Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Wallquist, Olof - 2. Wallquist, Elof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wallquist
208
Wallquist
dikan, i vilken lian manade till enig
uppslutning kring konungen för
fosterlandets räddning. W. utsågs också
till chef för det rojalistiska partiet i
prästeståndet. Under riksdagens gång
kom W. att betyda alltmer hos
konungen som en av dennes främsta
rådgivare. W: s ställningstagande
bestämdes icke blott av hans tillgivenhet för
Gustav III utan även av övertygelsen,
att konungen var den ende, som i den
rådande situationen kunde rädda
landet undan utländskt beroende och en
av aristokratin behärskad
regeringsmakt. Därför ansåg han det
nödvändigt att stödja konungen och
medverka till ett stärkande av hans makt,
vilket W. gick med på desto hellre,
som det till sin existens som politisk
korporation hotade prästeståndet
samtidigt kunde få sin ställning
garanterad. W:s insatser under riksmötet
voro betydande. I sitt stånd kämpade
han energiskt och framgångsrikt för
de k. propositionernas antagande. Han
var en av prästernas representanter
vid de s. k. hemliga konferenserna, i
vilka konungen överläde med de
ofrälse ståndens ombud om
förenings-och säkerhetsakten och de ofrälses
privilegier, oeh lyckades därvid få
prästeståndets rättigheter av år 1723
garanterade. W. var även medl. av hemliga
utskottet, som hade att lösa frågan
om statsskulden och anskaffande av
medel till krigets fortsättande. Även
om det ej var han, som kom med
uppslaget att ständerna skulle från
konungen övertaga all statsskuld och
själva förvalta den genom ett
riks-gäldskontor, medverkade han dock till
planens förverkligande. Det var
nämligen han, som övertalade konungen
att gå med på denna anordning och
som i sitt stånd genomdrev
godkännandet därav. Likaså gjorde W. upp
en plan för statsskuldens
övertagande, förvaltande och avbetalande. W.
spelade den centrala rollen som
kom-promissarie vid förhandlingarna om
1789 års finansplan och gav anvisning
på flera utvägar ur den finansiella
härvan. Han skapade en stomme, som
i hög grad finnes bibehållen i de
författningar, som till slut fastställdes.
— I arbetet på den av Gustav III
planerade administrationsförändringen,
vilket tog sin början efter riksdagens
slut, deltog W. också. Sålunda
medverkade han vid tillkomsten av Högsta
domstolen och Allm. beredningen. För
den nyinrättade
Ecklesiastikexpeditionen utsågs W. till chef, samtidigt
som han förordnades att vara led. av
beredningen samt att i denna och hos
K. M:t föredraga alla prästerliga och
ecklesiastika ärenden, som inkommo
till beredningen. Under de följande tre
åren kallades han också att bevista
konseljer i kammar- och
finansärenden. Som chef för
Ecklesiastikexpeditionen medverkade han till att
pas-toratshandeln upphörde. Vid
riksdagen i Gävle 1792 ställde sig W. åter
till regeringens förfogande. Utkastet
till den k. propositionen om
finansfrågans lösning lyckades han få
omredigerat så, att oppositionen ej blev
omedgörlig. Inom Hemliga utskottet
tillhörde han den deputation, som hade
att granska Riksgäldskontorets
förvaltning. Energiskt men fåfängt
bekämpade han både i utskottet och i
sitt stånd den k. propositionen om en
viss rabatt på kreditsedlarna vid
betalning av räntor och kapital i
banko-och speciemynt. — Kort tid efter
riksdagens slut begicks attentatet mot
konungen, och W. hade då att ss. hans
biktfader bereda honom till döden.
Några månader efter Gustav III:s
död tog W. avsked från sina sysslor i
kansliet. W. tycks ej ha varit utsatt
för den ovilja, som
förmyndarregeringen i allmänhet hyste mot Gustav
III:s forna rådgivare. Han blev
sålunda teol. dr 1793, varvid hans arbete
inom Ecklesiastika kommittén s. å.
även belönades. Till regeringens
hållning gentemot W. bidrog i hög grad,
att han alldeles lämnat politiken oeh
helt ägnade sig åt sitt stifts skötsel.
