Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wallin, Johan Olof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wallin
199
Wallin
Wallin, Johan Olof,
ärkebiskop, skald, f. 15 okt. 1779 i Yttre
Skomsarby, Stora Tuna skn, Kopparb.
län, f 30 juni 1839 i Uppsala.
Föräldrar: kaptenen Johan Abraham W.
och Beata Charlotta Barkman. —
W. blev efter studier vid Falu
trivialskola och Västerås gymnasium
student i Uppsala 1799 och fil. mag.
där 1803, prästvigdes 1806, blev teol.
adjunkt vid Karlberg s. å. och
lektor och slottspredikant där samt
kyrkoherde i Solna 1809. W. blev
kyrkoherde i Adolf Fredriks förs, i
Stockholm 1812, domprost i Västerås
1816, pastor primarius och
kyrkoherde i Storkyrkoförs. i Stockholm 1818
(tillträdde 1821) samt var ärkebiskop
från 1837 till sin död. W. var
banko-fullmäktig 1813—32 och riksdagsman
från 1815. Han var led. av ett flertal
direktioner, utskott, kommittéer och
kommissioner, bl. a. av
bibelkommissionen från 1834. W. utsågs 1811 till
prins Oscars lärare, blev 1824
ordensbiskop och 1830 överhovpredikant.
Han promoverades till teol. dr 1809
och blev följ, år led. av Sv. akad.
och Krigsvet. akad. samt 1818 av
Mus. akad. och 1827 av Vet. akad.
Hedersled, blev han 1826 av Vitt,
akad. och följ, år av Krigsvet. akad.
År 1837 blev han led. av
Serafimer-orden. — W. uppmärksammades
tidigt för sin begåvning. Hans
studier resulterade i glänsande lovord,
trots att han av ekonomiska skäl
tidvis tvangs att avbryta skolgången
och ehuru han besvärades av ohälsa.
Vid sidan av studierna tjänstgjorde
W. från tidiga år ända till sin
prästvigning som informator. Han visade
särskilt intresse för klassiska språk
och litteratur, och hans förmåga att
behandla latinet blev snart omtalad.
I Uppsala kom W. under inflytande
av repr. för den från Kant utgående
tyska filosofien, bl. a. Daniel
Boè-thius, vars etiska idealism och
sam-hällslojala patos torde ha haft stor
betydelse för honom. Hans studier
inriktades slutligen på estetiken, och
han sökte erhålla docentur på en avh.
om Horatius men utan resultat.
Under denna tid synas Schillers dikter
och estetiska skrifter starkt ha fångat
hans intresse. — Redan som
skolpojke nådde W. offentligheten med
några dikter, och under det nya
seklets första årtionde framträdde han
med ett stort antal poem, till stor
del av tillfällighetskaraktär. Genom
sina av Sv. akad. prisbelönade övers,
från Horatius och genom lärodikten
”Uppfostraren” (1805), för vilken
han erhöll akad: s stora pris, blev W.
en berömd man, som välvilligt
omhändertogs av män som Leopold och
Rosenstein. Med sin ”Sång vid af-
Johan Olof Wallin. Konturetsning av L. H.
Roos af Hjelmsäter 1823.
täckningen af Gustaf III: s stod . ..
1808” och med flera patriotiska
dikter under åren 1808—10 slog W. på
allvar igenom som skald. W:s
diktning från denna tid präglas av
formell elegans och moderat
upplys-ningsåskådning, kombinerad med
förromantisk sentimentalitet. Med stor
lätthet flöto idyller, sällskapsvisor
och hyllningsdikter ur hans penna,
men dessa alster sakna originalitet.
