Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Wenström, Jonas - Verelius, Olof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Verelius
269
Verelius
krafter till Grängesbergs gruvområde,
en sträcka av 15 km. Denna
kraftöverföring blev början till vårt lands
elektrifiering. — Bland W:s skrifter
märkas ”Bidrag till läran om det
strålande värmet” (1879),
”Beskrif-ning till Wenströms malmaf skiljare”
(1885), ”Wenströms nya
dynamo-maskin” (1889), ”Den elektriska
järnbanan vid Boxholm” (1890) oeh
”Elektriciteten i grufhandteringens
tjänst” (1892). — Trots sin bräckliga
kroppskonstitution kom W. att bli en
av banbrytarna inom elektrotekniken.
Han har kallats den svenska
stark-strömsteknikens fader och var en
snillrik uppfinnare och ypperlig
konstruktör. Mångsidigt bildad hade han ett
fint och flärdlöst väsen. — Brev och
ritningar m. m. av W. finnas i Aseas
museum. Hans byst är rest utanför
Tekn. gymnasiet i Örebro. — Ogift.
— Syskon till W. voro verkst. dir. i
Asea Georg (Göran) W. (f. 1857, f
1927) och Kristina (Kerstin) W. (f.
1860, t 1943), som författat
barnböcker och kokböcker m. m. — Litt.: H.
Svensson, ”Jonas
Wenströms-utställ-ningen 1933” (i Dædalus 1934); J.
Janson, ”Industrimän och uppfinnare”
(stencilerad, 1945). S. L.
Verelius, Olaus (Olof), filolog,
fornforskare, ämbetsman, f. 12 febr.
1618 i Hässleby skn, Jönköp. län, t 3
jan. 1682 i Uppsala. Föräldrar:
kyrkoherden Nicolaus Petri och B o lilla
Olofsdotter. — V. blev efter skolgång
i Linköping student i Dorpat 1634
under namnet Olaus Nicolai oeh i
Uppsala 1638, där han fick mäktiga
gynnare i ärkebiskopen Paulinus Gothus
och Axel Oxenstierna och genom deras
förmedling blev guvernör i högadliga
hus. I denna egenskap anträdde V.
1648 en utrikesresa, som bl. a. förde
honom till Leiden, där han höll ett tal
över det just inträffade fredsslutet och
där han träffade Stiernhielm. Därefter
fortsattes resan utefter Rhen och
genom Schweiz till Italien, där V. med
sina disciplar bl. a. besökte Rom och
Venedig, vidare till Frankrike och
Paris, där V. uppehöll sig ett år och
bl. a. framträdde med ett tal över
drottning Kristinas kröning. V.
återvände till Sverige 1650. År 1652
kallades V. till en professur i latinsk
vältalighet i Dorpat men tillträdde ej
befattningen, emedan han 1653 blev
räntmästare vid Uppsala univ., vars
finanser befunno sig i mindre god ordning.
V. uppsattes 1658 på förslag till
professur i historia i Uppsala men
avböjde. På förslag av Olof Rudbeck,
vars krets han tillhörde, kallades han
1662 till första innehavare av den
nyinrättade professuren i Uppsala i
fäderneslandets antikviteter,
tillkommen på M. G. De la Gardies initiativ.
Olof Verelius. Målning av E. Jetsche (Uppsala universitet).
Detta innebar ej, att V. skulle bedriva
arkeologisk forskning i vår tids
mening, utan hans uppgift begränsades
till att ur gamla skrifter och
monumenter upphämta vad som kunde
belysa fornhistorien och kasta glans över
fäderneslandet. V. fattade denna
uppgift på ett framsynt sätt och föreläste
om isländska sagor, av vilka de första
införts till Sverige 1662 av
islänningen J. Rugman (bd 6 s. 400), Gautreks
saga, Hrölfs saga, Hervararsagan,
Olav Tryggvasons saga, Olav den
heliges saga m. fl., vidare om gamla
landskapslagar, om sv. fornhistoria med
utgångspunkt från Johannes Magni
samt om runorna och runspråket,
jämfört med språket i Ulfilas bibel. V. var
riksantikvarie 1662—75 utan att dock
som sådan företaga några
antikvariska resor eller göra insamlingar av
fornsaker. I det 1666 vid Uppsala
univ. inrättade Antikvitetskollegiet
blev V. en av de första medl. Han
nedlade 1679 räntmästarebefattningen,
som han oavbrutet uppehållit vid
sidan av sina andra ämbeten, och
utnämndes s. å. till bibliotekarie vid
Uppsala univ. — V. gjorde sin största
insats som språkforskare, lexikograf
och utgivare av fornnordiska texter.
De senare försåg han med utförliga
kommentarer, i vilka han framträder
som en betydligt mera nykter och
empirisk forskare än sina föregångare
Bure och Stiernhielm. V. utgav
sålunda bl. a. ”Gothriei et Rolfi
westro-gothiæ regum historia. . .”(1664, tills,
med J. Schefferus), den första
publikationen av en isländsk saga, ”Herrauds
och Bosa saga” (1666) och ”Hervarar
saga, frå gammal götska.. .” (1672),
ett vackert och för sin tid förträffligt
editionsverk med värdefulla
kommentarer. V. var även en tid sysselsatt med
en edition av Olav den heliges saga,
som dock aldrig fullföljdes. Även ett
runologiskt arbete publicerades av V.,
”Manuductio compendiosa ad
runo-graphiam Scandicam antiquam, recte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
