Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wallin, Johan Olof - Wallin, Josef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wallin
200
Wallin
Särskilt uppseende väckte hans
häftiga angrepp på neologien. Den
politiska restaurationen och den heliga
alliansen såg han till en början som
tecken på kristendomens seger. Men
mycket snart greps han av en annan
stämning. År 1816 märkas i W :s
psal-mei- för första gången de platonska
tankegångar, som han givit de
skönaste uttryck bl. a. i ”Huru länge skall
mitt hjärta...”, Sv. ps. 45 och ”Var är
den vän, som överallt jag söker”, Sv.
ps. 564. Den kraftiga självhävdelsen
ersättes samtidigt av en harmonisk
resignation. Mellan 1816 och 1819
tillkommo en rad av W: s mest kända
psalmer, de flesta i just denna anda,
ss. ”Vänligt över jorden glänser ...”,
Sv. ps. 35 och ”Var hälsad, sköna
morgonstund”, Sv. ps. 55. Samtidigt
blir stilen mera konkret och får en
allmän prägel, som förebådar
Runebergs poetiska realism, så i ”0 du
som alla hjärtan ser”, Sv. ps. 160.
Samma anda och stil utmärka den
1821 publicerade dikten
”Hemsjukan”, en av W:s vackraste och mest
personliga dikter. I företalet till sina
s. å. utgivna ”Witterhetsförsök”, där
såväl ”Hemsjukan” som den mäktiga
bibelparafrasen ”Guds lof” ingå,
betraktar W. sin poetiska alstring som
avslutad. Under 1830-talet tillkommo
dock flera dikter, utmärkta av robust
realism och en närmast liberal anda
ss. ”Höbergningen”,
”Dalkarls-Skå-len” och ”George Washington”. Vid
denna tid tillkom även dikten
”Dödens engel”, en rimmad predikan av
skakande kraft, vilken brukar sättas
i samband med W:s upplevelser under
koleraåret 1834. Betraktar man W:s
psalmer och övriga dikter som en
helhet, måste man räkna W. som en av
de stora klassikerna i sv. litteratur.
— För sin samtid var W. störst som
talare och predikant. Till
eftervärlden har bevarats en mängd bevis på
det utomordentliga intryck han
gjorde vid sina offentliga framträdanden.
Särskilt bekant är hans framförande
i Sv. akad. av Tegnérs berömda sång
vid akad:s 50-årshögtid 1836. I sina
efterlämnade predikningar och
reli-gionstal framstår han som repr. för
en starkt retorisk talekonst, som dock
främst är inriktad på det praktiska
syftemålet att skänka andakt och
gripa personligt. Liksom i psalmerna
använder W. där bibelcitat rikligt
och skickligt. Även i predikningarna
kan man utläsa en liknande
utveckling som i psalmerna. W: s
predikningar göra icke sällan genom sin
personliga ton ett starkt intryck även
på en nutida läsare. Hans teologiska
ståndpunkt har betecknats som
rationell supranaturalism; han hävdar,
att uppenbarelse och förnuft inte
be
höva stå i motsats till varandra. W.
betonade emellertid själv, att han
icke var teolog, och han saknade
troligen en verkligt genomtänkt
teologisk ståndpunkt. •—■ W:s insats
som själasörjare och kyrklig
administratör är ännu lika litet som hans
politiska verksamhet utforskad och
sammanfattande bedömd. Han synes
ha utövat en omfattande,
filantropiskt lagd själavård och ställde sig
ofta i spetsen för hjälpaktioner av
olika slag. Med friskt initiativ och
påfallande viljekraft skötte han sina
ämbetsåligganden in i det sista. Som
politiker var W. knappast av
betydelse. Han åtnjöt konungens
förtroende men torde icke ha utövat
inflytande på dennes beslut. Hans
häftiga lynne och envishet försvårade
stundom samarbetet med andra, men
han kunde också visa stor smidighet
vid fullföljandet av en uppgift. W.
var livligt intresserad av
undervisningsfrågor. I Stora
uppfostrings-kommittén, där han var led. från
1825, företrädde han avgjort
konservativa tankegångar, men senare,
särskilt i ett skoltal 1837, gjorde han
sig till tolk för mera liberala åsikter
och förordade en högre skola av
modernare snitt än den gamla
latinskolan. Han tog initiativ till eller
understödde flera nya skolor, bl. a.
Wal-linska flickskolan i Stockholm. Till
de väckelserörelser, som under hans
sista år började i vårt land, ställde
sig W. avvisande. Sålunda
bekämpade han George Scotts verksamhet i
huvudstaden. ■—■ Omdömena om W:s
person ha skiftat åtskilligt.
