Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ödmann, Arvid - Ödmann, släkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ödmann
527
ödmann
vid den lyriska avd. av nämnda
scener (nuv. K. teatern). Genast efter
provsjungning antogs ö. till elev där.
Efter sångstudier för F. Arlberg
debuterade han 1873 med framgång som
Tamino i ”Trollflöjten”. Jämsides
med framträdanden i nya uppgifter
fortsatte han studierna för J.
Günther och I. Hallström, av vilka den
sistn. under sin tid som teaterns
sånginstruktör och även senare ledde
hans instudering av många partier.
Spelåret 1875—76, från vars början
ö. var fast engagerad, studerade han
för J. Masset i Paris. Spelåren 1887
—89 var han engagerad vid Det
Kongelige Teater i Köpenhamn. Från
1889 tillhörde han åter K. teatern
och var verksam där till 1911; hösten
s. å. uppträdde han som Romeo vid en
avskedsrecett. — ”En genuin lyrisk
tenor”, ”en äkta nordisk tenor, ren,
hög och klar” — lydde några (senare
ej jävade) pressomdömen efter
debuten som Tamino. Dock höjdes snart
även kritiska röster mot hans ännu
stela spel och mot hans — senare
blott ibland i taldialog märkbara —
värmländska färgning av vokalerna;
därtill kommo oundvikliga
jämförelser med den ännu verksamme tenoren
Oscar Arnoldson. Det definitiva
ge-nombrottspartiet blev Fernando i
”Leonora”, som han 1879 sjöng mot
Zelia Trebelli, vilken utförde
titel-partiet. — Redan tidigare och nu i
ökad utsträckning kunde K. teatern
bygga en stor del av sin repertoar på
ö:s medverkan. Hans namn på
affischen tryggade i väsentlig mån
särskilt lång livslängd för några f. f. g.
givna operor; därom erinra
titelpartier som Zephoris i ”Konung för en
dag” och Faust i ”Mefistofeles”, som
han framställde t. o. m. oftare än
motsvarande glansroll i ”Faust”; som
Wilhelm Meister i ”Mignon” och
Gerald i ”Lakmé” bidrog han också
mycket till respektive operors
popularitet. Till hans övriga främsta,
italienskt el. franskt lyriska
partier hörde Fra Diavolo, Romeo i
”Romeo och Julia” samt Don José
i ”Carmen” och Turiddu i ”På
Sicilien”; även må framhållas Don
Otta-vio i ”Don Juan” och Lyonel i
”Martha”. Då han efter Arnoldsons död
fick överta alla slags tenorpartier,
tilldelades honom en del sådana
också för hjältetenor, t. ex. Radamès
i ”Aida”. Av Wagnerpartier sjöng
han Erik i ”Den flygande
holländaren”, Lohengrin och Walther i
”Mästersångarne”. Inom sv. opera
sjöng han Bergakungen i ”Den
bergtagna”, Olof i
”Waldemarsskat-ten” och Waldemar i ”Ran”. In på
det nya seklet förde premiärer med
sig — jämte Waldemar — partier
Arvid ödmann (som Fernando i ”Leonora").
som Simson i ”Simson och Delila”,
Lenski i ”Eugen Onegin”, Rodolphe
i ”Bohème” samt Linkerton i
”Ma-dame Butterfly”, hans sista nya parti
(1908), vari han vid de första
framförandena dock alternerade med den
uppgående nya tenorst järnan David
Stockman. — Med åren blev ö. —
först inom opéra-comique — ledigare
och alltmer sorgfällig i sitt spel; i
vissa seriösa partier, särskilt som
Don José och Otello, gjorde han även
ett dramatiskt starkt intryck. Med
det utseende och den röst, varmed
”den gudomlige” —- snart nog
dampublikens epitet för idolen —
begåvats, tjusade han dock framför allt
som sångscenens ”förste älskare”,
med Romeo som idealroll. Vokalt
delade han många tenorstorheters
böjelse för överdrivet uthållna högsta
toner; för koloratursång, ss. krävdes
t. ex. av Almaviva i ”Barberaren i
Sevilla”, hyste han ej större intresse.
Eljest ägde han en sångteknik, som
förklarar röstens länge bibehållna
ungdomliga klang, och hans textuttal
var ovanligt tydligt. Mot den
personliga charmen i framträdandet
svarade det som först och sist skapade
förtrollningen: den silverklingande
stämman, som både gav smältande
välljud och var ett uttrycksmedel för
äkta musikalisk känsla. — ö. erhöll
Litteris et artibus 1885, blev led. av
Mus. akad. 1897 och fick hovsångares
titel 1906. — Gift 1) 1881 med Jenny
Sophia Brandt, f 1908; 2) 1909 med
tandläkaren Alma Sofia Augusta
Björklund. — Litt.: F. Hedberg, ”Sv.
operasångare” (1885); dens., uppsats
i Scenisk konst 1903; A. Lindgren,
uppsats i Sv. musiktidn. 1887; Alma
Hård-Ödman, ”A. ö. Minnesblad”
(1915); A. Lindenbaum, ”A. ö. (i
”Operaboken 1939—40”). H. G—t
ödmann, släkt, härstammande från
Kvillinge skn, östergötl. län, där
äldste kände stamfadern Sven under
1600-talets förra hälft ägde gården
ösby nära Norrköping. En sonson
till honom, Lars (Lorentz) Persson,
kom i tenngjutarelära i Norrköping
och antog släktnamnet ö.,
sanno
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
