Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Henrik besökte henne både på för- och eftermiddagen;
men utan att kunna bringa någon tröst.
Klockan omkring åtta på aftonen insomnade Thora,
sedan hon bokstavligen gråtit sig till sömns. Hon
uppväcktes likväl snart av sängkammardörrens öppnande och
snabba steg, vilka närmade sig hennes rum, beläget
innanför sängkammaren. En hemlig aning genomilade
Thora; det var icke Lottas långsamma, tunga gång, icke
heller Henriks avmätta steg, det var någon annan, kunde
det väl vara han? Thora vågade knappast andas, dörren
flög upp, och hon utropade:
»Axel!»
»Ja, din Axel, som hellre givit sitt liv, än leva längre
utan att se dig! O, Thora, huru kunde du väl tro, att jag
skulle resa ifrån dig?» Så talade Axel knäböjande vid
Tho-ras sida, under det hon, lycksaligt leende, smekte hans
svarta lockar.
Då de första utbrotten av förtjusning lagt sig, yttrade
Axel:
»Jag har helt oförmodat blivit hemkallad av min
regering och måste inom en månad vara på väg till Munchen.
Men huru kunna avlägsna mig ifrån dig? Omöjligt! Du
har så ofta försäkrat, att din kärlek vore mäktig varje
offer; skall du även stå fast därvid, om jag begär ett stort
bevis på sanningen av dina ord?»
»Helt säkert skall jag det.»
»Nå väl, varför skiljas, då vi icke behöva det?»
»Vad menar du?»
»Du känner att jag av familjeförhållanden är hindrad
att såsom min önskan vore, nu förena mig med dig. Jag
måste först hem; men vad tvingar oss väl att uppoffra vår
sällhet för något så imaginärt som en tom formalitet; ty
vad annat är väl vigseln? Ditt hjärta tillhör mig, och
båda skola vi lida grymt av att leva åtskilda flera
månader. Var stark, min Thora, i din kärlek, och visa att den
är dig nog...» Axel höll upp ; det var liksom orden icke
velat fram.
»Nå, Axel?» inföll Thora, då han teg.
»Följ mig!» utropade Axel hastigt och förde hennes
händer till sina läppar.
3l
Passionerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