Den stora alexandrindikten
”Uppfostraren” är hållen i tung
1700-tals-stil och förkunnar ett modifierat
rousseauanskt ideal med tydliga
nyhumanistiska drag. Märkligare är
sången över Gustav III, tillkommen
i samband med avtäckningen av
Sergels kända staty. Liksom denna är
diktens bild av konungen starkt
präglad av den nyklassiska anda, som
började blomstra just under Gustav III :s
tid. W: s dikt inleds av en dityramb,
som i många avseenden har
romantisk karaktär. Där liksom i andra
dikter från dessa år framträder en
stark historisk patriotism. I flera
avseenden föregriper W. således det
romantiska genombrott, som bl. a.
Geijers och Tegnérs götiska dikter
innebära. —■ Redan 1806 började W.
bearbeta äldre psalmer och även
författa nya. När efter 1809 års
revolution tillfället syntes gynnsamt för
realiserande av planerna på en
revision i neologisk anda av bl. a.
psalmboken, framträdde W. som talesman
för de tidsenliga kraven. Ett
psalm-boksförslag låg färdigt 1810, och
ärkebiskop Lindblom fick i uppdrag att
ombesörja utgivandet. Detta
avstyrdes dock, bl. a. genom W: s
ingripande. Under inflytande av kritiken från
romantikerna uppsköts utgivandet.
År 1811 blev W. medl. av den då
tillsatta psalmbokskommittén och
framträdde snart som den ledande inom
denna. W. var emellertid inte heller
nöjd med kommitténs förslag (1814)
utan utverkade åt sig en tids
tjänstledighet för att ensam utarbeta ett
nytt förslag med ny uppställning.
Detta sista förslag framlade han 1816
och arbetade de närmast följ, åren
oförtrutet på dess förbättrande. Den
nya psalmboken antogs och
fastställdes slutligen 29 jan. 1819. Den kan
med full rätt sägas vara W: s verk.
Han står som förf, till närmare 150
av dess psalmer och har bearbetat
nästan lika många. W: s syn på
psalmdiktningen förändrades betydligt
under arbetets gång. I de första
omarbetningarna av äldre psalmer gjorde
han förändringar i neologisk och
klassicistisk anda. Under inflytande dels
av romantikens historiska syn med
åtföljande pietet, dels av den s. k.
evangelikala rörelsen, som anknöt till
både ortodoxiens och herrnhutismens
realistiska framställning av de
centralt kristna föreställningarna, kom
W. senare att gå försiktigare fram.
Åt sin mognade syn på denna fråga
gav han ett ryktbart uttryck i
företalet till sitt förslag av 1816, där
han också fäller de bekanta orden,
att psalmboken bör vara ”allom allt”.
Genom denna förändring i W: s
uppfattning bevarades det viktigaste av
den äldre psalmskatten samtidigt som
romantikens väsen kom till klart
uttryck. I den wallinska psalmboken
framträder starkt den förening av
antikt och kristet, som utmärker inte
bara W: s åskådning utan även alla
de stora sv. romantiska diktarnas.
Romantikens patriotism och
filosofiskt och kristet motiverade tro på
en mening i tillvaron liksom dess
förgängelsekänsla och hinsideslängtan
ha också satt sin prägel på W: s
psalmdiktning. Hans genialitet låg
måhända just i förmågan att uppleva
sin tids tankar och ge dem uttryck
i dikt. Detta har stundom kallats
osjälvständighet, säkerligen dock med
mycken orätt. — I W: s psalmer från
1812—13 kan man märka en
påtaglig förändring både formellt och
innehållsligt. Liksom Franzén ser han
i kristendomens förbrödringstanke
den enda räddningen från krig och
elände. Han besjunger med profetisk
mäktighet Guds ords kraft (”Upp
psaltare och harpa”; Sv. ps. 1) och
med mild optimism Jesu segrande
kärlek (”Si natten flyr för dagens
fröjd”; Sv. ps. 56). Samtidigt
hävdade han sig själv under en krisartad
inre kamp. I självmedvetna ordalag
tog han ställning till tidens religiösa
och litterära stridsfrågor, ss. i ett tal,
hållet i Sv. bibelsällskapet 1816, och
ställer sig, liksom Tegnér gjorde ett
år senare, över de stridande skolorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
