Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Wieselgren, Harald - 3. Wieselgren, Sigfrid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wieselgren
355
Wieselgren
biografiskt lexikon. Ny följd”
(bokstäverna A—K), skrev flitigt i pressen
oeh tidskriftslitteraturen oeh utgav
flera betydelsefulla biografier, bl. a.
över L. J. Hierta (1881), Cavour
(1884), J. F. Höekert (1900) och J.
A. Malmström (1904). Han var även
från 1878 medl. av Sv.
fornskrift-sällskapets styr, och utgav i dess
skriftserie ”Helige Bernhards
skrifter i svensk öfversättning från
medeltiden” (1864—66). År 1876 besökte
han världsutställningen i
Philadel-phia och skildrade sin resa dit i
rese-brev till Dagens Nyheter, samlade i
boken ”öfver Atlanten” (s. å.).
Livligt intresserad för höjandet av
pressens ställning och anseende deltog han
i den rörelse, som 1874 resulterade i
stiftandet av Publicistklubben, i
vilken han i flera repriser var ordf. Han
reste ofta utomlands och besökte med
förkärlek forna sv. länder, särskilt
Finland och de baltiska provinserna,
vilka han skildrat i resebrev till sv.
pressorgan. År 1896 blev han medl.
av Vitt, akad., varvid han tog inträde
med ett på nya upplysningar och
dokument rikt tal, ”Drottning
Kristinas bibliotek och bibliotekarier före
hennes bosättning i Rom” (Vitt.
akadl:s handl., 33:2, 1901). W. ägde
en omfattande bildning, stor
beläsenhet inom de mest skilda områden, en
livfull och personligt präglad stil och
en sällsynt fängslande och spirituell
muntlig framställningskonst, stödd
av ett häpnadsväckande gott minne.
Det av honom oeh hans närmaste
vänkrets 1862 stiftade sällskapet Idun,
där han var sekr. till sin död, blev
under hans ledning medelpunkten i
Stockholms litterära och
vetenskapliga värld och fick för huvudstadens
andliga liv en utomordentlig
betydelse. Fängslande voro W:s
föreläsningar, vilka i likhet med hans tal
höllos utan manuskript. Högt
uppskattade av samtiden voro också de
välformade och innehållsrika
biografier, som han offentliggjorde i Ny
illustrerad tidn. Flera serier av dessa
samlades sedermera i bokform: ӟr
vår samtid” (1880), ”Bilder och
minnen” (1889) oeh ”1 gamla dagar och
i våra” (1—2, 1900—01). Vid G. E.
Klemmings avgång från posten som
chef för K. bibi. 1890 ansågs W. inom
faekkretsar mest meriterad att bli
hans efterträdare, men blev
förbigången av den i biblioteksarbetet
alldeles oförfarne Carl Snoilsky, vilket
hos W. åstadkom mycken bitterhet.
Någon utjämning av förhållandet
dem emellan kom aldrig till stånd,
och Snoilskys hyllningsdikt till W.
på hans 60-årsdag mottogs av
föremålet med stor köld. — För aktiv
politisk verksamhet stod W. ganska
Sigfrid Wieselgren.
främmande, fastän han vid flera
tillfällen var påtänkt som frisinnad
riks-dågsmannakandidat. Själv tog han
dessa projekt föga allvarligt. Däremot
hade han ett livligt utrikespolitiskt
intresse, vilket särskilt
manifesterades i hans energiska arbete för
bistånd åt polackerna under deras
frihetskamp 1863. Mot Ryssland och
Tyskland hyste han livet igenom en
stark aversion och för engelsk kultur
hade han föga sinne. Med Frankrike
och dess lärda värld underhöll han
däremot alltid livliga personliga
förbindelser. W:s omfattande
brevsamling förvaras i K. bibi. — Gift 1867
med Hedvig Fransiska (Fanny) Hjelt.
— Litt.: C. G. Laurin, ”H. W.” (Ord
oeh Bild 1935). O. W.
3. Wieselgren, Per Sigfrid,
fångvårdschef, politiker, f. 26 nov.
1843 i Västerstads skn, Malmöh. län,
t 11 okt. 1910 i Göteborg. Bror till
W. 2. — W. blev student i Uppsala
1861 oeh fil. dr där 1869 på avh. ”Om
svenska riddarhuset och dess ätter”
samt avlade hovrättsex. i Lund 1870.
Efter tingstjänstgöring utnämndes
han 1872 till v. häradshövding samt
var 1872—74 rådhuskanslist, 1874—
84 sekr. i poliskammaren och 1884—
85 justitierådman, allt i Göteborg.
Från sistn. år till sin död var han
generaldir. och chef för
Fångvårds-styr. — Omläggningen av
fångvårds-väsendet, gemensamhetsfängelsernas
utbytande mot cellfängelser, vilket
påbörjats av föregångaren G. F.
Alm-quist, fullbordades under W:s
äm-betstid genom den av honom kraftigt
främjade lagen 1892 om
straffarbetes verkställande i enrum, överhuvud
strävade W. efter straffsystemets
reformering med sikte på
brottslingarnas moraliska återupprättelse och gav
därvid ökat utrymme åt
kriminalpsykologiska synpunkter. Andreas
Bjerres banbrytande studier i
brottets psykologi hade i honom en
intresserad och verksam gynnare. Han
organiserade systemet med
arbetspre-mier åt fångar och var själen i det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
