Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Waldén, Ola - Waldenström, släkt - 1. Waldenström, Paul Peter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Waldenström
159
Waldenström
en skicklig lek- och folkdansledare
och utgav inom detta gebit en
handbok, ”Friluftslekar från Nääs.
Springlekar och bollekar” (1912; 2:a uppl.
1918). — Vid riksdagen 1911
uttalade W. sig i anslutning till en
motion av Knut Kjellberg för
konfessionslös religionsundervisning i
skolorna. överhuvud uppträdde han
gärna mot prästerskapets ”intolerans
och oförstående av de strävanden och
rörelser, som gå genom vår tid”. Som
led. av konsistoriekommittén 1914—
18 yrkade han på domkapitlens
avskaffande och ersättande med
läns-direktioner. — Gift 1899 med Ida
Gustava Johnsson. S. Sw.
Waldenström, släkt,
härstammande från kronofogden i Norrviken i
Bohuslän Bengt Månsson (f. omkr.
1637, t 1712). Bland dennes barn,
vilka antogo släktnamnet W.,
märkes tullförvaltaren i Uddevalla,
överkrigskommissarien Anders Bengtsson
W. (f. 1665, f 1725), far till
kyrkoherden i Ör i Dalsland,
kontraktsprosten John W. (f. 1695, f 1758).
Sonsöner till denne voro bröderna
komministern i Råggärd i Dalsland
Anders W. (f. 1762, f 1825),
komministern i Dalskog i Dalsland Erik
Gustaf W. (f. 1768, f 1837) samt
skolläraren och klockaren i Näsinge
i Bohuslän Carl Magnus W. (f. 1775,
t 1852), från vilken en i Norge
bosatt gren av släkten härstammar. —
Sonsöner till komministern Anders
W. voro bröderna a) föreståndaren
för Sv. missionsförb., lektorn Paul
Peter W. (W. 1), far till advokaten
i Stockholm Johannes W. (f. 1872).
f. d. kammarrättsrådet Esaias W.
(f. 1874) och dir. Martin W. (W. 5),
far till dir. Erland W. (W. 7), b)
prof. Johan W. (W. 2), far till prof.
Henning W. (W. 3), vars son är
prof. Jan W. (W. 6), och till f. d.
lasarettsläkaren vid kirurgiska avd.
på lasarettet i Falun Johan W. (W.
4) samt c) häradshövdingen i Södra
Möre domsaga Alfred W. (f. 1843,
f 1925), far till finske konsuln, jur.
kand. Olof Alfred W. (f. 1900). — En
yngre, ännu levande gren av släkten
härstammar från en yngre son till
kronofogden Bengt Månsson, Georg
Bengtsson W. (f. 1674, f 1742), som
var fältbokhållare under Karl XII: s
krig och sedan ägare av övre Häröd
i Röra skn på Orust.
1. Waldenström, Paul Peter,
skolman, religiös ledare, politiker, f.
20 juli 1838 i Luleå, f 14 juli 1917 i
Lidingö. Föräldrar:
provinsialläkaren Erik Magnus W. och Margareta
Magdalena Govenius. — Efter
undervisning i hemmet samt skolgång i
Luleå och Uppsala blev W. student 1857,
fil. kand. 1862 och fil. dr 1863, allt
vid Uppsala univ. Han prästvigdes
1864 och avlade pastoralex. 1873. Vid
ett par tillfällen sökte W. pastorat
men förbigicks under hänvisning till
den försoningslära han drev. W. var
adjunkt vid läroverket i Växjö 1862
—64 samt lektor vid läroverket i
Umeå 1864—74 och vid läroverket i
Gävle 1874—1905. År 1889 blev W.
teol. hedersdr vid Yale-universitetet
i Förenta staterna. — Under
anställning 1857—58 som informator i
Kalmar hos landshövding Skjöldebrand
genomgick W. en religiös kris, som
utmynnade i en personlig
”avgörel-se” 1858. Sin religiösa påverkan fick
W. förnämligast genom läsning av
gamla uppbyggelseskrifter, främst J.
