Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dig och varje annan man samt visa dig att hans känslor
är o ljumma, intetsägande.
’Du s k ajl då o frivilligt sända en suck åt södern, där jag,
mitt i krigets bidler, söker glömma vad jag i dig förlorat.
’Återvända till min maka}, säger du, det kan jag aldrig!
Står icke hon emellan dig och migf Min sista suck blir en
längtan efter Thora!
Din Axel.
»O, du ohjälpligt svaga hjärta; huru högt slog du icke
likväl vid läsningen av detta brev!
»Efter Axels avresa försjönk jag i en tungsinthet och
nedslagenhet, som var oövervinnelig. Innesluten på mitt
rum ropade jag hans namn i vansinnig yrsel och sträckte
armarna efter honom i den tomma rymden, under det både
förnuft och stolthet hånade min svaghet! O, vilka
förfärliga marter har jag icke utstått!» Thora for därvid med
handen över sin bleka panna. »Det var då, Nina; som
Henrik föreslog min far, att han skulle med mig företaga
en utrikes resa.
Greven, tant och jag avreste till Kissingen, där vi, för
min hälsa, uppehöllo oss sex veckor. Resan, ombytet av
vistelseort samt avlägsnandet av allt, som påminde mig
om honom, bidrogo något att lindra min smärta och
förströ mitt sinne. Kärleken till konsten återvaknade och
med den även mina drömmar om utmärkelse. Jag trodde
mig kunna dränka min sorg i ryktets bägare; men aek!
Henrik hade rätt: det skulle icke lyckas mig. På hösten
reste vi till Paris. Tant och jag hyrde en liten våning vid
Place Vendöme. Vintern därpå målade jag Dalfamiljen
och Ångern, vilka båda gjorde lycka på expositionen. Jag
smakade nu den nektar, som man benämner utmärkelse;
men såren i mitt hjärta kunde den likväl icke läka. Snört
glömde jag också den framgång jag rönt, för att
uteslutande hängiva mig åt betraktandet och studerandet av alla
de konstalster, som finnas att bese i Paris och på de
kungliga slotten i dess närhet. Jag var artist med själ och
hjärta samt levde endast för den konst jag nu idkadde.
Sommaren därpå reste vi till Italien. O, du sköna,
härliga land, inbillningens och konstens hembygd! Först här
kunde j ag glömma min smärta! I Rom sammanträffade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