Han var dock en bland de många
gus-tavianer, som med otålighet väntade
på Gustav IV Adolfs övertagande av
regeringen. Är 1799 blevo hans barn
adlade för faderns förtjänster. Då
riksdagen i Norrköping 1800
öppnades, utsågs W. jämte prosten Nordin
till chef för rojalisterna i
prästeståndet. Det förtroende Gustav IV Adolf
visade honom gjorde, att W.
utpekades som den blivande
”premiärministern”. I hemliga utskottet, där W.
även denna gång insatts, kämpade
han för att myntväsendet först och
främst borde stadgas och en
realisation företagas, vilket också blev
beslutat av stånden, men först efter W:s
död. Under en debatt i prästeståndet
om protokollens tryckande tillstyrkte
W. på det livligaste detta. Då
omröstningen gick honom emot, blev han
mycket upprörd. Några timmar
senare anträffades han död i sin bostad.
—■ Även som kyrkomän var W.
framstående. Han utmärkte sig icke för
någon nämnvärd fromhet, men var dock
inte indifferent i religiösa ting.
Närmast torde han kunna karakteriseras
som upplyst ortodox genom sitt krav
på en bibeltrogen predikan och på
renlärighet och genom försöken att
förena trons och förnuftets krav. Vidare
betonade han kristendomens nytta för
regent och folk, och i samband
därmed underströk han prästerskapets
betydelse i samhället. Upplysningens
humanitetsideal hade han tillägnat
sig, vilket framgår av hans intresse
för olika välfärdsanordningar. W:s
organisatoriska talang och sinne för
ekonomiska realiteter togo sig uttryck
både i en noggrann uppsikt över
förvaltningen av församlingarnas
byggnader och ekonomiska tillgångar och
i en stor omsorg om kyrkojordarna,
vilkas avkastning avsevärt höjdes
genom hans åtgärder. Det var även W.,
som lät uppföra biskopsbostaden
Östrabo, och han har i hög grad
förtjänsten av Växjö stads snabba
återuppbyggande efter den förödande
branden 1799. — W. var noga med att
såväl prästerna som
församlingsbor-na fullgjorde sina skyldigheter.
Stiftsstyrelsen förde han med kunnighet
och kraft, och som eforus såg han till,
att dugliga lärare förordnades, ryckte
upp undervisningen och
återupprättade disciplinen. Denna verksamhet
resulterade i att stiftets läroanstalter
snart fingo ett gott anseende.
Gymna-siebiblioteket i Växjö utvidgades
under W:s ledning från en obetydlighet
till att omfatta 6 000 bd vid W:s död,
av vilka de flesta voro hoptiggda av
honom själv. Han inrättade också
vid gymnasiet en konstkammare,
ursprunget till Smålands museum, samt
ett mynt- och medalj kabinett. W.
gjorde en märklig insats både som
statsman och kyrkomän och måste
anses som den främste av den
gustavianska tidens biskopar. Personligen
var han mera fruktad än omtyckt. -—
W:s förnämsta arbeten äro de efter
hans död publicerade
”Självbiografiska anteckningar”, utg. av J. Helander
(1900), de värdefulla ”Berättelse om
riksdagen i Stockholm 1789” (Hist.
handlingar 1866) och ”Anteckningar
om riksdagen i Gefle 1792” (jämte
brev utg. av E. V. Montan i ”Minnen
och bref af biskopen i Vexiö stift m. m.
dr O. W.”, 1878). Befordrade till
trycket av honom själv blevo bl. a.
”Berättelse om högstsalig hans kongl.
maj:ts döds-beredelse” (1792), den
viktiga aktsamlingen ”Eeclesiastique
samlingar” i åtta flockar (1788—
1795) och den länge nyttjade ”Utkast
til en handbok öfver eeclesiastique
be-fordrings-mål” (1797). W. utgav 1787
—1800 Vexiö stiftstidningar, som han
strävade att göra till ett värdefullt
religiöst litteraturblad. —■ Gift 1785
med Adolfina Lovisa Schützercrantz.
— Litt.: J. Rosengren, ”Om O. W.
såsom biskop och eforus” (1901); L.
G. Tidander, ”0. W. Ett
hundraårsminne” (1901). T. L—r
2. Wallquist, Elof, kemist, f. 14
nov. 1797 i Kuddby skn, östergötl.
län, t 12 aug. 1857 i Stockholm.
Föräldrar: kontraktsprosten och
kyrkoherden teol. dr Seth W. och Christina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