Arndts ”Sanna kristendom”, samt
genom sin personliga kontakt med
de s. k. läsarna i Kalmar. Denna
skapade emellertid konflikter mellan
honom och landshövdingen, så att W.
slutligen måste lämna Kalmar och
återvända hem till Luleå. Också
fadern ställde sig oförstående till
sonens nyvunna tro. — Strax efter sin
omvändelse började W. uppträda
offentligt som förkunnare. Det var
ålderdomshemmet i Kalmar, som blev
hans första verksamhetsfält. Redan
där möttes han av motstånd och blev
portförbjuden. W. slöt sig 1859 till
den kände väckelsepredikanten Carl
Olof Rosenius och verkade inom den
rörelse vars mittpunkt och ledare
Rosenius var. Denna nyevangeliska
fromhetsriktning satte sin prägel pä
W: s liv de närmaste åren. Han fick
1868 efter Rosenius övertaga
redigeringen av tidn. Pietisten, och för
den svarade han i nära femtio år. Den
gärning han här utförde satte djupa
spår i dåtida religiöst liv. När W.
blev redaktör för Pietisten kom han
på ett helt annat sätt än tidigare in i
den evangeliska och lågkyrkliga
riks-politiken. Härtill bidrog också att
han 1868 blev led. av det första allm.
kyrkomötet. Han kom snart att spela
en framträdande roll inom
Evangeliska fosterlandsstiftelsen och blev
från denna tid den ständige talaren
vid de stora mötena både i Stockholm
och i landsorten. — Den första stora
striden kring W. började i Umeå
1870. Upprinnelsen var W:s fråga:
”Var står det skrivet?” som replik
på en prästs utsago, att Gud vore
”försonad i Kristus”. Frågan blev
utgångspunkten för ett intensivt
bibelstudium, och först 1872 hade W.
kommit till klarhet i försoningsfrågan.
I en uppmärksammad predikan 1872,
publicerad i Pietisten, hävdade W.,
att försoningens innebörd inte var ett
Guds försonande med människan utan
ett människans försonande med Gud.
Vad som behövdes för människans
sa
lighet vore, menade W., inte en
försoning, som blidkade Gud, men en
försoning, som borttog människans
synd, och en sådan försoning hade
skett genom Kristus. I ett flertal
skrifter utvecklade W. sedan under de
närmaste åren sin nya åskådning.
Med sin predikan i Pietisten och
sina efterföljande skrifter, i vilka W.
på flera punkter reviderade sin
uppfattning i försoningsfrågan från 1872,
gav W. upphov till den stora
förso-ningsstrid, som fortsatte under en
följd av år och ledde till teologiska
fejder och debatter inte endast på
kyrkligt håll utan också bland de
fromma kretsar, som hade sitt
andliga hemvist inom Evangeliska
fosterlandsstiftelsen. Före striden i
försoningsfrågan och medan denna
pågick började de s. k.
friförsamlingarna att bildas, till en början som
nattvardsföreningar. W. intog först
en tveksam hållning till de enskilda
nattvardsgångarna men antog 1876
en kallelse att tjänstgöra vid
nattvardsfirande inom Uppsala
missionsförening. Då någon kyrka inte
upplåts, hölls nattvardsfirandet i ett
missionshus, och där hade W. som präst
inte rätt att utdela nattvarden. En
varning tilldelades honom därför av
domkapitlet, och den stadfästes av
K. M:t. Evangeliska
fosterlandsstiftelsen ställde sig på kyrkans sida
och avskedade sådana ombud som
deltogo i enskilda nattvardsgångar.
W. och flera andra hade avskedats.
För W. medförde detta att han
rycktes in i händelsernas centrum. På
initiativ av W. tillkom den s. k.
natt-vardspetitionen, som i juni 1877
överlämnades till konungen. Petitionen
utmynnade i en begäran att
nattvardens bruk skulle bli fritt. Petitionen
ledde inte till någon åtgärd. Den
dubbla stridslinje, som drogs upp av
försoningsfrågan och nattvardsfrågan,
ledde till Sv. missionsförb:s bildande
1878. W. blev invald i dess första
styr, men kvarstod som präst inom sv.
kyrkan ända till 1882. När E. J.
Ekman 1904 lämnade ledningen av
Missionsförb. blev W. dess ledare. Till
missionsföreståndare utsågs han 1908,
sedan han de mellanliggande åren
varit styr:s ordf. W:s tid som
föreståndare föi- Missionsförb. var för
detta en i många avseenden
betydelsefull tid. För W. var dock Missionsförb.
framför allt ett missionssällskap, i
vilket han från början önskade se alla
kristna samlade för gemensam
mission. Av alla strider och debatter
kring kyrkofrågor och
församlings-ideal skulle man lätt kunna dra den
slutsatsen, att W. var en kyrkans
fiende. Man kommer sanningen
närmare genom att säga, att han var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
