Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»På tavlan där, på försonaren, på den sanna kärleken»,
svarade Thora. Rösten darrade.
»Vad tänkte du därom?» Axel satte sig vid hennes
sida.
»Du skall säkert icke förstå mig; men det föreföll mig,
när jag betraktade det himmelska uttrycket i Frälsarens
ansikte, såsom jag då först klart uppfattade vad kärlek
var. Bliv icke ond, men jag tvivlade på din. Den tanken
trängde sig på mig: att kärleken bör förädla, icke
försämra oss, att när man älskar sant och uppriktigt, är det
omöjligt att vilja förnedra föremålet för vår ömhet eller
förleda det att trampa plikt och heder under fotterna.
Sedan tänkte jag på mig själv, mina lidanden och fel, på
min man och den tro jag är honom skyldig. Mitt
samvete frågar om mina handlingar voro förenliga med den
ed jag inför Gud avlagt.» Thoras röst var upprörd.
»Vartill dessa fantasier och ’detta otillbörliga tvivel på
mina känslor? Lägg handen på mitt hjärta, räkna dess
stormande slag och de skola övertyga dig om styrkan av
min kärlek. Men jag, Thora, huru mycket mera skäl äger
icke jag till tvivel? Under dessa månadfer som förgått och
jag, fjättrad vid dig genom en aldrig slocknande passion,
tiggt om genkärlek, vad har du givit mig? Ovisshet. Icke
en sekund har du för min skull glömt den värld, som
omgiver dig. Om du något ögonblick syntes färdig att
belöna min trohet och jag då utsträckte armarna för att sluta
dig i min famn, flydde du, och jag stod gäckad äV en
hägrande villa. Ursinnig av smärta störtade jag bort för att
aldrig mera återse dig; men andra dagen fann du mig
likväl vid dina fötter. Så hava dagar, veckor och månader
förgått under en oupphörlig strid, som gjort mig
ursinnig. När, o, när skall du bliva min? Vad är det för
makt, som kommer dig att fly, då jag vill trycka dig intill
mitt hjärta och tacksamt ropa till himlen: nu är hon min!
Vad är det som berövar mig den sällhet, varom jag i
åratal drömt? O, nämn mig denna fiende, som skiljer oss åt.»
»Han heter misstro!» svarade Thora allvarligt. »När
jag, hänförd av dina ord, är nära att glömma allt, utom
dig, då, Axel, framstår plötsligt, såsom en vålnad, minnet
av det grymma svek, du en gång emot mig begick, och
ropar: Förräderi! Och jag flyr dig såsom mitt onda öde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
