- Project Runeberg -  Passionerna /
7

(1914) [MARC] Author: Marie Sophie Schwartz
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ånger, som några ögonblick förut återspeglat sig i dem,
försvann, och de lyste nu av stolthet.

»Om en vecka uppgår för dig den viktiga dag, då du
blir ägare av en furÉlig förmögenhet, och genom dina
närmare släktförhållanden till en mäktig familj, sätter
foten på en bana, som skall föra dig till ära och
ryktbarhet.»

En tung suck höjde sonens bröst; men han reste 4sig
och skådade upp med djärv och stolt blick, sägande:

»Ja, Ja& blir herre över en stor rikedom och har sedan
en lysande framtid framför mig.»

»Måtte jag blott överleva den dagen. Skicka nu efter
min biktfar», yttrade hon med matt röst. Han steg upp.
I dörren mötte han en medelålders man av reslig växt och
ett ädelt, men strängt utseende. Denne gick förbi den
unge mannen utan att yttra ett ord.

»Gå, jag vill vara allena med Tristan», sade modern, då
sonen stannade.

Han gick.

»Den bekännelse, du gjort inför ditt barn, har jag hört.
rfoid av dörrgardinen lyssnade jag...»

»Nå väl?...» den sjuka darrade.

»Jag är icke din domare, ej heller din biktfar; jag har
ingenting att säga dig.»

»Du är min bror.»

»Tyvärr.»

»Du kan icke vilja återtaga ditt löfte till min so^ Han
rår ju icke för mina brott.»

»Nej, men min dotter kan aldrig bliva en
giftblander-skas sonhustru.»

»Men bröllopet är ju utsatt, du kan icke träda tillbaka»,
utropade den sjuka förtvivlad.

»Jag kan och skall göra vad jag bör», svarade brodern
med obeveklig köld och lämnade rummet.

När han var borta, reste sig den sjuka mumlande:

»Än lever jag, och än en gång måste ödet lyda mig.»
Varje hennes drag uttryckte något olycksbådande
beslutsamt. Hon utsträckte handen och ringde.

En domestik kom in.

»Bed min son genast besöka mig.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:34:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/smspassio/0007.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free