Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Wigforss, John - 2. Wigforss, Ernst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wigforss
360
Wigforss
Ernst Wigforss.
fördes av honom sagospelet ”Jätten
Finn” 1907 och s. å. en tills, med H.
A. Ring gjord dramatisering av
”Fänrik Ståls sägner”. — Gift 1897 med
Hedvig Charlotta Christina Nilsson.
T. M.
2. Wigforss, Ernst Johannes,
politiker, vetenskapsman, f. 24 jan. 1881 i
Halmstad. Föräldrar: målarmästaren
Frans W. oeh Tekla Lindqvist. Kusin
till W. 1. — W. blev student i
Halmstad 1899 och studerade därefter vid
Lunds univ. samtidigt som han under
vissa tider tjänstgjorde som lärare,
främst i Göteborg 1908—11. Han blev
1901 fil. kand., 1906 fil. lic. och 1913
docent i nordiska språk på en
avhandling om södra Hallands folkmål samt
fil. dr 1914. W. publicerade senare
flera språkvetenskapliga skrifter,
bland dem en fortsättning på drsavh.
(1917) och en undersökning om långa
vokaler i forndanskan (1918). Är 1918
blev han lektor vid Göteborgs högre
latinläroverk och han bevarade denna
befattning till pensionsåldern 1946,
ehuru i regel tjänstledig för
riks-dagsmannauppdrag och statsrådskap.
Under sin studenttid blev W.
övertygad socialdemokrat och gjorde sig
känd inom Arbetarekommunen och
den radikala studentföreningen De
Yngre Gubbarna samt inom en grupp
av politiskt och humanistiskt
intresserade kamrater, bland dem
litteraturhistorikern Albert Nilsson och
den blivande utrikesministern östen
Undén. W. har berättat att han länge
tvekade mellan vetenskaplig oeh
politisk verksamhet; under studentåren
tänkte han sig närmast en framtid
som lärare och universitetsman. Hans
starka politiska intresse framträdde
i ett par arbeten från detta skede. Är
1908 utgav han ”Materialistisk
historieuppfattning och klasskamp” (2: a
uppl. 1934), där han i stort sett
anslöt sig till Marx’ historie-filosofiska
teorier; skriften är inte betydande
men visar att den unge
språkforskaren idkat ganska omfattande studier
på helt andra områden. Om W:s
spännvidd och arbetsförmåga vittnar
också det stora och på grundliga
forskningar byggda arbetet
”Världskrig och världsfred” (1—2, 1915),
som dels kritiserade skilda
nationalistiska och imperialistiska
teorier, dels genom en analys av
dokumenten sökte fastställa
centralmakternas övervägande skuld till det
första världskrigets utbrott. En tredje
bok — ”Två radikaler. G. K.
Ches-terton och H. G. Wells” (1914) —
markerade W:s anglosaxiska
orientering, en ovanlig sak inom dåtida
svensk socialdemokrati, och hans
intresse för socialt inriktad och
uto-pistiskt färgad skönlitteratur. W:s
insatser efter 1918 ha övervägande
varit rent politiska. Är 1919, sedan
Första K. upplösts efter den
kommunala rösträttsrèformen, invaldes han
i denna kammare oeh har alltsedan
dess suttit i riksdagen, 1929—47 i
Andra K., sedan åter i Första K.
Under flera perioder har han
tjänstgjort som red. för Tiden (1922—24,
1929—32 och 1936); hans politiska
arbete har kompletterats med ett
antal skrifter, främst den stora
artikelsamlingen ”Från klasskamp till
samverkan” (1941). De ekonomiska
frågorna blevo från början det centrala i
W: s politiska verksamhet, och det var
främst hans kunniga, elegant
formade, djärvt radikala inlägg i dessa
frågor, som snart förde honom till en
ledande ställning. I Brantings tredje
ministär blev W. konsultativt
statsråd (18 okt. 1924) och sedermera
under Sandlers statsministerskap
Thorssons efterträdare som finansminister
(8 maj 1925—7 juni 1926). Sedan
dess var W. självskriven
finansminister i alla regeringar, som bildats av
socialdemokratin eller under dess
medverkan (24 sept. 1932—19 juni
1936, 28 sept. 1936—30 juni 1949).
Då W. av åldersskäl — ehuru
psykiskt och fysiskt i bästa vigör —
begärde avsked pä sommaren 1949 hade
han varit finansminister i
sammanlagt nära aderton är och under långa
tider den pådrivande kraften inom
sitt parti och den mest omstridda
gestalten i sv. politik. Vid en rad
tillfällen hade hans insatser varit
väsentliga eller avgörande. Så vid
utformandet och försvaret av 1928 års
partimotion om höjda arvsskatter, en
motion, som enligt mångas mening
bidrog till partiets nederlag vid valen
följ, höst, men som blev
grundläggande för dess framtida verksamhet,
vid 1932 års partikongress, då W. var
den främste förespråkaren för en
aktiv krispolitik, vid 1933 års
förverkligande av denna politiska linje,
vid genomförandet av den stora och
hetsigt bekämpade skattereformen av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