Samtiden ställde sig tämligen kritisk och
många betraktade honom som en
opålitlig karriärist. De som avgivit mera
nyanserade omdömen ha framhävt
disharmonien i hans väsen och den
påfallande svårigheten att nå
personlig kontakt med honom. Gei jer har
i sitt minnestal över W. (tr. första
gången 1840, senare bl. a. i
Hollanders minnesbok) härlett detta ur
blyghet, något som stämmer med ett
nyare psykologiskt betraktelsesätt,
enligt vilket hans väsen bör ha betingats
av inre osäkerhet och en känsla av
underlägsenhet. Eftervärldens
omdöme har f. ö. i hög grad bestämts av
bedömarnas ställning till den
nyhumanistiska religiositet, som W. gjort
sig till tolk för. Måhända var W: s
mest utmärkande karaktärsdrag
lojaliteten, i förhållande till stat och
kyrka, till mänsklighet och enskilda
människor, till fosterland och
hemprovins. Mot denna bröt sig en stark
drift till självhävdelse. Ur denna
spänning uppstodo både den outtröttliga
verksamhetslusten och den stundom
häftigt frambrytande
otillfredsstäl
lelsen med och ledan vid jordens oro.
I W:s psalmdiktning kunde båda
dessa tendenser inriktas på ett
gemensamt mål. —■ W: s insats i
Sveriges kultur har varit synnerligen
betydelsefull. En utländsk bedömare
(dansken K. Koch) har framhävt
W :s sinne för det storslagna och
högstämda som ett typiskt svenskt drag.
Inom den religiösa litteraturen har
W. i detta avseende haft samma
betydelse som Tegnér inom den profana.
W: s ”Samlade vitterhetsarbeten”
utgåvos 1847—48 i två bd av B. von
Beskow. Ett urval ”Dikter och
psalmer” utgavs 1939. Predikosamlingar
utkommo 1840—41 och 1850—52. W.
utgav själv ”Religionstal” (1—3,
1825—31). Ett med ledsagande
kommentar försett urval ur W:s skrifter
utgör B. Olsson, ”Arvet från W.”
(1949). ■—■ I samband med
100-årsminnet av W:s död stiftades i
Stora Tuna Wallin-samfundet och
instiftades Wallinpriset för insatser
i kristet humanistisk anda. En
min-nesstod i brons över W., utförd av A.
Nyström, restes 1922 vid Solna
prästgård. ■—• Gift 1810 med Anna Maria
Dimander. — Litt.: S. A. Hollander,
”Minne af J. O. W.” (1865); E.
Lied-gren, ”Wallins läroår som
psalmdiktare 1806—1812” (drsavh., 1916),
”J. O. W. i yngre år, 1779—1810”
(1929) och ”Neologien, romantiken,
uppvaknandet 1809—1823” (Sv.
kyrkans hist. 6:2, 1946); H. Olsson,
”Från Wallin till Fröding” (1939);
H. Wentz, ”J. O. W.” (s. å.) ; H.
Blomberg, ”Mannen som var
kyrk-orgel. En bok om J. O. W.” (1945);
K. Koch, ”J. O. W.” (1946) ; D.
Almqvist, ”Den åldrade J. O. W.”
(Per-sonhist. tidskr. 1949). E. Hm
Wallin, Josef Otto, präst,
skriftställare, f. 9 april 1786 i Daretorps
skn, Skarab. län, f 11 nov. 1863 i
Skara. Föräldrar: komministern
Jonas W. och Magdalena Berg. — W.
blev tidigt faderlös och uppfostrades
i biskop T. Weidmans hem i Skara.
Han blev student 1803, fil. mag. 1809,
docent i latinska litteraturen 1812
och e. o. adjunkt i filosofi 1817, allt
i Uppsala. År 1821 anställdes han
som lektoi- i latin vid Stockholms
gymnasium, och sedan han prästvigts
1827 och 1830 blivit teol. dr
utnämndes han 1832 till kyrkoherde i Klara
förs, i Stockholm. Han kvarstannade
där till 1855, då han kallades till
kyrkoherde i Ausås pastorat i n.-v.
Skåne. År 1858 utnämndes han till
domprost i Skara. W. var medl. av
Stora uppfostringskommittén av 1825
och en tid dess sekr. samt var led. av
prästeståndet vid riksdagarna 1840—
54. Han blev led. av Vitt. akad. 1853.
— År 1813 erhöll W. Sv. akad:s andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
