Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ödmann, släkt - Ödmann, Samuel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ödmann
528
ödmann
likt bildat efter fädernegården Ösby,
som även skrevs ödsby. Han var
sedermera tenngjutarmästare i
Jönköping och blev far till Gabriel ö.
(f. 1706, f 1787), från 1743 notarie
vid Växjö domkapitel och från 1762
kyrkoherde i Hjälmseryd och
Stocka-ryd, Växjö stift. I sitt andra
äktenskap gift med Katarina Wiesel (f.
1729, f 1782), dotter till den kände
kyrkoherden i Vislanda i samma stift,
prosten Samuel Wiesel, blev Gabriel
ö. far till naturforskaren, teologen
och skalden Samuel ö. (se nedan).
En brorson till honom, kyrkoherden i
Vendels förs, av ärkestiftet,
kontraktsprosten och teol. dr Erik
Samuel ö. (f. 1786, f 1845), var vid
riksdagarna 1834—44 led. av
prästeståndet, där han var en av den
liberala oppositionens ledare. Han blev
far till lantbrukaren och publicisten
Samuel Martin ö. (f. 1822, f 1899),
som 1856—58 var led. av
bondeståndet och 1862—65 riksgäldsfullmäktig.
Han redigerade 1860—64 Politisk
tidskrift för Sveriges allmoge och var
1865—98 red. för halvveckotidn.
Fäderneslandet.
ödmann, Samuel Lorentz,
teolog, naturforskare, kulturhistoriker,
psalmdiktare, f. 25 dec. 1750 i Växjö,
f 2 okt. 1829 i Uppsala. Föräldrar:
kyrkoherden Gabriel Ö. och Katarina
Wiesel. — Efter uppfostran hos
morfadern, prosten Wiesel i Vislanda,
och skolgång i Växjö inskrevs ö. som
student i Uppsala 1768, där han
studerade grekiska och orientaliska
språk, men framför allt zoologi och
botanik ss. tillhörande kretsen av
Linnés lärjungar. Han avlade fil.
kand.-ex. 1772 men måste på grund
av fattigdom avbryta sina studier vid
univ. — han hade tidigare
konditio-nerat i Delsbo hos lagman Myrin —
och prästvigdes 1773. Han bosatte sig
på Värmdön i Stockholms skärgård
som huspredikant och informator,
från 1776 hos friherre Cederström på
Beatelund, vilken för ö. upprättade
en skola och ett kapell i Ingarö. Sina
magra inkomster drygade ö. ut
genom jakt och fiske, vilket ledde till
att han småningom utbildade sig till
expert i ichtyologi och ornitologi. Är
1790 blev ö. utnämnd till kyrkoherde
i Gamla Uppsala och teol. adjunkt
vid univ. Han blev 1799 prof, och
1800 teol. dr samt 1806 som prof, i
pastoralteologi föreståndare för det
nyinrättade teologiska seminariet,
varjämte han föreläste i exegetik.
Denna verksamhet fortsatte han till
sin död. — ö. var en encyklopedisk
natur, en äkta son av upplysningens
tidevarv. Mångsidigheten i hans
begåvning är förvånansvärd. Han
framträdde först som naturforskare ge-
Samuel ödmann.
nom bidrag till Vet. akad:s
handlingar, däribland den originella 1780
publicerade ”Väderleksanmärkningar
för 7 år i Wermdö skärgård”, där
exakta observationer livas av inslag
från bondepraktikan. Hans främsta
bidrag voro dock smärre
ornitolo-giska monografier, vilka 1784
in-bragte honom ledamotskap i Vet.
akad. Är 1818 blev han led. av Mus.
akad. och 1820 av Vitt. akad. Sina
orientaliska studier förenade han
med sina naturvetenskapliga
intressen genom att efter förebild av
Bo-charts ”Hierozoicon” och O. Celsius
d. ä:s ”Hierobotanieon” ägna sig åt
studiet av exegetiken ur
naturvetenskaplig synvinkel. I sex s. k. flockar
framlades ”Strödda samlingar i
Naturkunnigheten till den heliga Skrifts
Upplysning” (1785—94). En för
övrigt bristfällig tysk övers. 1786—96
gjorde ö. internationellt känd. Han
brevväxlade med den bekante
orientalisten Tychsen i Rostock och
recenserades med aktning av själve Michae-
lis. Som orientalist betraktade sig ö.
som lärjunge till Aurivillius, men
Ö:s styrka låg icke i
formalfilolo-giska undersökningar utan i hans
kännedom om realia. ö:s övriga
exe-getiska insatser äro föga märkliga.
Hans ”strödda Försök öfwer Nya
Testamentets heliga Skrifter” (I—
IV, 1805—22) ha mer pedagogiskt än
vetenskapligt syfte, ö. nöjer sig med
utredningar till en del svårare
ställen, f. ö. alls icke de teologiskt sett
mest betydelsefulla. Han behandlar
emellertid så centrala ämnen som
bergspredikan, rättfärdiggörelsen
genom tro och försoning. Ö:s ”Försök
öfwer Johannis Uppenbarelse” (1803)
är egentligen en motskrift till Jonas
Hallenbergs geniala kommentar till
Uppenbarelseboken, som vid sin
publicering 1800 väckte ett ofantligt
uppseende. I jämförelse härmed är ö:s
”Försök” en synnerligen medelmåttig
produkt, mer apologetiskt än
vetenskapligt inriktad. Den posthumt
utgivna ”Paraphras öfver större delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
