdes han 1514 till dennes
efterträdare och vigdes till sitt
ämbete i Rom följ. år. Tiden för T:s
utnämning kännetecknas i vårt land av
en växande motsättning mellan stat
och kyrka. Riksföreståndaren sökte
med stöd av de bredare lagren utöka
sin makt på samhällslivets flesta
områden. Liksom stora grupper av det
världsliga frälset kände sig även
kyrkan hotad av den statliga
expansionen. Dessa intressemotsättningar,
främst av ekonomisk natur, mellan
stat och kyrka voro sannolikt den
djupaste orsaken till den svårartade
konflikt, som uppstod mellan Sten
Sture d. y. och T. omedelbart efter den
senares hemkomst från Rom. Att
striden fick ett så våldsamt och
oförsonligt förlopp torde emellertid också få
tillskrivas personliga orsaker. Såväl
riksföreståndaren som ärkebiskopen
voro mycket unga män, Sten Sture ej
fyllda och T. obetydligt över 25 år;
båda voro stridbara, målmedvetna och
hänsynslösa. T:s oförsonlighet mot
Sten Sture synes ha ökats av att hans
fader 1512 utmanövrerats från
riks-föreståndareskapet av herr Sten.
Konfliktens tändande gnista var en tvist
om Stakets län. Då T. vägrade att böja
sig för riksföreståndarens vilja, grep
denne till vapen under motivering att
T. underhöll landsförrädiska
förbindelser med kung Kristian. T.
förklarade dessa anklagelser helt ogrundade,
och inga bevis finnas för att han
verkligen bedrivit stämplingar med
danskarna redan vid den av Sten Sture
påstådda tidpunkten, d. v. s. innan
riksföreståndaren själv grep till
vapen. Påstående står emot påstående,
och man måste räkna med möjligheten
att Sten Sture uppkonstruerat sin
anklagelse för att få en förevändning
att krossa sin motståndare. Han ville
ha ryggen fri inför den väntade
kraftmätningen med Danmark. I okt. 1516
började Sten Sture belägra Stakets
slott, som kapitulerade i dec. 1517,
varvid T. föll i fångenskap och
tvingades avsäga sig ärkebiskopsämbetet.
Dessförinnan hade han på en riksdag
i nov. 1517 blivit dömd till
avsättning. Efter Kristian II:s segerrika
krigståg mot Sverige 1520 återfick T.
friheten och sitt ärkebiskopsämbete
och krönte Kristian till Sveriges
konung den 4 nov. s. å. Inom den
historiska forskningen råda delade
meningar om vilken roll T. spelat i
Stockholms blodbad. Bl. a. har diskuterats,
om han varit den egentlige
initiativtagaren och den pådrivande kraften eller
om han blott utnyttjats som ett
verktyg i kung Kristians hand. Säkert är,
att T. inför kung Kristian anklagat
sina motståndare inom Sturepartiet
och framställt vittgående
skadeståndsanspråk och därmed givit konungen en
förevändning att skrida till handling.
Det är emellertid ytterst osannolikt,
att vedergällningsaktionen förlöpt helt
i enlighet med T: s önskningar; i
synnerhet kan det anses uteslutet, att
han yrkat på eller ens tillrått
biskoparna Mattias’ och Vincens’
avrättning. Då kung Kristian efter
blodbadet återvände till Danmark, insattes
T. i den tillförordnade regeringen,
inom vilken starka slitningar dock
snart uppkommo, framför allt mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
