Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är fullkomligt oskyldig. Jag kan icke uthärda
medvetandet af, att man . . .
Här qväfdes min röst af tårar.
All den harm, jag erfarit under den sista timmen,
gaf sig nu luft i en spasmodisk gråt, denna tröst, som
qvinnan och barnet ensamt ega. Jag hade släppt
professorn och gömde mitt ansigte i mina händer, alldeles
öfverväldigad af mina känslor.
Under några minuter hördes ej något annat ljud än
mina snyftningar. Slutligen yttrade professorn i en ton,
som ljöd helt mild:
— Fredriksson, du är ännu ett barn och derför talar
och uppför du dig såsom ett sådant. Kom hit in med
mig, så skall jag säga dig ett par förståndiga ord.
En hand klappade mig på hufvudet. Jag såg
hastigt upp. Något liknande en vänlig smekning, hade
jag sedan min mors död ej erhållit af någon annan än
Paul, och allra minst väntade jag mig något dylikt prof
af deltagande från den sträfve professorn.
Då jag blickade upp i hans ansigte, upphörde mina
tårar att rinna. Han såg så vänligt och deltagande på mig,
att jag dervid erfor något, som liknade glädje. Utan
att säga något vidare följde jag honom.
Han talade länge och allvarligt, men om än orden
voro något stränga, var tonen deremot mild. Han sade
mig, att hans hustru alldeles icke hade ansett mig för
tjuf, att hennes ord varit ett uttryck af hennes då
her-skande känsla, men att hennes naturligt goda hjerta
säkert redan kommit henne att ångra dem. Han bevisade
mig derefter, att om jag nu lemnade Lund, skulle jag, i
fall Jannes historia blefve kringspridd, endast gifva
trovärdighet deråt. Det säkraste sättet att jäfva den var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
